Flyg fula förkylning, flyg...

I ärlighetens namn så kändes det längre. Det var först när jag kollade almanackan som jag såg att det var drygt två och inte drygt tre, veckor sedan jag cyklade senast. En snabbt uppdykande förkylning som absolut inte hade hade någon brådska att stöka över sitt smutsiga värv, var det som satte cyklingen på vänt.

Jag är aldrig så sugen på att cykla som när jag är sjuk. När någonting är som mest onåbart, det är då man vill ha det som allra helst. Det gäller allt.

Hur illa det var ställt med cykelsuget insåg jag nog först häromdagen då jag kom på mig själv med att surfa runt på olika cykelsidor och kolla på sadelstolpar!

I går kväll fick det vara nog! Visserligen känns skallen fortfarande mer än lovligt full med snor och slem och kroppen segare än innehållet i en kylskåpskall sirapsflaska men någon gång måste man faktiskt sätta ner foten och säga stopp!

Flyg fula förkylning flyg... och den fula förkylningen hamnade i alla fall i skuggan av nypumpade däck och kortbrallor.

Förutom den något kylslagna och regniga söndagscyklingspremiären med Örebrocyklisterna i början av april så kändes gårdagkvällens tur som årets riktiga jungfrutur. Dels beroende på vädret (solsken och 17 grader varmt säger man inte nej till i april), dels också för på att det var dags att prova ÖC:s nydesignade ställ in action. 

När jag rullade iväg längs med 52:an med vinden i ryggen och siktet inställt på Vingåker via Läppe, var det också nypremiär av ett helt annat slag. Det var nämligen ungefär tre år sedan jag körde på de här vägarna senast. Snacka om hemkänsla att få börja tampas med långtradarna igen!

Sedan racern ställdes in i vinteridet har en del hänt med dess ryttare. Närmare 6 kilo dödvikt har försvunnit, till stor del tack vare godisstoppet som infördes förra sommaren. Förutom att kroppen rent utseendemässigt ser aningen mer slimmad ut så var det en påtaglig fysisk effekt som jag inte var riktigt beredd  på. Nämligen att det plötsligt var väldigt bekvämt att köra med händerna i bocken. Tidigare gjorde jag det bara när jag var absolut tvungen pga motvind eller liknande. Nu sökte sig händerna dit gång efter annan av inget annat skäl än att det var bekvämt.
Ingen mage som lårens översida behövde krocka med längre!

Att det gått några veckor sedan senaste cyklingen kändes i benen på slutet. De sista backarna/slakmotorna innan den avslutande utförsrullningen ner mot Hampetorp var surt sega. Fast allt annat hade i och för sig varit konstigt. Fortfarande lite snorig kan jag i alla fall konstatera att cykelsäsongen 2011 nu har börjat på riktigt. 
Vete katten om jag inte ska skaffa mig en ny sadelstolpe förresten...