Sitter just nu och tycker allmänt synd om mig själv på grund av en förkylning som hoppade på mig när jag sov som allra skönast någon gång i natt... Min känsla när jag vaknade och förstod hur det var fatt, var att det var himla olämpligt att bli förkyld just nu. Som om det skulle finnas lämpliga förkylningstillfällen!?!

Men det oturliga i kråksången var att jag så sent som i lördags kände att allt verkligen var på väg åt rätt håll. Jag har till slut fåt min Tacx i-Magic att fungera tillsammans med såväl dator som programvara. Min stackars kropp hade även den börjat inse att trainerpassen inte bara var ett nödvändigt ont, utan faktiskt både roliga och... -Sköna!

Den allra läckraste funktionen (hittills) som jag blivit vän med på Tacxen, är den där man kan lägga in en rutt direkt på Google Earth och sedan köra den med backar och allt.

I lördags bar det alltså av genom de västra delarna av Örebro och ut mot Garphyttan och Ånnaboda via Frösvidal. Grannen (som inte är cyklist) och tillika hyresvärden, anser att jag passerat alla gränser för nördighet och galenskap, samtidigt som han nog är lite nyfiken på vad jag sysslar med bakom allt immigare fönsterrutor...

Lördagens pass var det absolut bästa sedan jag packade upp prylarna för knappt tre veckor sedan och idag var det alltså tänkt att bli en uppföljare.

Det blev honungsvatten, citron och en blogg istället... Men snart sitter jag på racern igen på väg mot nya sköna mål (the map is the limit). Oavsett hur mycket det snöar ute!

Första veckan...

Då är första veckan av trainersäsongen avklarad. Den kan sammanfattas med fyra ord så här: Jobbig start, lugnare fortsättning.
I och för sig så var det kanske inte så konstigt att det kändes i början. Jag hade ju inte suttit på cykeln sedan den 20 september, vilket baken inte var sen att påpeka! Även axlarna stämde in i klagokören efter ett tag, men det blev i alla fall 36 km i Flanderns backar innan såväl jag som trainerprogrammet gav upp. Jag kör numera med en Tacx I-magic och tillhörande programvara TTS2, vilket har medfört en del mekande med videocodec:ar och annat småkul (not!)...

Efter några dagars flitigt pillande verkar det nu som att det fungerar som det var tänkt. Båda mina två filmer (Flandern Runt och Amstel Gold Race) fungerar i stort sett felfritt och jag har även lyckats programmera in (och kört) ett fungerande intervallpass. Nu återstår bara att synka TTS2 med min Garmin Edge så kan jag träna i Ånnabodabacken också. I Kalmar!

Ambitionen är i alla fall att få rejäl fart på dököttet och därmed ha klivit upp en nivå jämfört med tidigare år, när det blir dags att lufta racern på torra och solvarma vårvägar...

Tillbaka i sadeln!

Det är i skrivande stund tidig lördagmorgon. Jag stter återigen i mitt lilla kök i det gula huset i Kalmar. Det är fjärde året i rad som jag tillbringar större delen av våren här. På måndag drar den egentliga anledningen till min Kalmarvistelse igång på fullt allvar.
En ny termin drar igång på Linnéuniversitet i Kalmar (fd HIK) och med det dags för mig att återigen få undervisa blivande journalister i radioproduktion.

Samtidigt utgör det här även starten på cykelsäsongen 2010. Under hösten som gått har mina möjligheter till träning varit starkt begränsade. Till stor del beroende på att jag ägnat den mesta vakna tiden till att bygga på ett hus. Utom på onsdagarna, då det varit spinning tillsammans med polarna i Örebrocyklisternas klubblokal.

Men nu är det alltså trainersäsong igen. Äntligen! Cykeln, trainern och datorn står uppställda i vardagsrummet, fläkten är inkopplad och musikspelaren laddad med musik.
Idag blir det en runda i Flandern. En lugn runda i Flandern, kanske jag ska tillägga. För nu var det länge sedan jag satt på cykeln. Så pass länge sedan att det inte är säkert att kroppen är lika sugen på cykling som hjärnan...

Välkommen till cykelsäsongen 2010!

Cykelmässa i Jönköping

Då är det väl dags att skriva lite igen. Eftersom större delen av hösten har handlat om andra aktiviteter än cykling, har det inte funnits särskilt mycket att rapportera om, känner jag. Men nu har jag i alla fall något...
Cykelmässan i Jönköping alltså.

Jag tyckte att det var en ganska stillsam mässa i år. Färre utställare och även färre besökare. Kändes det som i alla fall. På nyhetsfronten handlade det mesta (som visades alltså) om olika varianter av hjul. Alla uppfinner det igen och igen... Carbon ska det vara och runt 10.000 kronor styck ska de kosta...
Färglada alternativt helvita enpetare (single-speed) var en annan trend liksom färgranna racercyklar. Det verkar som om rött kommer starkt nu...
Det var väl vad jag hittade. Förutom diverse olika varianter på smarta kläder som ska se till att man varken blir svettig eller regnvåt. Fan tro´t!

Fast det roligaste var självklart alla cykelbekanta som jag sprang ihop med. Allt ifrån timmarna i minibussen med Kumla CA till fikasnack i cykelklubens traditionsenliga soffa...
Inspirerad av alla mötena har jag nu också bestämt mig för hur genomförandet av min egen vätternrunda " Runt Vättern" ska gå till. Men det ber jag att få återkomma till, om inte allt för länge!

Fransk cykelhumor när den är som bäst!

Fejkat eller ej (fast jag tror att det är på riktigt), så är det här riktigt kul!!!
http://www.break.com/index/one-man-tour-de-france-prank.html

Blåsig söndagscykling.

Solen sken och vinden ven. Så skulle man kunna sammanfatta Örebrocyklisternas distansträning den 30/8. Vi var runt 20 cyklister som trampade iväg från Stortorget samtidigt som Nikolaikyrkans klockor dånande förkunnade att klockan var tio.

Morgonen var ganska blåsig, men med lite tur skulle vi i alla fall klara oss från regn. Turen gick västerut via Garphyttan och Lanna till Viby krog för fikastopp, via Fjugesta och Vretstorp.
Själv agerade jag vägvisare åt cruisinggruppen, så vi körde till Fjugesta via gamla E 18.

Blåsigt som sagt, men annars ganska behaglig temperatur att cykla i.
Som vanligt hade vi det väldigt trivsamt i vårt lugna tempo. Både snack och skratt hann vi med innan fikat i Viby.
Och när vi sedan styrde kosan åter mot Örebro kunde alla känna sig jättestarka tack vare en medvind som hette duga!
Roligast med hela dagen var i alla fall att B dök upp igen. Han kraschade mycket olyckligt i början av juni, mot en stolpe vid en vägbula i Nora. Cykeln blev skrot och själv hamnade han på Lindesbergs lasarett med nyckelbensbrott och diverse blodutgutningar.
Nu dök han upp på Stortorget igen, med ny cykel och allt. Och det kändes jättekul!

Att han sedan fick en punka redan efter 10 minuter, var kanske mindre kul. Men det löste sig såväl enkelt som galant och resten av rundan var en ren fröjd. Trots motvind här och där!

På trötta ben

I går (tisdag), var det äntligen dags att sätta sig på cykeln igen, efter förra veckans vandring mellan Långe Jan och Långe Erik på Öland.
Jag har bestämt mig för att cykelpendla så mycket som möjligt till vårt husbygge ungefär 4 mil utanför Örebro. Och tisdagen var alltså första lämpliga dag.

Den första biten genom stan var väl så där lagom rolig. Galna kamikazecyklister med tomma barnstolar och fullpackade cykelkorgar for som torra skinn genom gatukorsningar och rondeller, så killen på racern tog det väldigt, väldigt lugnt.
Dessutom tyckte inte hans ben att cykling var "the shit" som man säger på nusvenska.

Men väl utanför stadens hank och stör vaknade både jag och benen till liv och plötsligt så kändes det bara helt rätt att sitta på cykeln igen. Morgonen var ganska sval men solen sken och musiken i lurarna var helt perfekt. Och innan jag visste ordet av (typ), så var jag framme.

Ute vid huset ägnade jag dagen åt att flänga upp och ner på taket samt att stå i konstiga ställningar och måla.

När det drog ihop sig till hemfärd blev jag plötsligt skeptisk till min idé om cykelpendling. Med ens kände jag mig ganska trött. Benen hade förvandlats till två stubbar av allt klättrande och sinnet var tungt. Men det fanns ju inte så mycket annat att välja på, än att byta om till cykelkläder och trampa hem. En macka med mjukost och en näve jordnötter senare, satt jag på cykeln igen.

Första biten var hemsk. Benen värkte och jag gnällde tyst för mig själv. Efter drygt två kilometer kommer en nerförsbacke. När backen planat ut märkte jag att det faktiskt gick att trampa på rätt bra, trots att benen kändes som de gjorde.

Då så, tänkte jag. Då är det väl bara att trampa på. Kan jag hålla den här farten så blir ju pinan kortare i alla fall. Och det märkliga var att det gick att hålla hyfsat bra fart, trots att benen kändes helt stumma. Kändes stumma, alltså. Men de var nog inte det i alla fall.

När jag kom hem kollade jag min Garmin. Den visade ett snitt på 29,2 km/h. De första 33,5 km, innan jag kom in i stadstrafiken, hade gått med ett snitt av 30 km/h!

