Cykelradion goes live!

På måndag, den 2 januari, genomför Anders Adamson och jag vår första live-sändning av cykelradion. Rent innehållsmässigt kommer allt att vara sig likt, men i och med att det sänds live blir det också möjligt för lyssnarna att höra av sig under sändningen via en chatt eller e-post. Efter sändningen, som startar klockan 20:00 läggs programmet ut som en podcast, precis som vanligt.

Mailadressen till programmet är info@cykelradion.se och lyssnar gör man enklast via en länk från vår hemsida: http://www.cykelradion.se/on-air/
Vi hörs på måndag.

PS GOTT NYTT ÅR!

Dags för Cykelradion #12

I framtiden bör mer och mer av våra transporter ske med cykel. Just nu byggs något som kan vara framtidens cykelbanor i Örebro.  Vi har träffat en av de som jobbar med detta. Marie Inkinens förberedelser inför Paris-Brest-Paris har vi kunnat följa sedan i vintras. Här berättar hon om hur själva loppet gick. Dessutom ett tips på en julklapp som garanterat gör succé hos vilken cykelnörd som helst. Oavsett ålder. Mycket nöje!
Länk till cykelradion.se

Pendlarprojektet. So far, so good...

Är nu inne på fjärde veckan i mitt pendlarprojekt. Det som går ut på att jag ska välja cykeln i möjligaste mån när jag tar mig de knappa fyra milen mellan bostaden och jobbet.

Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade när jag satte igång, men hittills känns det i alla fall väldigt bra. Har även haft tur med vädret och sluppit ösregn så här långt.

Under de första två veckorna blev jag alltid väldigt hungrig när jag kom till jobbet på morgnarna. Trots grötfrukost innan avfärd.
Den känslan har nu gått över. Känns ingen skillnad i kroppen mot om jag hade åkt bil. Vilket jag tar som ett gott tecken.

I tisdags fick jag för mig att jag skulle köra en alternativ väg hem. Så efter avslutat jobb satte jag kurs mot Arboga och Hjälmaresund. Vilket gjorde att hemresan blev 107 km istället för de 39 som är standard.
Även den varianten funkade bra, bortsett från att näringsintaget innan avfärd kanske inte var helt optimalt för en sådan tur. Några microvärmda kycklingklubbor och en kopp kaffe var nog i klenaste laget.

Vid Hjälmaresund, efter c:a 70 km, stannade jag till för att sträcka lite på benen och samtidigt dra i mig lite medhavd färdkost (risgrynsgröt med lingonsylt). Knappt hade jag väl klivit av cykeln förrän jag började frysa. Funderade på att klä på mig vindjackan innan jag fortsatte. Men efter en titt på cykeldatorns termometer, som visade 23 grader, insåg jag att det nog snarare var soppatorsk än iskyla som gjorde att jag frös. Jag åt då även upp reservprovianten, en müslibar och en banan.

När jag närmade mig Julita, en knapp mil senare, bestämde jag mig för att det behövdes starkare grejer för att få fart på benen igen. In på ICA och ladda med Snickers och koffeinhaltig energidryck. Sedan sa det liksom pling någonstans inombords, och det var bara att åka med. Lite undrar men ju vad som händer i kroppen vid de där tillfällena…

Hursomhelst kom jag i alla fall hem denna vindstilla afton och kunde konstatera att dagen gett mig 146 km prima cykling in på kontot och projektet hittills bistått med ganska precis 700 km träning. Utan att det egentligen kostat något!

I går och i dag har jag vilodag. I morgon är det cykeln som gäller igen. Med lite tur får jag ihop 1000 km innan projektet avslutas den 5 augusti.

Ett cykeldilemma får sin lösning.

Jag hinner inte cykla. Jobbet, familjen, huset, hela livet, kräver sin närvaro. Med en suck konstaterade jag häromveckan att rundorna blir färre och färre och kortare och kortare. Samtidigt som jag blir tyngre och tyngre, både fysiskt och psykiskt. Inget bra! Hur löser man det här då?

Det var faktiskt ganska enkelt. Resultatet så här långt, efter en vecka, har gett mig 16 nya mil rätt in på träningskontot. Nästa vecka kommer jag att kunna casha in 24 mil. Gratis på något sätt.

