Joyride!

Äntligen blev den av. Svängen med cykeln. Förutom att det har varit lite väl kallt (under tio minus är för mycket för mig), har olika former av arbete omöjligjort cykling under den senaste tiden. Men så idag blev det äntligen av. Fyra minusgrader och lätta snöflingor som virvlade i vinden utgjorde den vädermässiga inramningen. En ganska sliten kropp med en halvt sönderstressad knopp, bidrog jag med.

Vägarna över skogen bort mot Östantorp och Ingvaldstorp var perfekta. Stenhårda vintervägar med ett tunt lager gnisslande nysnö överst. En tunn reva i molntäcket lät den lågt stående solen svepa ner mellan granar och snödrivor och måla alla skuggor blå.

Själva cyklingen var en befriande upplevelse. Varken pulsband eller cykeldator fanns med på den här turen. Bara en flaska vatten som frös i munstycket efter en dryg timma. Jag hade heller inte planerat exakt hur jag skulle köra, utan det fick bli som det blev i korsningarna.

Därför vet jag ingenting om hur fort eller långt jag körde. Inte heller ett skvatt om pulszoner eller kadens. Jag körde bara som det kändes bra. Och det gjorde det så till den milda grad att jag på allvar funderade över om jag inte ska göra mig av med alla de där mätarna till nästa lvg-säsong!

Visst, det är kul att mäta, registrera och logga, det är det... Men samtidigt så börjar i alla fall jag blanda in så  mycket annat i mina tankar då, så att den rena upplevelsen av att susa fram på två hjul, blir liksom inte på riktigt. Det är för många intryck som ska sorteras och bearbetas av hjärnan hela tiden, kan i alla fall jag känna.

Nu fanns inget annat att göra än att bara cykla. Cykla och låta tankarna löpa (!) bäst de ville. Och det blev i all sin enkelhet till en fantastisk upplevelse. Nära naturen och nära självaste självet. Med både hjärtat och hjärnan på samma våglängd som själen, på något sätt. Ursprungligt och med den väldigt bestämda känslan av att jag cyklar för att det är så himla roligt. Eventuella konditionsförbättringar och andra hälsoeffekter man ju på köpet. Även om jag inte har en aning om vilken snitthastighet jag höll, eller ens vet hur många kilometer rundan var.

Det enda jag med säkerhet har koll på, är att klockan i köket var 20 minuter över ett, när jag körde iväg och fem minuter i tre när jag var tillbaka hemma igen. Samt att jag var gladare, piggare, luftsköljd och mer kreativ när cykelturen avslutades.

Det gäller att inte glömma det viktigaste:
-Att det är så himla roligt, att bara cykla omkring!

Cykelradions nya program ute nu!

Vi lovade att vara tillbaka med cykelradions nästa program före jul. Här är vi nu. Med ett pinfärskt helgspecial som innehåller såväl diverse cykelprat som konkreta tips på såväl sista-minuten-julklappar som böcker och filmer att roa sig med när vädret inte riktigt visar sig från sin allra bästa cykelsida. En intervju med randonneurcyklisten Marie Inkinen om hennes satsning inför Paris-Brest-Paris i augusti 2011 blir det också. Liksom ett snack med örebrocyklisternas Börje Ericzon som reder ut begreppen och förklarar vad ett brevet-lopp egentligen är för något.
God Lyssning!

http://cykelradion.se och hör sen!

Spurtar!

Så har ännu en vecka gått. Cyklingen är på sparlåga till förmån för husbygget som är inne på själva spurten. Förhoppningsvis kommer verktyg, stegar och målarburkar att ha bytt plats med de i garaget förvarade möblerna innan nyår.
Känns nästan lite märkligt att fundera över hur mitt liv kommer att te sig då. Att plötsligt ha tid över till annat. Som att umgås med vänner lite mera spontant, kunna sitta i bästa fåtöljen och läsa en bok, göra ingenting och sist, men inte minst, cykla.