Jag var tydligen inte så slut som jag trodde och benen inte riktigt lika döda heller...

Rekordslaktarens återkomst

Idag var alltså dagen då backen upp till Ånnaboda skulle få sig en överhalning som den sent skulle glömma. Eller rättare sagt, så skulle jag cykla upp för den på kortare tid än förra gången. Betydligt kortare tid till och med.

Sist det begav sig så hade jag ju bestämt mig för att segra eller dö. Och efter att ha placerat mitt liv i backgudens hand och sagt "take it or leave it" så var det ju gasen i botten och blodsmak i munnen som gällde. Med resultat att jag slog mitt förra rekord med 1 (en) sekund. Jag var ju inte helt nöjd med det resultatet, om jag säger så. Hade typ, förväntat mig mer.

Men det var då. Tillbaka till nuet!
Själva cyklingen till backens fot i Garphyttan genomförde jag på ett exemplariskt vis. Inga galna omkörningar av traktorer med släp, inga meningslösa jakter efter ingenting i slakmotorna... Kort sagt, jag körde i ett lugnt och fint tempo utan att antränga mig speciellt mycket. Krafterna skulle ju användas i b a c k e n

Några sekunder efter att jag kommit iväg från övergångsstället som markerar starten bestämde jag mig för att bejaka glädjen istället för smärtan den här gången. Jag tänkte att det skulle vara ett smart sätt att hushålla med krafterna, så att jag skulle ha lite kvar att trycka i med över de mindre branta partierna.

Solen sken och backen väntade tålmodigt på mig där jag kom farande in i den första branten. Med flit hade jag undvikit att kolla på klockan vid starten, bara för att jag inte skulle bli stressad av att se om jag låg före eller efter mitt tänkta rekordschema. Jag tittade på blommor vid vägkanten istället.

Efter ett oräkneligt antal rödklöver och några utblommade prästkrageliknande saker passerade jag den gamla kanoten som någon glömt i slänten till höger om vägen. Hur fasen kan man glömma sin kanot här, mitt i en uppförsbacke i skogen tänkte jag och gladdes över att luften var varm och skön att andas idag. Den innehöll säkert mycket syre också, efter åskskuren någon timme tidigare.

Nu var det bara den allra sista biten kvar. En vänstersväng innan älgskylten och så en spurt. Swisch, swosch tjohej! Pip. Uppe!

Jag drog i mig några rejäla slurkar vatten och kollade min Garmin.
-Nu ska vi se Lap 2... Men hallå, 12:55. Det är ju för sjutton 20 sekunder långsammare än sist!

Under nerfärden försökte jag analysera debaclet. Men gav upp efter bara någon minut. Jag kom liksom inte fram till något. Det tog 20 sekunder längre tid. Och?

Det kan ju ha berott på vad som helst. Att de där 10 vändorna i Klevsbacken i lördags satt kvar i benen på nå't sätt eller det faktum att jag inte hann äta någon vettig lunch, eller... Äh, skit samma. Jag valde glädje framför smärta, så jag är nöjd!

Faktiskt mer nöjd idag, än när jag slog rekordet med en sekund förra veckan.
När jag kom hem sedan och kollade på alla siffrorna, visade det sig att dagens runda var längre än den förra (beroende på ett annat vägval), hade genomförts med en lägre snittpuls och i en högre hastighet totalt, än förra gången.

Så även om det nu står 1-1 i kampen mellan mig och backen, så känns det i alla fall som att det var jag som vann idag!

Jag, en rekordslaktare.

Inte för att jag egentligen vet hur det gick till, men plötsligt så satt jag där på min cykel i alla fall och jagade en traktor med släp. Jag var på rekordjakt och i det ljuset så var det ju helt följdriktigt att traktorn skulle köras om. Dessutom höll den lite lägre fart än jag.
Att det var nedförsbacke just där och då struntade jag i. Kusten var klar både bakåt och framåt så det var bara att stå på och swischa förbi. Att en halvseg uppförsbacke dök upp 100 meter senare hade jag liksom förträngt. När jag insåg vidden av problemet, nämligen att tappa fart i backen och då bli omkörd av traktorn, var det försent.
Det fanns inget annat att göra än att fortsätta i omkörningstempo (nåja) även i motlutet. Pulsen närmade sig 95% av max och det sved i benen. Men upp kom jag och traktorn hade jag efter mig.

Rekordet som skulle slås var min tre dagar gamla bästa-tid uppför Ånnabodabacken. När jag satte den tiden hade jag varit lite osäker på min eventuella form, så jag hade bara gått in för att ta mig upp något sånär helskinnad. Det var först när jag kom hem som jag såg att jag slagit mitt ett år gamla PB med över 40 sekunder.

Nu var jag alltså ute efter att sätta en kanontid. En gång för alla. Jag som nästan aldrig tar ut mig fullständigt numera hade bestämt mig för att bejaka smärtan och skita i om jag skulle dö! I alla fall bejaka smärtan.

Vägen till Ånnaboda gick över Eker och Frösvidal. Jag tog varje tillfälle som fanns till att köra lite hårdare än vad jag brukar. Backar och knixar forcerades i så hög fart som möjligt och jag kände mig oerhört snabb och stark i motvinden. Snudd på lite snygg, faktiskt.

Framme vid foten av backen stannade jag till och justerade utrustningen. Tröjan öppnades så mycket det gick och glasögonen fick bo på hjälmen. Jag tog några djupa andetag och räknade ner till start. Tre, två, ett...

Tryckte iväg mig själv med ett kraftfullt högertramp och en målmedveten fastklickning av vänster sko i pedalen. Sedan var det bara att borra ner huvudet och köra.
Inledningen av backen är beskedlig, så här gällde det bara att få upp farten så mycket det gick. För det rekord jag nu skulle sätta, skulle vara svårslaget!

När det brantar till lägger jag snabbt ner kedjan på lilla klingan och försöker hålla en jämn och hög kadens. Än så länge känns det väldigt bra. När stigningen börjar på riktigt, koncentrerar jag mig på att trampa så så avslappnat men effektivt som det bara går. Jag håller blicken fästad långt fram och andas med djupa jämna andetag. Pulsmätaren visar att jag nu ligger på 98% av max.
Strax är den första branta delen avklarad. Jag spinner på med benen så mycket jag kan inför nästa del som är ännu lite brantare, 12 % enligt min Garmin.

Nu svider det ordentligt i benen. Det är tveksamt om det finns någon syre i luften som är nere och vänder i lungorna på en 10-dels sekund. Krönet ligger någonstans därframme. Tror jag. Nu känner jag smääärtan, väser jag tyst för mig själv. Jag känner smärtan och jag gillar den, försöker jag. Jag känner smärtan och jag gillar den för den talar om för mig att jag just nu håller på och slaktar ett rekord!

Den värsta stigningen är över och jag försöker höja farten igen samtidigt som jag hejar på en cyklist i grön tröja som är på väg åt andra hållet. Pulsen sjunker någon procentenhet och jag fortsätter att mana på mig själv. Kom igen nu, du kan ju! Ös på! 50 meter kvar nu! Jag petar i en tyngre växel och ställer mig upp och kastar fram cykeln över den tänkta mållinjen som om det gällde livet.

Puhh... Svetten sprutar från pannan. Det svider i ögonen och näsan rinner, men jädrar vad det gick!

Nöjd med min rekordslaktartur, styr jag hemåt efter att även ha kört uppför den andra backen, den som går upp till Storstenshöjden och tillsammans med min rekordbacke bildar den sk Djävulsåttan.

Hemma igen pluggar jag in Garmin i datorn och kollar värdena. Jo, det blev ett nytt rekord. Smärtan och målmedvetenheten hade verkligen lönat sig. Eller? Förra gången, hade jag kört på 12:36. Utan att egentligen ta i mer än vad jag brukade. Bara sett till att komma upp helt enkelt. Nu däremot, när jag tog i för allt vad tygen håll och verkligen jobbade koncentrerat uppför backen hade jag kört på 12:35. En sekunds skillnad. Allt detta slit för en enda ynka sekund...

Hade det gällt en VM-titel hade det kanske varit värt det. Men nu handlar det om att ta sig uppför en backe strax väster om Örebro. På en tid som många av de cyklister jag känner skulle kunna slå med flera minuter. En sekund.

Nästa gång ska jag göra som vanligt och ta det lite lugnt. Fast det var lite kul att våga "känna smärta"...

Ny/gammal cykel

Den kanske inte såg så mycket ut för världen, där den stod längst inne, bakom en massa bråte i ett gammalt bortglömt skjul. Men den hade potential. Eller i alla fall två hjul sammanbundna av ram och framgaffel. Det räckte för mig.
En 10-växlad cityracer med ungefär 30 år på nacken. Styre och sadel var definitivt inte original, någon hade försökt konvertera den till en ordinär herrcykel. Med inte helt lyckat resultat, ska kanske nämnas.
Nu var det alltså upp till mig att försöka få ordning på den. Som belöning skulle jag få en förhoppningsvis cool stadscykel...