Det handlar om pendling. Cykelpendling. Jag har knappt fyra mil till jobbet. 38 km om man ska vara noga, på vägar som visserligen bitvis är ganska trafikerade men ändå riktigt bra cykelvägar.

Från dörr till dörr tar resan ungefär en timme och 15 minuter. Dusch och ombyte på jobbet tar ungefär tio minuter. Om jag åker buss, tar resan exakt en timme. Promenad och väntetid vid hållplatsen oräknad.

Nu har jag ju som sagt bara kunnat ta cykeln två dagar den här veckan, men med lite uppstyrning och planering räknar jag kallt med att kunna klämma in ytterligare en cykeldag per vecka. Målet är självklart att komma upp i fem dagar innan den här jobbperioden är över den 5:e augusti.

Jag hinner inte cykla så mycket den här sommaren, alltså cyklar jag!

Och nu blir det reklamfilm!

För den som eventuellt har missat adressen, är den http://cykelradion.se
Och hör sen!

Nytt program från CYKELRADION.se!

Nummer 8 handlar om långpendlare, feta rubriker och medvind. Vi utser Sveriges meste cykelpendlare samt hälsar på i Marie Inkinens hammock!
Dessutom sätter vi en ny tröja på spel och bjuder på sedvanliga visdomsord samt en och annan anektdot. Av och med Anders Adamson och Tomas Jennebo.

Cykelradion finns att lyssnapå/ladda ner här: http://cykelradion.se

Egotripp på Öland

Lite barnsligt kanske det är. Men va fasen, låt gå för det då. I går kväll kom en av mina kompisar hemifrån Örebro på besök hit till Kalmar och med sig hade han en kasse kläder. Cykelradions teamkläder.
Jag hade ju gillat det jag såg redan av Adamsons bilder men i levande livet var de allt lite läckrare ändå. Inte minst tack vare en del små sköna detaljer som nog inte syns så bra på bild ;-)

Hursomhelst, vi bestämde oss för att fixa en riktig fotosession på Öland, förutsatt att lördagsvädret skulle vara någotsånär bra. Vilket det sedan faktiskt visade sig vara, varpå vi lastade bilen med en st cykel, en nydressad cyklist och en kamera med tomt minneskort.

Någonstans på södra Ölands östra kant hittade vi en smal liten väg som vi direkt utsåg till rätt plats för vår expedition. Sedan var det bara att sätta igång. Jag cyklade fram och tillbaka, samtidigt som min polare Björn kravlade omkring i diket och fotade. När vi sedan satt i bilen och körde tillbaka var det inte utan att jag kände mig rätt nöjd när jag såg några av bilderna. Och nu när jag pillat lite med dem i datorn känner jag mig ännu lite nöjdare och samtidigt galet cykelsugen. Om inte annat för att min form ska matcha kläderna. De känns nämligen betydligt snabbare än jag!

Snyggaste cykeltröjan!

Vi hade pratat om det några gånger. Att det skulle vara fränt att ta fram en egen tröja. En CYKELRADIO-tröja.
Anders, som har ett visst rykte att leva upp till när det gäller snits och stil, gick loss i datorns digitala målarlåda och levererade snabbt och lätt ett riktigt läckert förslag.
Sportklädestillverkaren Kalas nappade på idén (TACK!) och efter några vändor med korrektur mellan oss på CYKELRADION.se och deras designers var det bara att trycka på knappen och säga kör!

Och nu har kläderna kommit. Anders har redan hunnit ut på en provkörning (rapport kommer i nästa program) medan jag får stilla mig några dagar ytterligare innan jag kommer hem till Örebro igen.
Men den som väntar på något gott...
Under tiden kan jag ju alltid kolla på bilden. Bilden som visar hur riktigt snygga jobbarkläder bör se ut!

Cykelradion #7

Vem har en vårklassiker i näsan och vem cyklar utan sadel? Två frågor som får sitt svar i detta program som även bjuder på en åktur på småblåsiga sörmlandsvägar tillsammans med Marie Inkinen. Vi letar efter en långpendlare, som kommer att belönas med en exklusiv cykeltröja i nästa program och så får vi alla reda på vilken känd svensk artist som har Ercole Baldini som idol.

Flyg fula förkylning, flyg...

