Kick

Snart två dygn efter "lilla alp-turen" känner jag forfarande av den lätta eufori som strömmade igenom kroppen precis efter hemkomsten. Eftersom vädret ska bli av det bättre slaget under helgen så laddar jag för tidig morgoncykling både på lördag och söndag. En lugn och fin lördagstur och en lite rappare variant på söndag... eller tvärtom...

Fasen vad kul det är att cykla!

Motvind och backar... Kul!

Vägmätaren på cykeldatorn visar nu drygt 110 mil. 105 av de milen har jag kört solo. Några rundor i Kalmartrakten, men de flesta i närområdet Hampetorp-Vingåker. PB (till höger på bilden) på jobbet, har cyklat ungefär dubbelt så långt som jag hittills under säsongen. Han har även kört Vättern på under tio timmar. Vi har ibland pratat om att köra en runda ihop. Onsdagen den 1:a augusti bar det av.

Det blåste småspik från väster. -Fint, då får vi medvind hem...

Vi ställde in siktet på Garphyttan och backarna upp till Storstenshöjden och Ånnaboda. Strax efter Frösvidal började min nyinköpta pulsklocka pipa. Jag låg tydligen på 101% av min maximala hjärtkapacitet nu igen. Visserligen motvind, men det var ju ändå på släta vägen... -Jasså ligger vi på 33 km/h..? Farten blir hög när man har trevligt...

Sista sega biten mot Garphyttans IP kändes i benen. Mjölksyra! Hur fasen ska jag fixa backarna, om jag är trött redan nu?

PB tyckte att den korta, men branta, backen upp mot Storstenshöjden var en lämplig uppvärmning. Han höll sitt tempo och jag mitt. Ettans växel 8 km/h och en pulsmätare som pep oavbrutet. Svetten lackade och bröstet hävde. -Jämrans vad de känns... För en kort sekund for tanken om avstigning med påföljande promenad genom hjärnan... Då såg jag PB stå däruppe på krönet. Ljuset i tunneln, slutet på öknen, mörkret före gryningen och ugglor i mossen... Uppe! Vatten och en bit av någon slags energikaka sedan neråt igen för att köra den andra backen. Den upp mot Ånnaboda. Längre, men inte så brant... enligt den rutinerade, vältränade och framförallt betydligt yngre, PB...

Utförskörningen gick som en dans. 67,7 km på mätaren är visserligen långsammare än de 70 vi borde ha kommit upp i... men det fick duga.

Även den långa backen upp till Ånnaboda klarades av. PB han med en och en halv vända, på samma tid som jag körde min enda. Upptäckte under nerfärden att jag rullar fortast av oss två. Någon nytta ska man väl ha av en spolformad figur och en hel del egenhändigt ihoptuggat dökött! Det visade sig att vi väger lika mycket, men min betydligt kortare längd bidrar väl helt enkelt till bättre aerodynamik...

Medvind och lättrullad Gräveväg tog oss tillbaka till Örebro snabbt som ögat. Hastigheten låg mellan 35 och 40 hela vägen. Blev väl lite seg när vi passerade Brukshundsklubben och några hundra meter fram, men annars gick det bra.

Nu ska jag försöka lista ut min verkliga maxpuls. Enligt diverse tabeller borde den ligga på 170-180 för en snubbe i min ålder... Men bevisligen hade jag 189 när det bankade på som mest uppför backarna... Snittpulsen över de 55 km som vi körde blev 167 slag och medelhastigheten var 25,6 km/h. Inklusive backarna! Jag är rätt nöjd...

Summa summarum, en otroligt kul men bitvis ganska jobbig tur.

Tungt...

I och för sig visste jag väl att den här dagen skulle komma. Allt annat hade varit en omöjlighet. Men ändå... Efter ungefär 110 mils återfallscykling, där varje runda på sitt sätt varit ett fall framåt jämfört med den tidigare, slog det stopp idag. Eller i alla fall nästan stopp. Stack iväg i ganska fint väder efter att ha sovit min sedvanliga middagsslummer. Sedan sist har jag skaffat mig en pulsmätare och satt därför och kikade lite på den när jag drog iväg.

Trots att det kändes lugnt och fin blev jag aningen förvånad när pulsen ganska snabbt hamnade på 95-98% av max. I backen efter Läppe mot Vingåker började det pipa. 101%!!! Visserligen jobbade jag rätt bra, men det måste ju vara fel på apparaten. Eller på hur den är kalibrerad.
Tramp, tramp, flås, flås, piip, piip... När jag är nästan uppe på krönet av den sista backen susar en kille i en röd cykelcitytröja förbi. Det är den första cyklisten som kör om mig, hinner jag tänka, innan jag slås av att det är den första (racer-)cyklisten som är på väg åt samma håll som mig över huvud taget, sedan jag började trafikera vägarna på det här sättet... När vägen planar ut ligger jag en 30-40 meter bakom. Jag håller det avståndet hela vägen till Vingåker. Farten ligger på strax under 40 och pulsmätaren har slutat pipa men jag ser att jag ligger väldigt nära 100%. -Det måste vara fel på apparaten!
När vi kommer till Vinåker skiljs våra vägar. Jag viker av mot höger och dör... eller nåt... Jag vet att det är vindstilla men fartvinden känns övermäktig. Asfalten är grov som ett sjömanskämt och lutningen på den i vanliga fall helt platta vägen över gärdena har antagit alpina proportioner...
Så håller det på. Pulsmätaren visar 90% av max, hastighetsmätaren 27 km/h och jag har två mil kvar innan jag är hemma igen... Har jag inte fått ont i ändan åxå? Kramp benet? Mental förstoppning och tappad sug. Varför håller jag på med det här? Svettig och frusen om vart annat tar jag mig ändå hemåt. Och på frågan från min fru, när hon kommer hem från jobbet, och ser mina nytvättade cykelkläder på tork, kommer jag att svara; -Jorå, det gick bra idag. Eller ganska bra i alla fall... På onsdag ska jag klämma Ånnabodabacken med PB. Tur att vi har bokat det, annars hade jag haft en cykel till salu... eller... näe... det är nog helt normalt att det går tungt ibland... Visst!?!

Snart slut...

I skrivande stund återstår endast drygt 4 mil av årets TdF. Cyklisterna har äntligen kommit in till Paris efter en oerhört seg etapp 20... Fullt med folk som står och hojtar och bra fart på klungan. Så snart det är över stixker jag själv ut och kör en sväng. Måste få en genomkörare innan onsdag då PB och jag ska cykla Ånnabodabacken... Nu ska jag koncentrera mig på teve-bilderna ett tag. PB är på plats... Men jag ser honom inte. Än...