Någon gång förra vintern märke jag att jag inte kunde sluta äta. Oavsett storleken på påsen gluffade jag till det var slut. Jag kom också på mig med att köpa ett lass godis i stort sett varje gång jag handlade.
Påsarna tömdes i en allt snabbare takt och storleken på inköpen blev större och större. Jag insåg också att jag inte åt längre för att det var gott, utan för att jag behövde kicken. Dessutom var det ju både snabbare och effektivare att käka en påse bilar istället för lunch.
I mitten av juli var jag på hemväg från Åbo och strosade runt i den gigantiska godisbutiken på färjan. Nu skulle det handlas! Lakritshyllan var fem meter lång...
Plötsligt blev jag villrådig. Ville jag ha lakrits? Kanske skulle satsa på skumbananer istället? Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna bestämma mig. Trångt var det också. Människorna runt omkring mig släpade runt på kolossala berg av färgat socker och choklad. Deras ögon flackade över hyllorna som en radar på jakt efter ett mål. Svettblanka barn grät över att inte få öppna påsarna innan de var betalda. Det var då jag gjorde det. Bestämde mig. Ställde tillbaka varukorgen, gick ut ur butiken och har sedan dess inte ätit en enda godisbit! Suget försvann där i tax-freen och har inte kommit tillbaka sedan dess.
Jag tog visserligen ett återfall (som det heter) i mitten av september, med det var över i samma stund som den första kolan gled ner i strupen. Jag behöver det inte. Det är inte gott. Det tillför ingenting.
-Om jag saknar det? Faktiskt inte. Har förstått att jag kanske borde det, men så är det inte. Det finns inte tillstymmelse till sug efter godis längre.
Jag kanske inte var beroende, trots allt... Fast det spelar egentligen ingen roll hur det var med den saken. Det är slutätet och jag känner att det är bra. Det duger för mig!
Inlägg