I ärlighetens namn så kändes det längre. Det var först när jag kollade almanackan som jag såg att det var drygt två och inte drygt tre, veckor sedan jag cyklade senast. En snabbt uppdykande förkylning som absolut inte hade hade någon brådska att stöka över sitt smutsiga värv, var det som satte cyklingen på vänt.

Jag är aldrig så sugen på att cykla som när jag är sjuk. När någonting är som mest onåbart, det är då man vill ha det som allra helst. Det gäller allt.

Hur illa det var ställt med cykelsuget insåg jag nog först häromdagen då jag kom på mig själv med att surfa runt på olika cykelsidor och kolla på sadelstolpar!

I går kväll fick det vara nog! Visserligen känns skallen fortfarande mer än lovligt full med snor och slem och kroppen segare än innehållet i en kylskåpskall sirapsflaska men någon gång måste man faktiskt sätta ner foten och säga stopp!

Flyg fula förkylning flyg... och den fula förkylningen hamnade i alla fall i skuggan av nypumpade däck och kortbrallor.

Förutom den något kylslagna och regniga söndagscyklingspremiären med Örebrocyklisterna i början av april så kändes gårdagkvällens tur som årets riktiga jungfrutur. Dels beroende på vädret (solsken och 17 grader varmt säger man inte nej till i april), dels också för på att det var dags att prova ÖC:s nydesignade ställ in action. 

När jag rullade iväg längs med 52:an med vinden i ryggen och siktet inställt på Vingåker via Läppe, var det också nypremiär av ett helt annat slag. Det var nämligen ungefär tre år sedan jag körde på de här vägarna senast. Snacka om hemkänsla att få börja tampas med långtradarna igen!

Sedan racern ställdes in i vinteridet har en del hänt med dess ryttare. Närmare 6 kilo dödvikt har försvunnit, till stor del tack vare godisstoppet som infördes förra sommaren. Förutom att kroppen rent utseendemässigt ser aningen mer slimmad ut så var det en påtaglig fysisk effekt som jag inte var riktigt beredd  på. Nämligen att det plötsligt var väldigt bekvämt att köra med händerna i bocken. Tidigare gjorde jag det bara när jag var absolut tvungen pga motvind eller liknande. Nu sökte sig händerna dit gång efter annan av inget annat skäl än att det var bekvämt.
Ingen mage som lårens översida behövde krocka med längre!

Att det gått några veckor sedan senaste cyklingen kändes i benen på slutet. De sista backarna/slakmotorna innan den avslutande utförsrullningen ner mot Hampetorp var surt sega. Fast allt annat hade i och för sig varit konstigt. Fortfarande lite snorig kan jag i alla fall konstatera att cykelsäsongen 2011 nu har börjat på riktigt. 
Vete katten om jag inte ska skaffa mig en ny sadelstolpe förresten...

Cykelradion avsnitt nummer sex!

Nu har vi fått ur oss ett nytt program, Anders Adamson och jag.
Leveranstiden blev lite längre än vad vi önskat men nu är det klart i alla fall. I det sjätte programmet (inspelat på en brandstation, av alla platser) bjuder vi på godbitar för såväl mtb-cyklisten som den som helst cyklar på asfalt. Vi tar reda på hemligheten bakom succéloppet Cykelvasan, får tips om hur man bäst sitter på en mountainbike samt kollar upp vad en randonneurcyklist egentligen har i sin sadelväska. Det blir också stiltips för den som vill se snygg ut på vägarna i vår. Bland annat.
Du hittar programmet här: cykelradion.se Bara att ladda ner eller streama!

Vår i luften. Bland annat.

Solsken, gott om plusgrader och en helt ledig lördag... Hur var det man gjorde nu då? Det känns som om det var väldigt länge sedan utomhuscykling, på något så när ren och torr asfalt, stod på schemat. Men jag hittade till slut såväl cykelbrallorna med långa ben som solbrillorna.
Planen var att cykla lugnt och stilla och njuta av våren. Den tänkta rundan skulle bli ungefär 40 km. 



Med en fylld vattenflaska på ramen och en bit ost (!) i ryggfickan bar det så iväg på singelspeedcrossen. Det är fortfarande för mycket grus på vägarna för finracern känns det som. Motvind ut och medvind hem räknade jag raskt ut att det skulle bli när jag såg flaggorna vaja utanför vandrarhemmet Svanen några hundra meter efter start. 
Vinden var absolut kyligare än vad jag räknat med, så jag hade mina funderingar inledningsvis om huruvida jag klätt mig för dåligt. Men efter fem-sex kilometer kunde jag konstatera att jag hade på mig precis lagom mycket kläder.