Så här såg den ut i all sin prakt när jag väl baxat ut den. Min första åtgärd blev att ta loss och vända på styret. Med vinkelslipen kapade jag det ungefär fyra centimeter i var ände. Sedan sågades pumpfästena på sadelröret bort, fram och bakväxel skrotades samtidigt som sadel och skärmar åkte i soptunnan.
Vevlagret var glappt, så där blev det till att skruva isär och kontrollera statuden. En av kulorna i ena kullagret hade delat sig i två halvor, men med lite fingerfärdoghet och en rejäl klick fett så gick det i alla fall att få ihop det hela utan at det glappade. Men lagrena ska bytas längre fram. Funktionen nu är inte helt optimal...

En burk vit fälgfärg från Biltema tömdes över ramen, nya däck och slangar åkte på och en tidigare utrangerad sadel från racern plockades fram ur överblivna-saker-kartongen.
Det avkapade styret sattes på plats och lindades med styrlinda i kolfiberlook. Ska det vara så ska det... Av två pajade Weinmann-bromsar gick det att göra en, nästan fungerande. Den sattes på framhjulet.
Sedan var det bara att kapa kedjan till rätt längd och montera. Kassetten bak fick sitta kvar. Mest beroende på att jag inte hade lust att skruva isär baknavet. Men det ska också åtgärdas.
Hittills har hojen kostat mig 350 kronor för färg, däck, rengöringsmedel, bromshandtag och styrlinda. Arbetsinsatsen hittills har tagit mig ungefär 7 timmar. I morgon ska jag köra på den till jobbet...

En cyklist utan cykel. That´s me. I alla fall till vardags. Räsern har jag ju, men en hoj att köra med i stan, saknas just nu. Därför blir det ett himla promenerande fram och tillbaka hela tiden. Men nu är jag på G med en stadshoj. Definitivt inte lika snygg som den på bilden här, men samma tänk i alla fall.
En single-speed. Hemmabyggd. Hittade en gammal ram bakom en massa bråte i ett uthus hos en bekant häromdagen. Avskavd lack, punkade däck och ett vedervärdigt styre, men ett helt ok ämne att bygga på. Eller plocka bort ifrån, snarare.
Nu är det bara att ta vinkelslipen i vacker hand och sätta igång. Fortsättning följer!

Efter frukosten i morse fanns det liksom inget val. Nu skulle det cyklas! Och vädret verkade ju inte så illa heller. Visserligen mulet och lite småblåsigt, men med tanke på hur det varit den sista tiden, så var det helt ok. I alla fall för den som av olika anledningar knappt suttit på cykeln under de senaste tre veckorna...
När jag kom ut med cykeln på gatan vräkte regnet ner. Det var bara att dra på sig regnjackan och se glad ut. För cykla skulle jag.


Efter 200 meter hade de första regnstänken letat sig in på bara kroppen på några ställen. Fast med årets VR i färskt minne så störde det inte särskilt mycket.

Jag hade inte planerat hur jag skulle köra, utan det var dit-näsan-pekar som gällde. Näsan pekade först norrut och sedan västerut. Sålunda kom det sig att jag susade fram över gärdena väster om Örebro på väg mot Garphyttan. Därifrän finns det ju att antal alternativ att välja på. Jag bestämde mig för Frösvidal.

Strax innan högersvängen som skulle ta mig norrut förbi Kilsbergsvallen, fick jag ett väldigt sug efter att åka upp till Ånnaboda.

Utanför industrimuseet, precis där backen börjar, stannade jag till för att knäppa upp regnjackan. Trots att regnet nu gått över från "stril" till "ös". Men eftersom lutningen maxar på 12% på ett ställe, så kändes det som att jag kunde behöva så mycket ventilation som möjligt.

Fasen vad kul det var att cykla! Regnet vräker ner, vattnet rinner som en flod emot mig när jag stretar uppför, förbi skjutbanan samtidigt som en bil med igen-immade rutor smyger förbi på min vänstra sida... och jag kommer på mig med att le. Med hela ansiktet!

Uppe vid Ånnaboda blev det sedan en slät kopp kaffe innan det var dags att styra kosan hemåt.

Hemvägen gick via Frösvidal och Eker i ett omväxlande väder. Det växlade mellan stril- och duggregn. Och så lite motvind på det. Men just idag spelade sådan futtigheter ingen roll.

För trots att jag bekänner mig som solskenscyklist, så tror jag att jag långt därinne har en liten gen av något som älskar känslan som uppstår när man cyklar i regn och ruttet väder.

Fasen vad det var kul idag!

Vättern runt 2009, så var det...

Jo då, jag kom i mål. Fräsch som en nyponros och med solsken i blick. Nästan i alla fall. Vid starten kl 22:30 på fredagskvällen var det fuktigt på marken men uppehållsväder. En rätt skön medvind blåste oss ut ut stan och ner mot första kontrollen i Hästholmen.
Vi var ungefär 40 personer från cykelklubben.se som skulle köra efter fjolårets succékoncept; SUP15. Vilket betyder Vättern runt på minst 15 timmar, stanna i alla depåer.
Vi klarade av det i år också!

Och så här gick det till

Vi hade alltså med vinden i ryggen tagit oss till den första kontrollen, den i Hästholmen. Det hade rullat på ganska bra och det kändes bekvämt att cykla trots att mörkret tätnade undan för undan.

Efter kaffe, saltgurka och vetebulle trampade vi vidare mot Gränna. Någon mil efter Ödeshög började det att regna. Först som ett ganska fint strilande men efterhand så ökade det på och blev till slut ett riktigt regn. Jag körde med tunna latexhandskar (operationshandskar, typ) utanpå mina långfingrade cykelhandskar. Det funkade riktigt bra. Det blev visserligen fuktigt efter ett tag, av kondens men jag frös i alla fall inte. Skoskydden klarade även av att hålla fötterna relativt torra. Regnjackan funkade på precis samma sätt som latexhandskarna. Höll tätt utifrån... och även från insidan! Men jag frös i alla fall inte.

Grännas kullerstenar klarades av utan mankemang innan det var dags att få sig lite kaffe, vetebulle och saltgurka igen. Sedan följde några kylslagna utförslöpor innan värmealstringen tog fart i backen upp mot Kaxholmen.

När vi kom fram till korv-och-mos-stoppet i Jönköping hade det börjat ljusna så smått. 2 kokta med pulvermos, en trea röd mjölk och en kopp kaffe senare bar det av ut ur smålands Jerusalem med sikte på Fagerhult. Många brukar tala om backarna ut ur Jönköping som ganska jobbiga, men jag tycker inte att de är något man behöver frukta. Tvärtom, skönt att få upp värmen igen. För hur det än är, svettigt blir det under regnjackan. Och därmed kallt, när man står still.

I Fagerhult fick jag för mig att jag skulle slå på stort. Jag petade därför i mig en vetebulle, några saltgurkor, en banan och två muggar blåbärssoppa. Med den väl sammansatta måltiden i magen gick det lätt att köra de 38 kilometer som fattades till Hjo.

Precis vid infarten till Hjo var jag en hårsmån från att gå i backen. Vi körde på två led. Jag låg i det vänstra. Cyklisten framför mig till höger bromsade aningen mer än vad cyklisten precis till höger om mig uppfattade. Ett rop, ett vingel och nästan ljudet av cyklar och cyklister som synar asfalt... Men, av någon märklig andledning så small det aldrig. Fast det var väldigt nära att jag blev prejad.

I Hjo äter man lasagne. Med saltgurka och vitkål. Klockan halv åtta på morgonen!

Mellan Hjo och Karlsborg var det stundtals lite Vilda Västern-cykling. Många snabbgrupper dundrade förbi i ganska stora och lätt oordnade horder. Vid ett tillfälle försökte en cyklist köra om mig på insidan. Mellan det vita strecken och diket. Jag fällde lite försynt ut armbågen och bad vederbörande att köra om på rätt sida. Strax därefter kom ett stort gäng dånandes. 15 sekunder senare en smäll och en massa skrik. Vurpa. 15 meter bakom mig ungefär.

När man är i Karlsborg ska man absolut inte missa att käka vetebullar och saltgurka. Gärna med kaffe till. Gott! Här passade jag också på att fylla min flaska med sportdryck. Ett tag funderade jag på om jag skulle sätta på mig torra strumpor och en torr underställströja, men efter lite funderingar kom jag på att det nog inte var värt besväret. Dessutom var det rätt skönt med ett våtvarmt omslag kring kroppen.

Drygt två mil efter Karlsborg dök Boviken upp med sin depå. Saltgurka, vetebulle och kaffe stod på menyn. Här sker starten ut från depån i en hyfsad uppförsbacke. Något som jag kom ihåg från förra året, därför la jag ner kedjan på lilla kakan redan när vi gled in i depån.

Hammarsundsbron är fruktad av många. Inte minst på grund av den rejält sega backe som leder upp till krönet av bron. Den här gången gick det nog ganska lätt för de flesta att klara krönet med glans. Det blåste nämligen en rejäl medvind härifrån och hela vägen in till Motala.
Saltgurka, banan, vetebulle och kaffe. Jag kände direkt när jag plockade på mig godsakerna att det skulle smaka bra.
Här rådde uppehållsväder och nu kunde vi nog vara säkra på att klara oss utan regn under resten av rundan.

Nu återstår bara en kontroll, Medevi. När man kommer hit får man inte missa de fantastiska vetebullarna... med honung! Jag är osäker på om jag drack kaffe här. Kan ha varit sportdryck. Eller blåbärsoppa kanske...

Hursomhelst... upp på cyklarna igen sedan tuta och köra hela vägen fram till Motala. Några i gänget var riktigt trötta och hade i stort sett kört slut på sig, men bet ihop och körde på ren vilja de sista 2 milen.
För min del, så var jag ganska öm i axlar och nacke, annars var det inga större problem.

