Nära döden

Jag kunde ha dött. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet liksom passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall.

Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.

Inte mitt liv alltså, för jag var forfarande vid liv. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.

Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.

Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut.

Men jag gjorde inget formellt fel. Vare sig på 207:an i går eller på gamla E20-E18 häromåret. Det hade säkert varit bättre om jag promenerat, nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

Í dag tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att de ska gå att få med i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Pendlarhojen

Nu kan jag nog titulera mig cykelpendlare på riktigt. Både kroppen och knoppen har vant sig vid att det tydligen ska vara så här.
Det har varit några fantastiska turer fram och tillbaka de senaste dagarna.
Inte minst beroende på värmen.

Jag gillar ju värme, ju mer desto bättre... typ. Fast jag inser också att det frestar på när det är varmt, på ett annat sätt. Det går nog åt en del energi till själva kylsystemet, kan jag misstänka.

I går kom jag iväg lite senare än vanligt, vilket innebar att det var rejält varmt, runt 30 grader, när jag "susade" fram över nejden. Och motvind!

Blev tvungen att stanna på kyrkogården vid Lännäs kyrka för att spola mig med lite vatten. Tyvärr låg själva vattenledningen mer eller mindre på marken, varför vattnet var ganska varmt. Men det var i alla fall ganska skönt att få skölja bort svetten som vid det här laget sved rejält i ögonen.

Under sena eftermiddagen brakade helvetet löst i form av ett rejält åskväder som omöjligjorde hemfärd på cykel. Därav kom det sig att jag fick möjlighet att premiärövernatta i nya huset. På en trave spånskivor. Men det funkade det också.
Nu är det hög tid att fortsätta med plattsättningen av badrummet. Om inte annat så vore det skönt att få igång duschen snart...