Bara det är ju en höjdare i sig; att slippa klä sig som en michelingubbe när det ska cyklas. Det har varit för mycket av den varan alldeles för länge nu!

Något som slog mig när jag trampade ut ur Kalmar på väg mot Lindsdal, var hur naturligt det känns att cykla utan växlar. Jag har ju kört på min ss-cross till och från jobbet varje dag sedan i början av januari så nu reflekterar jag inte längre över att det inte går att byta till en tyngre eller lättare utväxling. Och de där breda, nabbade däcken som rullade så trögt i jämförelse med racerns tumsmala, stenhårda gummikorvar, verkar ju inte generera något rullmotstånd alls. I alla fall inte i förhållande till dubbdäcken som åkte av häromveckan! 



Bäst som jag susar fram i motvinden mellan kyrkor, hästgårdar och en och annan stavgångare drabbas jag plötsligt av en insikt. Insikten av att det fortfarande är mars och att det snöade ihållande så sent som igår. För just där landskapet övergår från öppet till skog tog våren slut. Framför mig hade Kung Bore upprättat en vägspärr. För att passera skulle man kunna visa upp dubbdäck. Det kunde inte jag så det var bara att vända efter 19,4 km. 

Med solsken i blick och vinden i ryggen gick hemfärden som en dans. Fast det är klart. En hoj med utväxlingen 42-18 har ju sina begränsningar när det ska bombas på i medvinden. Men 35 km/h kom jag i alla fall upp i på några ställen. Fast då fick jag veva på friskt.



När jag sedan svängde in på gatan som leder hem såg jag att det fattades en bit för att det skulle bli 40 km, vilket var målet, varför det blev några extravarv runt kvarteret. Det gäller ju att nå sina mål...
Och vem vet? Med det här vädret kan det nog bli en sväng i morgon också!

Öijer: Live stream Milano - Sanremo

Först ut en sväng på ss-crossen i solskenet, sedan detta:
Öijer: Live stream Milano - Sanremo: "Sändningen startar 14:30, så skynda dig hem efter Svenska Skidspelen och prova någon av dessa länkar: Milano - Sanremo Milano - Sanremo Mil..."

Många trappsteg blev det...

Då och då händer det att mina icke-cyklande kompisar ifrågasätter mitt cykelintresse. Förutom att de tycker att det verkar helt galet att cykla flera mil i sträck (!) är de också ganska övertygade om att det inte är nyttigt, på något enda vis, att "hålla på så där".
Det sliter på kroppen, är en vanlig kommentar. Liksom den där om att det skulle vara ett utslag av någon slags åldersnoja och därmed att betrakta som något övergående.

Under helgen som gick har jag varit flyttgubbe. Otaliga kartonger,möbler och grunkor skulle förpassas från tredje våningen till ett lastbilsflak. Ett lass på fredagen, ett på lördagen och så ett avslutande på söndagen. Sa jag att det inte fanns hiss?
57 trappsteg enkel resa...
Ibland känns det rätt gott att ha bra kondis! Och inte blir det sämre av att veta varifrån den kommer!

Dagen när jag blev en fd proffscyklist.

Om man vill att det man håller på med ska uppmärksammas av den lokala tidningen, finns det flera olika metoder man kan använda sig av. Ett väl underhållet personligt kontaktnät, är ett sätt. En annan metod, som oftast funkar utmärkt oavsett om man känner någon på tidningen eller ej, är att skicka ett pressmeddelande.
Med några tydligt formulerade meningar berättar man vad det är man vill ha förmedlat. Eftersom tidningar jobbar utifrån perspektivet att det som publiceras ska ha både ett nyhetsvärde och vara intressant för läsekretsen, får man tänka till lite när man formulerar sitt pressmeddelande. Man ska vidare ha i åtanke att det är ganska många pressmeddelanden av olika slag som landar i redaktionens inkorg en vanlig dag.

Kort, koncist och tydligt är ledorden. Längst ner i pressmeddelandet har man en text som berättar vem som är avsändaren och hur och när man kan få kontakt för eventuellt ytterligare information.