Själva målgången var rätt odramatisk. Det pep till när transpondern passerade mätmattan, sedan var det till att kliva av cykeln och ställa sig i kö. Strax före vårt gäng stod en annan intressant cykelklunga. Det var bröderna Herrey som passerade mållinjen en halv minut före oss. I gyllene skoöverdrag.

Så var det att cykla Vättern runt 2009 i ett långsamt tempo med fikastopp i alla depåer.
Om jag ska göra om det? Troligen inte. I alla fall inte i en så här pass stor grupp med så väldigt olika färdigheter. Ska jag köra VR igen så blir det i en mindre grupp, där man kanske har tränat ihop innan. Sedan tror jag också att SUB 12 1/2 skulle passa mig perfekt. En tid på 12 timmar. Med start i gryningen. Det vore toppen!

Mot Motala!

Inte för att jag vet hur många som kommer att få se den nu till helgen, men så här ser den i alla fall ut. Min rygg!
Eller ryggen på tröjan, om man nu ska vara så noga.

Om ett par timmar sätter jag mig i bilen och kör till Motala och börjar den slutgiltiga uppladdningen inför årets vätternrunda.
Eurosport ska visst sända spektaklet på sin webbkanal. Kanske kan vara nåt?

Själv kommer jag alltså att vara skrudad i min peppartröja, om den nu kommer att få komma fram under alla regnkläder som lär behövas enligt prognoserna...

Startnummer 4506 för den som är nyfiken. Så det är väl bara att önska sig själv och alla andra hugade cyklister i helgen ett Lycka till. Och kör snyggt!

Dags att sammanfatta smålandsutflykten!

På lördag morgon styr jag åter kosan mot Örebro och därmed blir det hemmabanor som gäller framöver när det ska köras cykel.
Kanske hinner jag med ett pass till härnere i Kalmar, men jag låtert det vara osagt så länge.

Helgen som gick bjöd på ett underbart väder. Visserligen så blåste det en hel del, men jag börjar nästan vänja mig nu. Friska nordostliga vindar var det som gällde under lördagen och söndagen. Kanske att det var lite lugnare i söndags, men det var nog mest marginellt.

Eller också var det jag som var så pass sliten efter lördagens blåsrunda på 81 km att jag tyckte att det var lika blåsigt i söndags. Då jag för övrigt klämde 91 km.

Nu är det i alla fall över för den här gången. Två gånger Öland blev det, samtidigt som jag har sträckt ut rundorna på fastlandet till att gå i en mer nordlig bana än under tidigare Kalmarsejourer.
Drygt 27 mil under den senaste veckan blev det i alla fall. Om jag lägger till turen förra lördagen, upp till Gusselby (jo jag var i Örebro Kr-hif-helgen) så blev det ungefär 40 mil trampat under de senaste 8 dagarna.

Det känns helt okej, tycker jag. Nu gäller det bara att få ändalykten och axelpartiet/nacken att tycka samma sak. Men så fort vi slipper de kyliga vindarna från havet, så blir allt bra igen. Eller hur?

Nu återstår bara ett långpass på 15o km cirkus och en liten lättare snurra-runt-benen-tur innan det bär av till Motala och Vättern runt.
Vi kanske ses där?

106 km på solen och vindarnas ö

Fånga dagen, heter det ju. Lättare sagt än gjort men idag tog jag faktiskt till vara på tillfället. Solen sken och det var ungefär 17-18 grader varmt vid lunchtid. Visserligen blåste det en del, men vad sjutton... lite vind kan ju vara riktigt... uppfriskande! Jag lastade in cykeln i bilen och for till Öland. Södra halvan av solen och vindarnas ö skulle provköras. Ö&B:s parkering i Skogsby fick bli utgångspunkt.

Därifrån styrde jag norrut en bit för att sedan korsa ön i östlig riktning. Efter de första kilometrarnas medvind så insåg jag att det gällde att hushålla med krafterna, för nu väntade nästan 5 mil av mer eller mindre rak motvind. Vad jag inte var riktigt beredd på var kylan. Solen sken visserligen från en nästan klarblå himmel, men vinden utifrån havet var riktigt kall. Dessutom drog den med sig stora sjok av fuktiga dimmoln som svepte över vägen. Då och då var jag frestad att ta någon av vägarna som gick tvärs över allvaret för att komma över till den västra sidan och få lite medvind och värme. Men planen var ju att följa vägen ner mot den södra udden och sedan köra norrut. Det var bara att härda ut i väntan på medvinden.

Landskapet är verkligen platt och öde här nere. Betande kor och en och annan fårahjord vid sidan av vägen var väl i stort sett det enda som fanns att fästa blicken på. Men vägen var utmärkt och trafiken gles. Då och då fick jag lite lä när någon bondgård eller radby passerades. Men kilometer lades till kilometer utan att vägen gjorde den minsta ansats att vika av mot väster. Förutom att det kändes segt i största allmänhet att ligga och mosa i motvinden, så blev jag väldigt stel i nacken och axlarna. Och det skyller jag nästan helt på den kalla vinden.

Till slut så kom den där efterlängtade högerkurvan och jag fick äntligen lite vila från den isande vinden. Vid Ås kyrka klev jag av en stund för att försöka få tillbaka lite rörelseförmåga i axlarna. En runekaka och en slurk vatten senare bar det av igen.

Medvind is da shit! Den meningen får liksom sammanfatta hela resan utefter den västra kusten norrut tillbaka till min utgångspunkt. Även om jag var lite sliten så var ju återfärden värd allt slit dessförinnan. Vinden (som nu inte var så kall längre) lade sin vänliga handflata på min rygg och släppte inte taget en enda gång innan jag var framme. Summa summarum en härlig runda, även om det var lite slitigare i motvinden än vad jag hade önskat mig!

Snittfarten blev 27,8 km/h över den 106 km långa rundan. Jag hade nog hoppats på lite mer, men motvinden sög verkligen!

Träningsläger!

De komma från öst och väst... På bilden är det Thomas och Åsa som hade samåkt från de östra utmarkerna för att tillsammans med 18 likasinnade ägna en helg åt cykling. Det hade alltså äntligen blivit dax för BOOTCAMPEN. Ett projekt som jag blivit delaktig i på ett hörn tack vare två cykelkompisar som tyckte att vi som ska cykla runt Vättern i år i SUP 15-gruppen (15 timmar, stanna i alla kontroller), nog borde träffas och cykla ihop innan det blir dags för the real thing.

Samtidigt som de mest långväga deltagarna forfarande hade ett par timmars bilkörning kvar, rullade den första lilla klungan iväg på en stilla uppmjukningsrunda.

Kvällen ägnades åt klungkörningsteori, snack, skratt och god mat innan det var dags att uppsöka lugnet i någon av de trivsamma stugorna vi hade till förfogande vid Stora Sundbys lägercamp.

Efter en välsmakande cykelfrukost bar det av på lördagens första runda. Vi delade in oss i tre grupper, för att inte få en för stor och ohanterlig klunga på vägen mot Kungsör.

Flera av deltagarna hade aldrig kört i klunga, varför det kanske kändes både lite läskigt och väl spännande till att börja med. Men allteftersom kilometer lades till kilometer, blev leden både rakare och tightare.

I samband med det planerade stoppet i Valskog bubbade vi om i klungorna, som nu blev två srtycken.
En dryg mil efter Valskog kom så dagens första riktiga utmaning; Arbogabacken.
Vissa av cyklisterna beslöt sig för att tävla upp till krönet medan andra nöjde sig med att bara ta sig upp i någotsånär god stil.

Naturligtvis hade vi en återsamling på toppen innan vi på vackert vindlande vägar rullade vidare mot den hägrande lunchen i Stora Sundby. Drygt sju mil blev det.

Eftermiddagsturen var en kortare sk "fikarunda" till Herrfallets Camping. Underbara småvägar, solsken och varma kanelbullar/wienerbröd stod på menyn. 4 mil senare väntade bastu och grillmiddag med Vättern-runt-film och melodifestival.

Söndagsvädret visade sig från sin allra soligaste sida när vi i en skön medvind smög iväg söderut. Först på riksvägen mot Katrineholm innan vi vek av in på helgens kanske mest uppskattade lilla vägsnutt. Perfekt asfalt, smalt, krokigt och kuperat med kossor och små torp utefter vägen.

Även söndagscyklingen genomfördes med två grupper. Den ena gruppen körde en aningen längre runda i ett lite högre tempo medan den andra gruppen koncentrerade sig på vägvinnande och effektiv klungkörning enligt samma recept som dagen innan.

Vindarna blåste från några olika håll inledningsvis, men snart ordnade det upp sig, vilket innebar att vi fick den där fantastiska avslutningen med fin väg och vinden i ryggen, de sista 25 kilometerna.

För egen del blev det drygt 200 km cyklat den här helgen. Mestadels i et väldigt behagligt tempo. Skulle tro att min snittpuls för hela helgen hamnade på c:a 75% av max. Fast i Arbogabacken (och i samband med en bonusrunda tidigt på lördagsmorgonen) lyckades jag i alla fall få hjärtat att pumpa på 99% av max.

Sammanfattningsvis en väldigt trevlig helg tillsammans med såväl nya som gamla cykelbekantskaper. Jättekul och garanterat välgörande för både kropp och själ!