De här två åren som har gått sedan vi fick vårt bygglov beviljat har verkligen varit speciella. I stort sett allting har kretsat kring bygget. Först med all planering och sedan med det rent handgripliga. Det mesta har vi gjort själva. Från att ha rensat tomten från träd, buskar och sly, till att bygga mellanväggar, montera kamin med skorsten, bygga badrum och allt däremellan. Just nu pågår arbetet med att våtslipa de hemmagjorda betongbänkskivorna.

Kanske bäst att lägga till att allt det arbetet har varit roligt att genomföra. Det är ju onekligen ganska tillfredsställande att se ett helt hus ta form framför en egna ögon och veta att man gjort det själv!

Det känns hursomhelst otroligt skönt att det närmar sig slutet och jag ser verkligen fram emot den första byggfria dagen. Hur jag efter en frukost i lugn och ro framför brasans sken, endast har att ta ställning till om det blir en sväng på cykeln längs de nyplogade småvägarna söder om riksvägen, eller om det är skidorna som ska plockas fram ur sin snart treåriga karantän.

Nog om detta. Bäst att sätta fart. Slipning av betongskivor är faktiskt ganska kul. Dessutom inte mer intellektuellt krävande än att jag hinner fundera färdigt på en grej som jag ska göra till nästa program av cykelradion!

Bygger om CYKELRADION.SE!

Nu ska det ske. Cykelradion.se ska få nya kläder. Funktionskläder, om man så vill. Version 1.0 var inte helt optimal, rent tekniskt. När den nya sidan är i drift kommer förhoppningsvis alla problem som varit med själva lyssningen att vara ett minne blott. Likaså ska man nu kunna ladda ner filer för att kunna lyssna i sin mp3-spelare.
Cykelradion kommer även i och med detta att finnas på iTunes.

Under tiden som arbetet pågår kan det hända att sidan inte funkar som den ska hela tiden. Alternativ adress under de närmaste dygnens byggarbete är: www.tomasjennebo.se


Hörs!

Cykelradion avsnitt två!

Egentligen ska det gå lite längre tid mellan varven. Men inte fasen kan man sitta och trycka på grejerna bara för sakens skull? Därför meddelar vi stolt, Anders Adamson och jag, att ännu ett avsnitt av cykelradion sett dagens ljus!
I detta, det andra programmet hör du bland andra cykelproffset Gustav Larsson berätta om vad han skulle gjort om han inte varit cyklist. Roberto Vacchi tipsar om världens bästa cykelväg och så får du träffa Nathalie Nordström, cykelfantasten som är konstnären bakom glasplaketterna som delades ut till pristagarna under cykelgalan.

Surfa in på http://cykelradion.se och hör sen!

Å varför inte skaffa en snygg elektronisk badge också...

Mycke nu!

I måndags morse lade jag ut Adamsons och mitt första avsnitt av cykelradion. Några blogginlägg och facebookuppdateringar senare var det fullt drag. Uppmuntrande tillrop var det gott om. Vilket naturligtvis känns toppen!
Ett och annat felmeddelande dök också upp från lyssnare som hade olika problem med att få ljudet att fungera.
Jag lyckades få till en lösning med en alternativ spelare som fick det hela att fungera även för de som hade problem. Men då dök ett nytt problem upp. Nämligen att cykelradion genererade så mycket trafik till den sida där alternativspelaren ligger, att jag igår fick ett meddelande om att jag utnyttjat 80% av den tillåtna trafiken för den här månaden. Efter tre dagar!

Roten till det "onda" är att vi genomför det här projektet utan andra kostnader än vår tid. Därför tillverkas sidan med en programvara jag har i min dator och allt publiceras på den webplats jag redan hade sedan tidigare.
Det här upplägget är inte optimalt, i alla fall inte med det intresse och den trafik vi redan sett. Så de senaste kvällarna har jag fixat plats på ett webhotell samt försökt lära mig hur Wordpress funkar för att kunna bygga en ny sida. Samtidigt som jag försöker lista ut hur i hela friden sidan ska administreras på det där nya hotellet...
Nu lägger jag ner tills vidare. Cykelradion får ligga kvar där den ligger till dess att jag hittar någon som kan hjälpa till med det här.
Det är så mycket jag vill göra till nästa program, hellre än att sitta och svära över konstiga inlogg, nya lösenord, php, mysql, plug-ins och allt vad det är som just nu får min hjärna att koka...

