Höghastighetsmüslibar!?!

Prolog:
Trots att suget har funnits där, så var det ett tag sedan cykeln luftades. Noga räknat en vecka. Men ibland så är det så himla mycket annat som måste fixas. Eftersom vi håller på med att sälja huset så blir det en hel del jobb då och då. I alla fall när det drar ihop sig till visning. Och latmasken lierar sig med vädrets makter och lyckas gång på gång göra det troligt att det ska bli åska och jordens undergång just nu, varför det är bättre att vara hemma än sätta sig på hojen.

Men idag bar det i alla fall iväg. Uppmuntrad som jag var av gårdagens möte med PBP-cyklisten Frank. Snacka om energiknippe! Exakt vad det är som driver en människa till att träna så hårt, ofta och mycket som han gör, kan man ju fundera över. Somliga skulle kanske till och med påstå att det gått överstyr. Själv blir jag bara imponerad!

Jag skulle aldrig kunna driva mig lika hårt och målmedvetet som han gör, men delar av hans inställning kan jag ta till mig. Som när han konstaterade apropå alla långrundor på 2-300 km "Det är inte roligt när man har motvind i tio mil"
Själv skulle jag kunna tycka att tio mils motvind var... skit och katastrof, men "inte roligt" är nog närmare sanningen! Trampa på, helt enkelt. Det kommer bättre tio mil sen!

Drygt 20 grader varmt var det på eftermiddagen när jag drog iväg västerut på 52:an. Den vanliga vägen över Viltungla mot Vingåker. Backen upp förbi bygdegården kändes återigen sirapsseg. Det är inte roligt, när det är segt, tänkte jag och trampade på. Höll 32 km/h över krönet vid s-kurvorna. Det var roligt! I våras höll jag knappt 20 på samma ställe. Försökte hålla nere pulsen under 80%. Det lyckades ganska bra. Tog alla tillfällen till att köra lugnt utan att såsa. Utnyttja farten så lång det är möjligt uppför slakmotorna. Snurra på lätt och fint utför, utan att jaga maxfart. Det känns verkligen som om min pulsmätare är det perfekta komplementet till hastighetsmätaren och förmannen i pannrummet. Speciellt förmannen behöver något att hålla sig till, annars kräver han rekord varje gång av sin personal!

Över gärdena mot Vingåker rullade det på i 34-35 hela vägen. Sedan var det ganska skönt att köra rakti fram i rondellen och sikta mot Österåker. Backarna sved lite lagom och svetten lackade. Pulsen låg bitvis på närmare 180. Oops 90%, jag skulle ju ta dett lugnt. -Fast lite intervallträning har inte skadat någon, tänkte jag och trampade på.

Jag tänkte på att dricka regelbundet, precis som många andra nybörjare har jag svårt att komma ihåg vattnet. Och jag vet ju att det är försent att dricka när man blir törstig. Men idag gick det bra.

Testade en müslibar (äpple/päron) från Lidl. Jättegod! Lättöppnad förpackning och lagom söt samt lättuggad. Kan man begära mer? Innehållsdeklaration? Ska kolla och jämföra med mer seriösa bars vid tillfälle. Men som alternativ till Snickers och Kexchoklad kändes det mer än ok.

Det slumpade sig så att själva ätandet inföll på en sträcka som var ganska rak och med förhållandesvis bra asfalt. Dessutom blåste det något som liknade medvind. Det kändes rätt gott att tugga müslibar och dricka vatten utan att köra långsammare än 32 någon gång under måltiden!

Sedan dök det ju upp en del sura backar också. Jag tror att asfalten hade mjuknat. Det kändes med ens så segt. Men det var egentligen bara att koncentrera sig och tryck på lite så kom jag igång igen. Nu låg pulsen ganska långa stunder på 80-85 %, men nu hade jag ju bara ett par mil hem. Åsså hade jag ju ätit...

Epilog: Snittade 29 km/h över 52 km. Det tycker jag är godkänt. Snittpuls 165 med 187 (max=190) som toppnotering.
Sammantaget en rätt så god tur och jag har fått suget tillbaka. Tack Frank!