Nu gäller det bara att surfa vidare på känslan från helgen och fortsätta uppladdningen inför VR 09!

Dubbelblogg!

Det här är stort! Riktigt stort. Thomas Lövkvist i den rosa ledartröjan i Giro d'Italia.
Grattis Thomas och grattis svensk cykelsport!

Så himla häftigt med en svensk i en av de mest åtråvärda cykeltröjorna i världen. Tour de France i all ära, men det är något speciellt med girot. Allt från galna bergsbestigningar till skruttiga vägar och smala gränder. Dessutom går det i Italien!
Det gör inte Tour de France. Bara en sån sak!

Nu är det väl bara att kuta ner på stan i morgon och kolla om cykelhandlaren har någon rosa tröja kvar.

___________________________________________________________________

En kompis till mig har en riktigt cool cykel. En skön gammal Crescent med vingmuttrar som håller fast hjulen. Tyvärr är muttrarna inte helt kuranta, varför det är problem med att få bakhjulet att hålla sig på sin plats.
Han efterlyste någon som visste var man kunde hitta rätt sorts muttrar.
Efterlysningen lades ut på nätet och jag kände mig naturligtvis tvungen att svara. Trots att jag inte hade en aning.
Så här svarade jag:

Om du kan hitta en cykelverkstad en halvtrappa ner från gatuplan så ... är du på god väg!
Om mannen som jobbar där/äger stället dessutom har en grå lagerrock på sig och röker cigarill, så är du absolut på rätt plats. Muttrarna ligger i lådan längst bort till vänster. Bakom den i brunt kräpp-papper inlindade racerram, som aldrig blev uthämtad av den där lovande junioren 1967. Han som åkte till Danmark på skolresa och i samband med detta tröttnade på cykling till förmån för hångel med en mellanölsintresserad blondin i jympaskor och grön parkas från Impo...

Det där var väl kanske inte det bästa svaret till en medmänniska i nöd... Du kanske har ett bättre? Hör av dig i så fall. Killen måste ju få ordning på cykeln!

Segt

Vissa dagar känns segare än andra. Bara så där. I dag känns det segt. Det gjorde det i och för sig i går också. Som i förrgår. Annars är det bra.

Måndagens och tisdagens seghet skulle jag väl kunna skylla för något slags muskulärt svar på lördagens och söndagens cykelturer. Träningsvärk alltså.

Dagens seghet har ingenting med träningsvärk att göra. Utan med molnens utseende. Och deras aktiviteter. Grått, grått, grått. Blött, blött, blött. Och blåsigt. Det är inte tvåsiffrigt på termometern. Därav segheten.

Jag vill ut och cykla, absolut. Höra suset från ett stabilt snurrande framhjul, förnimma växlingarnas distinkta knäppanden och känna asfaltens ojämnheter filtrerade genom lycrabyxans stötdämpande kudde.

Men icke då. Istället sitter jag håglös vid köksbordet och ser vattendropparna trilla i kapp nedför fönstret, samtidigt som det dunsar av någonting utanför, som vinden sätter i rörelse med ojämna mellanrum.

I ett försök att muntra upp mig, drog jag med mig ut till en av stadens cykelhandlare. Bara för att få promenera runt bland carbonramar, innerslangar och kosttillskott blandat med regnjackor, barnsadlar och äldre gubbar som absolut ska ha en cykel med stabil pakethållare till gumman.

Inte blev jag gladare av det besöket. Däremot blev jag kall om nästippen. Kanske ska jag låta nästippskänslan få blomma ut till det som den eventuellt förvarnar om. En kommande förkylning. Nu när det ändå inte går att cykla ute, i alla fall inte med någon större njutning, kanske jag skulle passa på att vara lite krasslig på riktigt. I alla fall under några dagar. Hellre snorig än tjurig, liksom.

När jag vaknade i morse kände jag mig oväntat pigg, trots den bitvis tuffa 119-kilometaren i går. Efter att ha funderat över några olika alternativ kom jag fram till att det var Öland som var platsen idag. Jag har aldrig varit där och cyklat förut men med hjälp av en karta fixade jag till en lagom återhämtningsrunda på drygt 50 km.

Startplatsen fick bli Gårdby på östra sidan av ön. Sedan skulle jag köra en bit söderut, svänga västerut och korsa Allvaret varpå vägen på västra sidan skulle ta mig norrut innan ön skulle korsas igen.

Öland gjorde verkligen skäl för beteckningen "solens och vindarnas ö" idag. Jädrar, vad det blåste när vinden fick fritt spelrum!
Jag bubbade snabbt om rutten och kom fram till att jag skulle nöja mig med att följa den östra vägen söderut i 25 km och sedan vända tillbaka. Motvind ut och medvind hem.

Jag vände vid Segerstad, efter 26 km. Tog en banan och kände mig fullständigt urblåst. Men hemvägen var värd det!
Snittfarten i motvinden var 22,3 Hem blev det 33,6

Summa summarum en annorlunda runda med läcker utsikt i ett nästan helt platt landskap. Motvind = AJ! Medvind = JA!

Orrefors tur och retur

Efter 119 km på fantastiskt trevliga (och nästan bilfria) småvägar väster om Kalmar är det dags att sammanfatta dagens runda.

Solen sken alltså, men strax efter klockan nio kändes det ändå ganska svalt i luften. Jag var glad över såväl arm- som benvärmare kan jag säga.

Som inlandsbo känns det som att jag aldrig kommer att vänja mig vid de "ishavsvindar" som regerar här i Kalmar på våren...

Det första sex milen, till Orrefors (där fickorna serverade såväl banan som smarrig macka med kalkon), gick som en dans. De följande tre var också rätt okej. Men de sista tre var... riktigt tuffa. Låren var stumma som stubbar, iskall vind rakt i ansiktet kylde ner både kropp och humör till något som låg väldigt nära den absoluta nollpunkten.

Med 18 km kvar av rundan så var jag tvungen att ta en extra paus. Platsen för denna sista vila blev en fräsch bänk på en vårpyntad kyrkogård. Efter att jag tuggat i mig det sista av mitt medhavda matförråd var jag åter redo att tackla såväl motvind som slakmotor.

Det var med andra ord en ganska sliten cyklist som på lätta växlar hasade sig in i Kalmar under den tidiga eftermiddagen. Men å andra sidan var ju det här ett träningspass, så någon nytta har man väl av slitet. Som jag känner det nu, blir det vilodag i morgon... Fast jag har ju ändra mig förr!

Lördag morgon

Det ser ut att bli en riktigt fin dag idag. Än så länge verkar det helt vindstilla och termometern visar sakta men säkert allt högre siffror. Från strax över fyra grader klockan halv sju till snart tio grader knappt två timmar senare.

Jag har precis ätit en, som jag tror i alla fall, utmärkt cykelfrukost. Två kokta ägg, mosade i en utsökt olivolja (mycket godare än vad det låter), en tallrik havregrynsgröt med mjölk och lingonsylt samt en knäckemacka med kalkonbröst. Och så en kopp gott kaffe med mjölk till detta.

Nu återstår bara att fixa till ett par tunnbrödsrullar med lämpligt pålägg, blanda till raketbränsle för cykelflaskorna, proppa tröjfickorna fulla med bananer och "något gott" innan det bär iväg.

Siktet idag är inställt på Orrefors. Beroende på vilken väg jag tar, bör rundan bli någonstans mellan 110 och 120 km. Rapport kommer när rundan är fullbordad.
Ha en riktigt bra dag så länge!

Rekognoceringstur

Det blev en sväng österut idag. Först plockade jag upp Huklen i Pålsboda, sedan bar det av till Stora Sundbys IP. Där kikade kikade vi, tillsammans med TT Racer, på stugorna vi bokat till vårens Bootcamp med SUP 15-klungan.
Vi som tillhör SUP 15 har alltså bestämt oss för att köra Vättern i år, på minst 15 timmar.

Förhoppningsvis blir det precis lika kul som premiäråret 2008.

Om tre veckor, alltså har vi träningsläger tillsammans. Cirka 20 personer har hittills anmält sig, vilket givetvis är jättekul!
Efter att ha kikat på faciliteterna, drog vi hem till TT Racer och svidade om för att sedan provcykla en av det tilltänkta träningslägrets rundor.

Ungefär 60 km avverkades i ett utmärkt väder med solsken och en lagom svalkande vind. Vid återkomsten serverades det kaffe och wienerbröd. Att Huklen punkade så att det slog lock för öronen, är inget jag tänker skriva om här... i alla fall inte mer utförligt än vad jag precis gjort

Jag hade tänkt att jag skulle lägga ut en länk med karta och GPS-info från rundan, men Motionbased.com är segare än frusen sirap så det blir nog inget. I alla fall inte idag.
Funkar det bättre i morgon, lägger jag upp länken. Nu pockar katten på uppmärksamhet, därför säger jag tackåhej för idag!

PS Bilden av undertecknad i bästa inspektionsmunderingen fotades av Huklen.

[EDIT] Här kommer en karta:
Visa större karta

Kylslagen söndagscykling.

Prick klockan tio gav sig den snabba gruppen iväg från korset. 5 minuter senare var det vår tur, efter att vi sagt hej och lycka till på färden till det mellansnabba gänget. Vi 14 som tänkte ta det ganska lugnt inledde övningen med en omröstning. En omröstning vars resultat ingen ville säga emot. Det handlade nämligen om huruvida vi skulle stanna och ta en fika vid Viby Krog efter drygt 30 km, eller inte...