Lyssnarna får helt enkelt nöja sig ett tag till med att man måste ha quicktime i sin dator för att kunna lyssna. Och att det inte går att ladda ner filerna till mp3-spelaren helt enkelt.
Men det kommer. Förr eller senare!

Cykelradions första program!

Nu finns premiärprogrammet ute! Surfa in på cykelradion.se för att höra reportage från SM i cyclocross, få tips om vintercykling (bland annat) samt hänga med på cykelfika med programledarna Anders Adamson och Tomas Jennebo.

Ett måste för den cykelintresserade! Det är vad vi tror och hoppas i alla fall...

cykelradion.se

Smygpremiär!

Nu är det klart och äntligen (?) kan man lyssna till själva programförklaringen och presentationen av cykelradion. Första hela programmet kommer att finnas tillgängligt för lyssning från den 15 november. Under tiden fram till dess kan du som sagt lyssna på oss, Anders Adamson och mig, när vi funderar lite på vad allt vad vi kan och vill göra med cykelradion.se
Häv dig in vettja! Lyssna och kommentera gärna. Du kanske själv bär på en idé till något du tycker att vi borde göra reportage om, eller blir sugen på att medverka i en eller annan form. Allt är möjligt!
cykelradion.se är adressen du ska bokmärka i din browser i alla fall.

Fredagsmys

Blev upphämtad redan innan klockan slagit sju i går morse av experternas expert, Anders Adamson, för en biltur österut. Första stopp blev Eurosports redaktion i Sundbyberg.
Där bjöds jag på såväl kaffe som en guidad tur i lokalerna innan det var dags för Anders att börja jobba. EM på bana från Polen stod på dagens meny.
Det var riktigt kul att få sitta med i det lilla oglamorösa bås som är tv-kommentatorernas hemvist under de timmar som en sändning pågår.
En sak är säker, din tv-skärm hemma, framför soffan, är definitivt större än den Anders hade att kolla på!

Senare på dagen strålade vi samman för lite pasta och en espresso på Bianchis nyöppnade och inte minst bland cyklister rejält omtalade, cykelcafé på Norrlandsgatan i Stockholm. Vi läst oss väl smaka och detta kommer du att kunna höra mer om i cykelradion.se, Anders och mitt nystartade webradioprojekt. Om en vecka från nu, bör det första programmet ligga klart. Vi hörs!

En liten frestelse

I mitt förra blogginlägg tipsade jag om att jag skulle avhandla mitt liv som cyklist även på min webradiokanal: jenneboradio.se
Nu har jag, inte minst tack vare uppmuntrande tillrop från sidans besökare, bestämt mig för att lyfta det hela en nivå. Det första steget blev att registrera domänen cykelradion.se

Steg nummer två blev att fundera lite mer konkret gällande innehåll och upplägg. Nu har jag kommit så pass långt på väg att jag känner att det är dags att göra planerna offentliga. Ännu så länge finns bara ett embryo till hemsida och en kort liten ljudfil med en slags programförklaring. Inom ett par veckor är det premiär för det första hela programmet. Ett program som bland annat kommer att innehålla en cykeltest, några mektips, en intervju med en cyklist samt lite annat smått och gott.

Du som läser det här inbjuds även att medverka i programmet med tips, idéer eller hela reportage. Maila i så fall till tomas@cykelradion.se

Vi hörs!

Mycket snack [ljudblogg]!

Förutom att jag försöker hålla bloggen vid liv, har jag ju min lilla webradio också. Idag blev det en kombo. Webradio om cykling. Om du lyssnar ända till slutet, förstår du att det kommer mera!
Här har du länken, mycket nöje!
http://jenneboradio.se

Nånting har hänt!

Är det någon som har läst boken "Nånting har hänt" av Joseph Heller? Jag började läsa den under en semesterresa 1992, men har ännu inte kommit igenom den. Jag gör ett försök vart femte år ungefär. Anledningen till att det tar stopp hela tiden, är att det inte händer någonting i den. Absolut ingenting.
Analogt med detta överväger jag nu på fullt allvar att skriva en roman på cirka 350 sidor. En roman som helt och hållet skulle handla om de senaste två rundorna på CX:en.