Häromdagen skickad jag ett pressmeddelande till tidningen Barometern, bara för att berätta att vi på cykelradion.se gjort ett reportage om projektet Kalmar cykelstad.  Tanken med detta var ju såklart att det skulle skrivas en notis i tidningen om detta. -Vilket också skedde. Redan efter ett par timmar fanns en liten artikel att läsa på deras hemsida.

Att artikeln sedan inte blev 100% korrekt i alla stycken är smällar man får ta. Liksom att man lyckades blanda ihop begreppen en aning från den där avslutande faktarutan.

Till exempel användes innehållet i den här meningen:  
"Cykelradion görs av Anders Adamson, expertkommentator på Eurosport och fd professionell cyklist,  och Tomas Jennebo, radiojournalist och lärare i medieproduktion vid Linnéuniversitet i Kalmar."
till följande sammanfattning: 
"Det är redaktörerna Anders Adamson, sportkommentator på tv-kanalen Eurosport, och Tomas Jennebo, före detta professionell cyklist, som via webbradion ska följa arbetet med att göra Kalmar till cykelstad."

Hursomhelst, all reklam är bra reklam och nu vet alla att jag varit cykelproffs. Det har ju stått i tidningen!

Här är länken: http://tinyurl.com/6hec7xc

Kors och tvärs i Kalmar [eller: 500 meter bort, 22 km hem].

Även i Kalmar var söndagsmorgonen riktigt kylslagen. Men vacker. Eftersom givaren till utomhustermometern sitter rakt åt söder, gick den ganska snabbt från minus till plus i solskenet under förmiddagen.
Jag hade inte planerat någon cykling idag, skulle sitta inomhus och jobba hade jag tänkt. Möjligen att det skulle kunna bli en timme på trainern lite senare...

Strax före tolv kände jag att det inte höll längre. Jag har visserligen en rejäl hög med jobbrelaterade grejer att beta mig igenom, men i det här solskenet? Not!

En liten sväng till återvinningscentralen med de senaste veckornas samlade morgontidningar fick det bli. Grannen/hyresvärden som satt och fikade i det soliga lähörnet varnade mig för kylan när han såg att jag tog cykeln.
-Jag ska inte långt, sa jag och pekade på bunten med tidningar.

Till återvinningscentralen är det bara femhundra meter, så en liten extrasväng kunde jag väl ändå kosta på mig när jag i alla fall hade släpat mig ut.

Till Lindsdal och tillbaka blir ungefär två mil. Det kan vara lagom. Dessutom skulle jag få medvind hela vägen hem igen. Efter drygt tre kilometer hade jag ingen känsel i fingrarna (varför tog jag de tunna handskarna, de funkar ju inte under fem grader varmt?) och beslöt mig för att strunta i hela projektet och köra hem. Fast en annan väg än den jag kört dit. Någon slags värdighet har man ju i alla fall (kör man samma väg tillbaka, blir det ju per definition ingen runda)!

Efter några minuter i medvinden började jag tycka att det var dumt att jag vände, så farligt var det ju inte. Jag kör helt enkelt en lite vidare sväng tillbaka än vad jag först tänkt mig. Tramp, tramp. Sedan var jag tvungen att ta reda på vart man kommer om man kör rakt fram i den där korsningen där jag annars alltid svänger vänster.

Nya korsningar och nya vägval dök upp. Nu cyklade jag runt i för mig helt okända delar av Kalmar. Men fortfarande på hemväg. Fast åt fel håll. Men det gjorde ingenting. Värmsystemet i kroppen hade kommit igång ordentligt och jag kände mig barnsligt glad över att vara ute och cykla utan mål mitt på blanka söndagen.

Nu hade jag i och för sig ett mål för min färd. Nämligen att ta mig hem.
Fast i det här fallet så var vägen allt. Särskilt som jag bestämde mig för att jag inte fick cykla samma väg två gånger åt samma håll. Lyckades nästan. Blev tvungen att varva på en 200 meter lång sträcka på ett ställe. På ett annat tvingades jag vända tillbaka en kort bit. Beroende på att det låg en skola i vägen och att gatan just där blev enkelriktad.

Förutom det så gick det som tåget. En dryg timme och 22 kilometer senare var jag tillbaka på Ängö igen. Fulltankad med solsken och frisk luft och med den goda känslan av ett rent miljösamvete, som följer på en lyckad turné till  återvinningsstationen. Typ.