Det var ett väldigt bra, enhälligt beslut. Till fikat blåste det nämligen en irriterande kall motvind. Så det var ett på sina håll lite blåfruset gäng som klev in på serveringen efter ungefär en och en halv timmes cykling.

Det blev en fikaspurt som Mange vann före Tobbe(?). Själv dammade jag in som trea. Drog igång lite försent. Eller för tidigt. Det beror på hur man ser det. 99% av max kom i alla fall pulsen upp till under de sista sekunderna av dåraktigt trampande i den lätta slakmotan...

Kaffet med kanelbulle satt som en smäck innan det var dags att smyga tillbaka till Örebro. Med vinden i ryggen och solsken i blick är det inte svårt att vara cyklist. Återigen en trivsam tur i ett väldigt behagligt tempo. Ungefär 70 km blev det (borträknat det faktum att jag har 6 km till korset och lika långt hem sedan)...

Kanske blir det en sväng upp till Ånnaboda på onsdag för mig. Det hänger bara på att det går bra med deklarationen först... Men det gör det säkert.

Ciao!

Det blir en söndag i sadeln.

Nu är jag verkligen rejält cykelnödig. Visserligen är jag ganska trött i kroppen efter ännu en vecka som husbyggare, men skallen (som i alla fall har lite att säga till om) har legat på hela veckan och tjatat om cykling. Vem är jag att säga emot?

Efter förra veckans tur med Örebrocyklisterna har jag, tillsammans med Mange, blivit utnämnd till härförare i den lugna gruppen. Knappt sju mil ska köras i morgon söndag med start klockan tio från korset.

Förhoppningsvis blir vi minst lika många som sist. En kort liten genomgång gällande några grundläggande klungkörningstekniker ska vi nog ha innan vi drar iväg. Klungkörning innebär ju alltid en risk. Inte minst när klungan består av ovana cyklister. Men tanken med den här gruppen är ju bland annat att man ska få chansen att träna på just klungkörning, under ordnade former. Så då får vi ordna det!

Vädret ser i alla fall ut att bli rktigt bra, min cykel står redo i källarförrådet och själv är jag som sagt riktigt sugen. Nu bär det av till bygget igen. Idag ska äntligen garagefönsterna komma på plats...

Söndagsträning.

Idag var det dags att hänga på Örebrocyklisternas söndagsträning för motionärer. Idag fanns det två fartgrupper att välja mellan. Medel och långsam. Ingen ville åka snabbt, därför endast två grupper.

Själv velade jag ett tag innan jag sedan bestämde mig för att hänga med den långsamma gruppen. Magsjukan tidigare i veckan och långa dagar med husbygge i Hampetorp har satt sina spår, därför kändes det som ett klokt beslut.

4 minuter över tio rullade vi i väg med siktet inställt på Marieberg-Kumla-Fjugesta-Vintrosa-Latorp-Örebro.

Solen sken från en klarblå himmel och vinden var inte mycket att bråka om. Det var med andra ord upplagt för några ytterst trivsamma timmar i sadeln.

Det var en minst sagt blandad skara som gav sig iväg. Carbonracers blandades med mountainbikes, sportcyklar och en och annan rejäl pendlarhoj. Förvånansvärt att så pass många körde med ganska skitiga och snudd på rostiga kedjor/växlar. Det går ju tungt nog ändå att cykla, så varför inte smörja upp grejerna innan, då har man ju i alla fall påverkat det man kan, för att det ska gå lättare.

Hursomhelst, klungan höll ihop i ett väldigt lugnt prattempo fram till Riseberga ungefär. Där började några att släppa lite i backarna. Strax efter Fjugesta bestämdes det att splitta gruppen i två halvor för att de som hade de tuffast skulle få chansen att bilda en egen grupp som kunde hänga ihop och stötta varandra under överinseende av Patrik och Magnus.

Själv blev jag utsedd till någon slags ordningsman för ursprungsgruppen som nu kunde återgå till sitt tidigare tempo på ungefär 25 km/h.

Summa summarum en fin tur, även om det långsamma tempot gjorde att det kändes lite segt bitvis. Men jag mådde bra och benen mådde bra och det är väl precis som det ska en dag som denna.

Nu kollar jag på Paris-Roubaix på tv. Man kanske skulle ta med cykeln någon dag och provcykla pavéavsnittet genom Arenbergskogen...

Cykling när den är som bäst!

Premiärturen!

Äntligen på (cykel)banan igen!
Solen sken och det kändes nästan lite varmt, i alla fall om man höll sig i lä. Därför bestämde jag mig för att det var dags för årets racerpremiär utomhus. På med riktiga bakdäcket och loss med cykeln ur trainern, här skulle cyklas!

Det blev de gamla vanliga småvägarna nordväst om Kalmar. Sedan jag körde här sist, för ett knappt år sedan hade några skogspartier försvunnit och ett hus blivit färdigbyggt, Annars var det sig likt med stengärdsgårdar, hästar och traktorer.

Det som inte var sig likt var min cykel. Det här var alltså den riktiga premiären för min nya Look 555. En shake-down om man så vill. Och allt funkade skitbra (trots att det är jag som har skruvat ihop den)! Inget knak, inget brak, inget gnissel... ingenting. Förutom vinden som ven lite småkylig och bitvis ettrig, runt min allt kallare nästipp. Den var en fröjd att cykla på och jag var bara så sjukt nöjd hela rundan (utom de sista motvindiga 10 km)!

Den absolut största skillnaden var komforten. Trots att asfalten här och där är av den där grova sorten, så kändes det nästan ingenting av vibrationer, varken i styre eller pedaler. Sedan är ju ramen lite mindre än på min förra, så jag sitter helt enkelt bättre. Inga stora skillnader, men det är väl detaljerna som gör'et...

Nu är det bara att hoppas på hyfsat väder även i morgon!

Torr asfalt och vårkänning!

Nu jädrar, tänkte jag, nu är det dax! Solen sken, gatorna i kvarteret var torra... Jag var bara tvungen att testa Look:en på riktigt. Under de knappa två månader som gått sedan jag packade upp den ur kartongen har den ju bara fått vara inomhus. Visst, första tiden skulle den ju kompletteras med allt från hjul till sadelstople och styre, samt en massa annat jox... men när det var gjort så blev det ju till att sitta fast med baken i ett skruvstäd.
Därför åkte trainerdäcket av i flygande fläng i eftermiddags och med ny och fräsch luft i däcken och de nyinköpta pedalerna på plats så bar det av... runt kvarteret. 500 meter ungefär. Men vilken resa! Lätt och fint och snabbt rundade vi de fastfrusna bilarna och kastade oss mot nästa korsning. Blixtrande snabbt svängde vi höger i den första serpentinen runt villan med järnstaketet och dundrade fram på raksträckan mot havet. En ny halsbrytande högersväng följt av en vänster-högerkombination innan det var dags att ge järnet på upploppet... Sedan blev det trainerdäck på igen, men snart så...

Tillbaka på banan!

Den nakna sanningen...

Ibland kan man ju undra hur det är ställt med en... Per definition kallar jag mig för cyklist. Jag äger flera olika cyklar, var och en med ett specifikt användningsområde. Dessutom har jag under de senaste åren köpt på mig skor, byxor, tröjor, strumpor... kort sagt, en himla massa specialkläder och inte minst prylar.
Sådant som cyklister gör.

Vidare äger jag flera dvd-filmer med cykling som huvudtema för att inte tala om att merparten av 2008 års Tour de France-etapper ligger i konungsligt förvar på satellitmottagarens hårddisk.

Jag har kört såväl Hjälmaren runt som Vätternrundan och ska göra det igen. Ett egetkonstruerat etapplopp ligger i pipen för 2009 och jag drömmer om att få cykla i berg igen.

Ikväll skulle det tränas. 18:30. Jag var riktigt sugen. På med paltorna, fixa till trainern och sedan koppla upp datorn till videolänken där jag skulle träffa de andra. I samma sekund som kontakterna etableras och folk börjar morsa på varandra till höger och vänster, tappar jag sugen. Jag är verkligen ingen cyklist, i det här läget. Total misspepp.

Plösligt känner jag mig håglös, trött och sliten. det gör ont i ändan att sitta på cykelsadeln och armarna räcker inte fram till styret, dessutom har jag huvudvärk!

Någon i gänget vill köra hårt, någon vill ta det lugnt. Jag sällar mig till den lugna skaran i hopp om att passet ska bli såväl stillsamt som kort.

Håglöst börjar jag värma upp. Benen rör sig som berusade sniglar på en regnvåt pressening. Hjärtat vet jag inte var jag har och pulsen verkar inte heller riktigt pålitlig.
Efter tio minuter av bortkastad tid går första intervallen igång. Pang!

Pulsen går direkt upp mot 90% av max, det börjar pirra lite i knävecken... och plötsligt känns allting så otroligt bra!

Vi kör ett gäng blandade intervaller och passet är ganska tufft. Men roligt. Koncentrerat kör jag igenom samtliga intervaller med full power ända till slutet. Jag som var så grymt oladdat inför detta för bara en liten stund sedan. Vad är det som händer i kroppen, undrar man? Finns verkligen latmasken på riktigt och dog den i såfall av en överdos svett ikväll?