Ingenting har nämligen hänt! Jämför man detta med de polisjakter och diverse galningar jag varit utsatt för under de senaste månadernas rundor, så känns det nästan lite märkligt.
Fast samtidigt helt ok för mig!

Det mest spännande är väl att mörkersäsongen nu är här på riktigt. Måndagskvällen runda kördes på becksvarta grusvägar under en stundtals gnistrande stjärnhimmel. Kvällens sväng påbörjades lite tidigare men innan jag var hemma var det bleka skenet från min ganska enkla framlampa det enda ljus som fanns tillhands.

Cykeln (en Genesis DayOne, Single Speed) känns kanon, såväl på asfalt som på grus. Rapp och kvickstyrd men samtidigt komfortabel och stadig. Att en enpetare har vissa begränsningar, behöver man ju inte vara raketforskare för att räkna ut, men den har ju också några riktiga fördelar också.

Förutom de rent uppenbara i form av färre delar och mindre uppehåll, så finns det en som jag inte var beredd på. Nämligen den, att de gamla välkända vägarna blir som nya. Backar och motlut blir både längre, brantare och inte minst segare, tack vare det faktum att det inte finns några lägre växlar att ta till.

Nu är det ju inte direkt några alper att ta sig över här i Närke, men ändå...  Det känns verkligen som att jag fått tag i den ultimata vintercykeln och förhoppningsvis ska vi kunna få många totalt händelselösa rundor under de kommande månaderna!

Höstcykling!

Senast jag var ute och körde grusvägar med CX:en hamnade jag ju mitt i en biljakt. Kändes ju sådär, om jag ska vara ärlig. I går började en annan slags jakt; älgjakten. Det är ett faktum som gör att i alla fall jag, tänker mig för innan jag ger mig ut i skogen hursomhelst.
Därför fick det bli en kvällstur efter solens nedgång. Då skulle jag i alla fall vara säker på att inte hamna mitt i en älgjakt. Tjuvar som flyr undan poliser kan ju i och för sig dyka upp lite varstans, men två gånger på samma lilla skogsväg? Nej, tror inte det. För att vara riktigt säker valde jag dessutom en annan väg! 

Kom på att jag har en riktigt bra rundbana på knappa sex kilometer runt knuten. Drygt hälften på en fint krokig grusväg, resten på asfalt. Visserligen är asfaltsträckan rejält trafikerad, men har man ordentligt med lysen och reflexer på sig själv och cykeln är det faktiskt säkrare att cykla på riksväg 52 i mörker än i dagsljus. Min erfarenhet är i alla fall den, att bilister av alla de slag både håller bättre avstånd i sidled till oss cyklister och även slår av på farten, mot när det är ljust.Ett annat faktum som gjorde att 52:an utgjorde en viss lockelse är backen. Ungefär 500 meter lång totalt med en stigning på ungefär 5%. Inte det värsta som finns, men i Närke tar vi det vi får!

Det blev fyra varv, totalt 23 kilometer på lite under en timme. Kändes som ett perfekt träningspass så här mitt i veckan. Blodsmak och nästan maxpuls (98%) uppför backen, hög kadens och fincykling direkt efter det och sedan en ny trekilometare på gruset genom skogen innan det var dags för backe och blodsmak igen...

En tydlig höstkänsla infann sig redan efter några minuters cykling. Snoranfallet. Visserligen brukar jag alltid bli lite snorig när jag cyklar, men jag hade totalt glömt bort vilka mängder som alstras när temperaturen kryper ner mot nollan. Det är galet!
-Undrar just vad de stackare som satt bakom köksfönstret i någon av de små stugor jag ändå passerade, tänkte när de såg den där ljuskäglan svepa förbi var 15:e minut, ackompanjerad av frustningar, grymtningar och pustanden värdiga ett kallstartat ånglok?

Jag var i alla fall nöjd med min runda och i bastun efteråt upprepade jag för mig själv det jag alltid säger efter liknande upplevelser. Cykling är bäst!