Vintercyklisten.

 [Den här texten har jag lånat av mig själv, från en annan blogg, för ett par veckor sedan. Eftersom den handlar om cykling, rewritar jag den även här]

Vattnet på Bjelkegatan har ingenstans att ta vägen. Inte jag heller. Det är bara att åka med. Så länge färden går rakt fram är det inga problem, det är när jag kommer fram till vandrarhemmet Svanen, som det blir knepigt. Det är då jag måste ta mig ur den vattenfyllda isrännan och hitta ett nytt spår som kan leda mig norrut. Till jobbet.
Men det går det med. Underlaget växlar mellan stenhård vattenblank is och smutsig sorbet, uppblandat med stenflis.

Då och då kränger cykeln till och jag vrider instinktivt fötterna i sidled för att koppla loss skorna från pedalerna. Varje gång jag gör det inser jag att det förmodligen ser aningen korkat ut. Om nu någon skulle hinna uppfatta den subtila skillnaden i fotens position från en sekund till en annan. Skorna sitter nämligen inte fast i pedalerna när jag är ute och cyklar nuförtiden. Det är bara att ta bort foten, om det skulle behövas.

Jag har nämligen monterat av stålkorgarna med tillhörande remmar från pedalerna, eftersom mina vinterskor är för grova för att få plats annars. De senaste fyra åren har jag annars inte cyklat en meter utan att fötterna har suttit fast i pedalerna på olika sätt. Antingen på racern med SPD-SL eller på någon av mina andra cyklar där man helt sonika spänner fast pjucken i pedalerna med remmar. Det är när man kör med det förstnämnda systemet som man måste vrida hälen utåt för att kunna klicka loss foten ur pedalen.
Det som blir så lustigt nu, är att jag tror att jag sitter och kör med mina racerskor/pedaler bara för att jag inte känner trycket av någon rem på ovansidan av foten. Och därför tror att jag måste vrida loss fötterna från pedalerna.

Det är medvind längs Ängöleden för ovanlighetens skull. När jag kommer till den första tunneln under vägen på vänster sida (där jag normalt svänger ner) bestämmer jag mig för att njuta av fartens tjusning lite till och fortsätter rakt fram ytterligare några hundra meter, till tunnel nummer två. Precis i själva tunnelnerfarten dyker issörjan upp igen och det gäller att sikta rätt med framhjulet. Här vill jag varken få hjulsläpp eller behöva bromsa.

Tvåhundrafemtio meter och ett par skarpa svängar senare parkerar jag i cykelstället utanför entrédörren, tar av mig hjälmen och kliver upp för trapporna och öppnar till mitt kontor. En knappt två kilometer lång cykeltur till jobbet är avklarad. Resan är så kort att det nästan känns dumt att cykla. Därför kör jag fram och tillbaka på lunchen också. Av den enkla anledningen att det är så roligt att cykla.

Nu har vattnet på Bjelkegatan frusit till is.

Cykelradion avsnitt nummer fem!

I det femte avsnittet bjuder vi på en exklusiv intervju med förbundskaptenen för herrlandslaget i landsvägscykling, Glenn Magnusson samt en uppdatering från vår egen randonneurcyklist Marie Inkinen. Vidare tar vi en titt på Kalmar kommuns nystartade projekt för att öka vardagscyklingen i staden och mot slutet av programmet ska det handla om cykling inomhus. I vardagsrummet! Men vi börjar som vi brukar, med uppsnack på fiket redaktionen. Trevlig lyssning önskar Anders Adamson och Tomas Jennebo. www.cykelradion.se och hör sen!

En semla är en semla. Eller?

Mannen på bilden äter en temla!

Var på Princesskondtoriet i Örebro tillsammans med Anders Adamson tidigare idag. Vi har tagit för vana att spela in delar av cykelradion där. Ett konditori är i mångt och mycket en perfekt plats för just en sådan verksamhet.
Där finns förutom kaffe och ett oändligt utbud av tilltugg, en skön miljö och en avspänd atmosfär. Dessutom blir det (oftast) ett ganska sjysst bakgrundsljud.
Anders hann lite före mig till vårt redaktionsmöte idag. När jag dök upp hade han redan tagit plats och försett sig med en rejäl mugg med kaffe. Och en semla!