En och en halv timme senare, känner jag mig fortfarande lätt euforisk av träningen. Och samtidigt behagligt trött i hela kroppen. Inte bara i skallen, som fått jobba hårt under den senaste tiden, utan i precis hela tjottaballongen.

Fasen, vad det är bra med träningskompisar. Ensam är inte alltid stark!!!

Svettigt på riktigt i den virtuella världen.

I går blev det 1 timme och 30 minuter på trainern i sällskap med Lasse, Åsa och sedan även Patrik.
Skåne, Småland, Stockholm och Västerås.
Lasse och jag kollade samtidigt på cykelcross-VM på Eurosport. Men min sändning över nätet var typ 30 sekunder fördöjd jämfört med Lasses. Idag körde jag en timme med Eldaren, från Grums. Då var plötsligt hela videlänken minst 30 sekunder efter sig själv. Om den funkade alls. Själv var jag efter igår, eller hela helgen snarare. Hade en gammal kompis på besök. Skitkul! Men man är ju inte 20 år längre...

På onsdag ska jag köra uppför ett berg. Solo!

Äntligen ordning!

Nu är säsongen äntligen igång! Började i lördags med ett lättare testpass på en dryg halvtimme. Oj, vad det kändes länge sedan sist...
I söndags hängde jag på CK.se:s videodistanspass. Vi var 4 stycken som körde tillsammans i en och en halv timme, drygt. Jag satt i Kalmar, de övriga i Hässleholm, Västerås och Tyresö. Funkade kanon!

I måndags blev det lite mer intervallbetonat och i går (torsdag) kördes ytterligare ett intervallpass. Innan torsdagspasset kämpade jag ganska frenetiskt med att försöka hitta anledningar till att inte vara med. Men det kändes till slut ganska ihåligt. Det var ju kort och gott latmasken som försökte få mig på fall.
Dock segrade förnuftet till slut och jag anslöt mig till resten av gänget lagom till att uppvärmningen rullade igång.
Nu blir det vila över helgen i Örebro, sedan väntar ett pass tillsammans med de andra galningarna runt om i Sverige, på måndag kväll...

Hörs!

Ljudbloggning, det nya svarta...

Nytt år och nya insatser... Om det inte är för bökigt, så kanske det blir ljud på den här bloggen i fortsättningen... Tryck på "play" så får du se/höra...

Full fart framåt!

Nu är plastraketen beställd. Ett nytt styre fick det bli också. Glömde beställa styrlinda, klamma för framväxeln och sadelstolpe...
Skulle kanske ha passat på och köpt nya pedaler också? Flaskställ glömde jag.

Förutom alla grejer som behövs så tror jag att jag skulle kunna ha god användning av en sponsor också.
Hugade spekulanter kan höra av sig till...

Finanskris?! Ja visst ja...
Nu drar jag ner på stan och tittar till Idrottsmässan på Conventum Arena.

Plasträser

I valet mellan att uppdatera trainern eller racern, verkar det nu som att det är den senare som ska prioriteras. Med en ny ram så får jag ju faktiskt en helt ny hoj, eftersom "allt det där andra" fick sig en överhalning förra våren. Egentligen får jag två hojar. De gamla prylarna har jag ju kvar... så då kan man ju lätt göra sig en vintercykel som inte går av för hackor...
Visst kan man tro att jag har bestämt mig för att 2009 ska bli ett grymt bra cykelår?

Grävmaskin

Vaknade av ett märkligt buller strax före klockan 03:00. Tydligen en vattenläcka eller något liknande nere på gatan. En grävmaskin i topptrim som hackar hål i gatan, är inte direkt ljudlös. Men va fasen... Jag är ledig, frun sover ändå och katten tyckte att det var kul att få lite sällskap. Så jag klagar inte. Fast det var bra nära...

Söndagscykling

Tämligen småseg efter en fredag-lördag fylld med trivselfaktorer vaknade jag ändå i hyfsad tid i söndags morse. På eftermiddagen väntade ett julbord på lokal så jag bestämde mig rätt omedelbart för en cykeltur. Några av helgens annars överflödiga kalorier skulle ju kunna komma till nytta som bränsle på det här viset.

Det var en eller två plusgrader i luften och kosan styrdes norrut. Lången runt var det tänkt. Småvägarna var ömsom isiga, ömsom moddiga varför det var rätt trögtrampat. När jag kom ut på asfalten vid Solliden bestämde jag mig för att köra över Närkes Kil hem. Ipoden lade av strax efter att jag fattat beslutet, men vad gjorde det?

En rätt skön tur på det hela taget. Tryckte i mig en energigel vid Ekers kyrka, för då kändes det som att blodsockret var onödigt lågt. Innehållet i plastpåsen gav snabbt både livslust och trampvillighet åter.

38.5 km på mätaren vid hemkomsten och ett varmt bad som belöning gjorde att jag sedan kunde njuta med lite mindre dåligt samvete vid det efterföljande julbordet. Dock hoppade jag över doppet i grytan. Det spar jag till julafton!

Ut i snön!

Efter några dagar av mycket att stå i, känns det nu som att cykeltarmen vill ha sitt. 2 minusgrader och mulete. Det blir Lången Runt. Ska bara äta upp gröten först. Återkommer!

Nu börjar en ny säsong!

Äntligen dags för inomhuscykling igen! Blötsnön slirar ner utanför fönstret och mörkret slog till tidigt på eftermiddagen. Då hjälper det inte att mtb:n fick på sina dubbdäck i går kväll... Nu ska trainern plockas fram, basta!
Hoppas bara att jag hittar snabbkopplingen nu. Jag tror att jag vet var jag lade den i våras... men jag har ju faktiskt flyttat sedan dess. Med allt vad det innebär av kartonger och lådor ståendes än här, än där.
Innan trainerturen måste jag bara upp en sväng på stan. Behöver skaffa något slags skydd, typ liggunderlag, att ha under ekipaget. Dels för att slippa få en massa svett och snor (!) på golvet, men även för att dämpa ljudet en smula. Bor ju på andra våningen nu och det är inte säkert att grannen inunder älskar ljudet från en cykel som tjuter över att behöva sitta fast i ett cykelställ, samtidigt som den ändå ska cyklas på!

Nyttigheter!

Det var medlemsmöte hos Örebrocyklisterna i går kväll. Bland annat bjöds på en föreläsning om kost och näringslära. Mycket intressant och lärorikt!

Inser att det är både enkelt och komplicerat, det här med vad man ska äta för att må bra.

Enklast handlar det om att äta en allsidigt sammansatt kost som inte innehåller mer energi än vad kroppen behöver. Aningen mer komplicerat blir det om man är en hårt satsande idrottsutövare mitt i karriären. Och då handlar det om att få i sig både rätta mängder och rätt sammansättning.

Men för mig (som är av enkelt urspung) var föreläsningen både en rolig och nyttig påminnelse om ordspråket -för mycket och för litet, skämmer allt!

För dig som vill ha det hela i rubrikform kommer det här:

Sov dig smal! Apropå att kroppen kör med sitt favoritbränsle fett, när man sover. Ät fett, bränn fett! Apropå att en kropp som får för lite fett genom maten, undviker att använda fett i depåerna som bränsle. Den vill inte slösa i onödan, om den inte vet att den får mer.

Nu ska jag bränna lite fett tror jag (sova middag alltså)!

Äntligen!

Äntligen börjar november visa sig från sin rätta sida. Disigt, fuktigt och inte riktigt ljust på hela dagen. Toppen! Näe, det var inte ironisk. Jag tycker så. Faktiskt.

Jag börjar själv också att visa mig från min rätta sida. Snoret borta (nästan) och cykelkläderna framplockade igen. Körde Lången Runt i söndags. 30 km på blandade småvägar med lågpris-mtb:n.

Seg i kroppen visserligen, efter mer än 7 veckors uppehåll från riktig cykling (sträckor längre än 2 km). Men kul var det och bra gick det. Ska till käftis i morgon för lite service, så nästa sväng får anstå tills på torsdag. Men då blir det nog samma runda igen. Ska lägga upp den som en tur i GPS:en så att jag kan tävla mot mig själv. Jag tror att jag kommer att ha goda chanser mot mig redan nästa gång.

Ciao!

Tufft väder för en cyklist i morse. En (1) plusgrad, blötsnö i luften och nordanvind. Jag tvekade några ögonblick. Kanske vore det bättre att gå till jobbet än att cykla i det här vädret?
En titt ut genom fönstret igen, ytterligare tvekan. Men så bestämde jag mig. Det blir cykeln! Jag var ju bara tvungen att testa mitt nya sadelskydd.

Och när är det bättre att testa ett sadelskydd än under rådande förhållanden?
Ner för trapporna och ut i skitvädret bara. Tjohej! Jag föste bort den vita, våta sörjan från sadeln och satte på fårskinnet och ledde iväg cykeln ut på gatan.

Oj då! Genomsur redan. Om händerna! Kanske skulle man ha borstat bort snösörjan från handtagen också..? Väl uppe på sadeln kunde jag bara konstatera att sadelskyddet gjorde vad man kan begära. Det satt stadigt på rätt plats, hindrade blöta från att tränga upp och inneboende kroppsvärme från att tränga ut.

Toppen helt enkelt. Nu återstår bara att skaffa något annat att ha på fötterna än tygskor... Kanske ett par vattentåliga byxholkar också. Ett par handskar som inte är gjorda av disktrasematerial vore inte heller helt fel. Kanske skulle man slå till på en ny cykel, rent av?