Jag fick stå och vänta några minuter innan det blev min tur att beställa så det var gott om tid att fundera över de olika varianter av godsaker som låg där bakom diskens lite lätt välvda glas. 
När det så var dags att skrida till verket hörde jag mig själv formulera den aningen osäkra beställningen: Jag funderar på en semla... kanske.

Damen vid kassan sa då att det fanns ju mycket annat att välja på. Som bananbakelser till exempel. Eller varför inte en blåbärsbakelse? Blåbär, gele, grädde/vaniljkräm och lite annat smått och gott på en frasig botten...

Jag lät blicken flacka mellan semlorna, blåbärsbakelserna och den ensamma bananbakelsen. Hon, kassakvinnan alltså, såg min villrådighet och klämde i med ett "bakelserna är väldigt fina och semlor kan man ju faktiskt äta närsomhelst..."

Det avgjorde saken. Don efter person, jag tog en blåbärsbakelse.
Sedan börjde vi jobba med det femte avsnittet av cykelradion.se!

Resultatet av vårt möte på fiket kan du ladda ner till din dator om ungefär en vecka, runt den 12-13 februari.

Gratis är gott!

Att någonting är gratis, behöver inte samtidigt betyda att det är bra. Men inte minst internets framväxt har gjort att vi ändå har vant oss med att det finns väldigt mycket som både är bra och kostar noll.

Urban Velo är ett sådant exempel. Jag ramlade på denna gratis pdf-tidning av en ren slump (via iTunes) och passar härmed vidare till den som vill.
Du hittar samtliga utgåvor, som du kan ladda ner utan att behöva andas vare sig e-postadress eller inlogg, här: http://urbanvelo.org/download/
På själva hemsidan, som även den är väl värd att bokmärka, hittar du allt möjligt från produkttester till lustiga videos. Rekommenderas!

Vintercykling i Kalmar

I morse var det riktigt kallt att cykla till jobbet; minus 13 grader. Det bet rejält i kinderna. Å andra sidan slipper man flugor på tänderna!
För ler, det gör jag hela tiden. Av det enkla skälet att det är så kul att cykla. Trots det isiga, snudd på livsfarliga, underlaget och de elaka vindpustarna som sveper ner genom Kalmarsund och sprider sig in mot land just där jag har min dagliga pendlarsträcka.

Fram till häromdagen kände jag mig helt dyngsäker när det gällde greppförmågan hos mina dubbdäck. Men så blev det en marksyning hux flux när jag skulle ta nittigraderssvängen ut från jobbparkeringen och upp på cykelbanan. Tjoff, pang!

Det är aldrig kul att vurpa. Fast just den här vurpan tror jag hörde till de snyggare. Framhjulet liksom bara försvann åt höger och då fanns det inget att göra. Utom att gilla läget och låta sig förpassas till Terra Firma medelst platt fall.
Smällen mot backen blev ganska mjuk. Inte minst därför att farten var låg och marken istäckt och helt friktionsfri. Inga kroppsdelar stack ut vid landningen utan krafterna kunde fördelas ut över i stort sett hela min vänstra sida.

När jag sekunderna senare åter satt på sadeln var det med en viss stolthet jag kunde konstatera att jag kraschat, hasat och rest mig med ungefär samma lätthet som när jag var barn och cykelvurpor mer eller mindre hörde till vardagen.

Det kanske var ren tur, men just då kände jag mig rätt spänstig och vältränad på något vis. Och även om jag inser att det faktiskt finns lägen där inte ens två fulldubbade cykeldäck av bästa märke klarar biffen, så fortsätter jag glatt att cykla över isvallar och knaggel under mina dagliga turer till och från jobbet. Men jag är ganska ensam cyklist numera på min väg. Oavsett om det är en eller tretton minusgrader.
Därför är det bara att hoppas att rapporterna om annalkande mildluft stämmer. Så att naturen kan göra det som människan tydligen inte förmår. Få fram asfalten. För den är helt under isen. En dryg decimeter noga räknat.

Då tror jag att vardagscyklisterna vågar sig ut på banan igen!

Fyran ute nu!

Nu har Adamson och jag lyckats tota ihop ett fjärde cykelradioprogram. Den här gången handlar det till stor del om den kommande tävlingssäsongen. Och så fortsätter vi att följa Marie Inkinens väg till Paris-Brest-Paris. Bland annat...

http://cykelradion.se