Varför blir det alltid så här dagen efter att man varit inne i en cykelaffär?

Åter på cykeln!

Äntligen har jag sluppit ut ur min bur! Förkylningen/influensan/bihåleinflammationen, eller vad det nu var/är som drabbat mig börjar så sakteliga ge sig. Jag har visserligen trott det förut under hösten, men nu verkar det som mina tappert inmundigade penicillintabletter fått någon slags bukt med värsta härden i bihålorna i alla fall.

Igår morse blev det så nypremiär för cykeln till jobbet. Vilken fantastisk morgon jag hade valt! Två minusgrader, dimma, isknaggel på sadeln och ett nästan bottenfruset lås mötte mig nere på gården klockan kvart i fem.

Men med hjälp av lite våld i lagom stora doser, funkar i alla fall på en cykel, kom jag i alla fall iväg som jag skulle.

Det kändes att det var länge sedan jag satt i sadeln. Det kändes även alltför tydligt att det var länge sedan jag utövat någon annan slags fysisk aktivitet än långsam gång. Smärtsamt, faktiskt.

Nu har jag i alla fall fått fart på cykeln, när jag får fart på mig själv är en helt annan fråga. Svaret på den låter jag vänta så länge som det behövs. Jag tar det lugnt helt enkelt. Idag har jag cyklat 5 km. Det var precis lagom.

Grus i maskineriet.

Nu börjar jag verkligen bli less på mitt sjukdomstillstånd! Ska aldrig penicillinkuren börja hjälpa någon gång? Ok, själva kuren ska pågå i tio dagar. Jag har just nu exakt lika många kvar att knapra, som jag gjort hittills. Och det kanske är så att det tar närmare tio dagar att bli av med vad-det-nu-är som ställer till det i min kropp.

Men det borde väl kunna gå snabbare, kan man tycka. Det är i alla fall 2008!
Har beslutat att hjälpa de små mögelsvamparna på traven. Därför äter jag nu spagetti med vitlöksklyftor indränkt i sweet chili sauce. Får se om det är något annat än svett som tränger ut ur porerna nu... Har även applicerat några kluttar tigerbalsam på väl valda platser i mitt ansikte. Känns väl sådär... men ont ska med ont fördrivas! Kanske kan det till och med bli en liten försiktig promenad om en stund...

TdF 2009

Det är visserligen långt kvar till juli 2009. Men det skadar ju inte att vara förberedd. Här är kartan som visar hur Tour de France kommer att köras nästa år. Och det enda folk kommer att fråga sig fram tills dess att starten går, här huruvida Lance ska vara med eller inte...

Stopp i röret!

Det här är en cykelblogg. Cykelbloggar ska handla om cykling. Regler är till för att brytas. I dag handlar det om bihåleinflammation. Kreativitet sägs per definition vara "att bryta mot regler".

Det gick alltså som det brukar att gå. Den starke vinner över den svage. Om det inte är på film förståss. Då ser det ut som att Goliat har vunnit. Han har till och med tänt brasan under det spett varpå David är surrad och ska om bara ett ögonblick få höra det muntra knastret av kött som långsamt grillas över öppen eld i solnedgången.
Davids få (och dessutom sällsynt sorgsna) kvarvarande vänner gör sig som bäst beredda på att smyga ut i natten för att upplösa sitt brödraskap och försöka klara sig var och en på egen hand. En tjock molnbank drar fram över himlen och skymmer månen, havet dånar olycksbådande och korpar gör sig beredda att kasta sig över de svartbrända benknosor som vi inser strax kommer att vara det enda som återstår av vår hjälte, sorgligt upphängd på spett.

Just då, i precis sista momangen, ropar någon att kungen är naken samtidigt som ett irrbloss över himlen lyser upp hela den dystra scenen varpå någon får oanade krafter och smockar till Goliat rätt i ögat. Han ger upp ett illvrål, snubblar till och ramlar rätt i elden. Samtidigt stöter han till spettet med David. Detta spett lossnar då från sin upphängning och ramlar mirakulöst nog till marken på vänster sida om själva eldhärden. Därför rullar vår hjälte åt rätt håll (till höger och han hade rullat in i elden igen), ut på den fria delen av stranden där hans vänner, styrkta av vad som händer, med gemensamma krafter lyckas befria honom och få honom på fötter. Allt under det att en stråkorkester spelar för fulla muggar samtidigt som den gement elake storskurken Goliat går upp i rök över den eld som nyss varit avsedd för någon helt annan.
Sällskapet jublar på stranden, månen lyser åter klar och David konstaterar att han klarat knipan igen. Inte minst tack vare några av sina allra minsta vänner. Tudiladi, tudiladi tudiladi hej!

I går trodde jag att jag skulle dö. Jag vet och förstår att det är ovanligt att dö av förkylning i den här delen av världen, men det kändes verkligen som att slutet var nära. En vansinnig smärta i höger halva av ansiktet, hjärtklappning och yrsel var tydliga tecken.

Uppbackad av min ständigt kloka kollega Malin ringde jag till slut vårdcentralen. En timme senare satt jag hos doktorn som efter typ 45 sekunder konstaterade att jag hade bihåleinflammation. Punkt.

60 tabletter Kåvepenin ska jag nu knapra i mig under de kommande dagarna. Frågan är om det hjälper för att få loss mig från spettet och få Goliat på fall?

Dum som jag vet inte vad, gick jag till jobbet i morse... Goliat tänder på. När jag kom hem bestämde jag mig för att det inte var värt det. Därför kommer jag att stanna hemma i morgon. Kan någon se ett irrbloss på himlen någonstans? Please...

to be continued

Nu hoppar jag av...

Morgonen var kall och fuktig. Gatljusen speglade sig i den blanksvarta asfalten och gav tillfälligtvis liv i de förmultnande, fastklibbade höstlöv som råkat hamna där de hamnat i rännstenen. Klockan på kyrkans torn visade 04:45.

Jag hade precis dragit ner mössan för öronen och fått till rätt volym på musiken i hörlurarna då jag såg honom en bit bort på trottoaren.

En ganska lång, gänglig mansperson iförd trenchcoat och med en basebollkeps nertryckt på skallen. Han promenerade håglöst, till synes utan mål utanför muren till kyrkogården.

Efter några sekunder insåg jag att jag gick mycket fortare än vad han gjorde. Då mannen saknade ett av de vanligaste attributen för morgontidiga vandrare på just den här gatan, bestämde jag mig för att byta trottoar innan jag skulle passera honom. Hade alltså ingen väska av något slag, ingen liten hund i koppel eller ett par slamrande gåstavar i händerna.

Han var helt klart en yxmördare på jakt efter rov, slog det mig.

Strax efter att jag sneddat över gatan (jag har ännu inte kommit ifatt honom helt) börjar han också snedda åt höger. Vi kommer att hamna axel mot axel på min trottoar inom 15 sekunder.

Då viker han plötsligt åt vänster igen och fortsätter att gå på sin sida av gatan. Jag drar in ett rejält förråd av rå morgonluft djupt ner i lungornas gömslen och ökar takten rejält. Rycker ur ena hörluren ur örat för att bättre kunna höra om han kommer att försöka förfölja mig.

Efter ungefär två, tre minuter, vänder jag lite försiktigt på huvudet och ser att han är långt bakom mig. Skönt, jag blev inte yxhuggen, konstaterar jag när jag passerar det nattstängda (som det verkar i alla fall) polishuset.

Nu skiter jag i stegtävlingen och börjar cykla till jobbet på mornarna igen. Det känns säkrare.

-Eller också kan du sluta upp med att läsa billiga deckare, hälsar hustrun...

Snor och yrsel.

Det finns inget att berätta.

Om det inte ska handla om yrsel, svaghet, skrällhosta, snor, frossa, svettningar, håglöshet, heshet, fnasiga näsborrar, nezeril, värktabletter, honungsvatten, c-vitaminer, eftermiddags-tv, rastlöshet...

Som sagt, inget att berätta. Förutom att jag tycker att det är trist. Men det är väl heller inget att berätta om en dag som denna. Vem bryr sig?

Ett steg i taget.

Sedan en dryg vecka tillbaka håller vi på med stegräkning på jobbet. Hela firman är (tydligen) engagerad och det handlar kort och gott om att gå så långt man kan.

Personligen är jag måttligt förtjust i den här typen av arrangemang där kreti och pleti antas vilja utmana varandra i promenerandets ädla konst.

Jag vill inte. Ändå, likt förbaskat, låter jag nu cykeln stå kvar i cykelstället på morgnarna till förmån för apostlahästarna.

Nästan 3000 steg har jag till jobbet. 2700 noga räknat. Om jag vill tillgodoräkna mig "stegpoäng" från andra motionsaktiviteter, typ cykling, så får man en jobbpromenad per 30 minutrs träning.

Tycker att jag borde få mer. I alla fall om man betänker hur mycket "jobbigare" ett träningspass på cykel är, jämfört med en promenad till (eller från) jobbet.

Fast just nu är jag fortfarande ap-förkyld, så det lär nog dröja innan jag kan börja plocka in konverterade cykelpoäng till min stegsamling...

Jämfört med alla andra som jagar steg på mitt jobb, är jag en typisk medelmåtta. På 630:e plats av 1210 deltagare.