Tvärstopp!

Hej, jag heter Tompa och är sockergris. Från början så var det bara ett helt oskyldigt småsnaskande jag höll på med. Oftast i samband med helgerna. Sedan upptäckte jag att det blev oftare och oftare. Men eftersom jag cyklade så mycket, så gjorde det väl inget?
Någon gång förra vintern märke jag att jag inte kunde sluta äta. Oavsett storleken på påsen gluffade jag till det var slut. Jag kom också på mig med att köpa ett lass godis i stort sett varje gång jag handlade.
Påsarna tömdes i en allt snabbare takt och storleken på inköpen blev större och större. Jag insåg också att jag inte åt längre för att det var gott, utan för att jag behövde kicken. Dessutom var det ju både snabbare och effektivare att käka en påse bilar istället för lunch.

I mitten av juli var jag på hemväg från Åbo och strosade runt i den gigantiska godisbutiken på färjan. Nu skulle det handlas! Lakritshyllan var fem meter lång...
Plötsligt blev jag villrådig. Ville jag ha lakrits? Kanske skulle satsa på skumbananer istället? Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna bestämma mig. Trångt var det också. Människorna runt omkring mig släpade runt på kolossala berg av färgat socker och choklad. Deras ögon flackade över hyllorna som en radar på jakt efter ett mål. Svettblanka barn grät över att inte få öppna påsarna innan de var betalda. Det var då jag gjorde det. Bestämde mig. Ställde tillbaka varukorgen, gick ut ur butiken och har sedan dess inte ätit en enda godisbit! Suget försvann där i tax-freen och har inte kommit tillbaka sedan dess.

Jag tog visserligen ett återfall (som det heter) i mitten av september, med det var över i samma stund som den första kolan gled ner i strupen. Jag behöver det inte. Det är inte gott. Det tillför ingenting.
-Om jag saknar det? Faktiskt inte. Har förstått att jag kanske borde det, men så är det inte. Det finns inte tillstymmelse till sug efter godis längre.

Jag kanske inte var beroende, trots allt... Fast det spelar egentligen ingen roll hur det var med den saken. Det är slutätet och jag känner att det är bra. Det duger för mig!

Oops!

Jag har själv skrivit några gånger och berättat om möten med mer eller livsfarliga bilister. Alla som cyklar kan berätta liknande historier.
Just nu kanske en tjej i Kalmar berättar om bilisten som höll på att smacka rätt över henne när hon kom körandes på cykelbanan som korsade utfarten ur en rondell.

Jag såg hela scenariot och kan vittna om att det var riktigt, riktigt nära. Exakt vad det var som gjorde (förutom en tvärnitande bil) att det inte small, ska jag låta vara osagt. Egentligen vet nog ingen...
Bilisten var som sagt på väg ut ur rondellen och cyklisten å sin sida, på väg över gatan. Enligt lagar och förordningar har båda fordonsförarna skyldighet att lämna varandra företräde.

Troligen såg inte den ene den andre. När bilisten upptäckte cyklisten var det egentligen försent. Men av någon märklig anledning gick det bra ändå. Cyklisten fortsatte åt sitt håll och bilisten åt sitt.
Vad cyklisten gjorde vid sin hemkomst förtäljer inte historien. Däremot vet jag vad bilisten gjorde.
Han skrev om händelsen i sin blogg. Den här.

Idioterna anfaller!

Som jag berättat i en tidigare blogg har jag ju skaffat en cross. En Genesis Day One. Single speed. Förutom en extremt kort provtur på några hundra meter, samma dag som den levererades, har den fått ligga på vänt i sin kartong. Men nu ikväll skulle den riktiga premiärturen bli av.
I ett fantastiskt höstväder gav jag mig av ut på grusvägarna strax söder om Hampetorp.

Det är svagt uppför de första kilometerna, så inledningsvis funderade jag verkligen en och två gånger över hur smart det var att köpa en ss.

Men vartefter värmen infann sig i kropp och knopp kändes det bättre och bättre.

Den är otroligt komfortabel, den engelska stålhästen. Potthål eller lösgrus spelade ingen roll. Den brydde sig liksom inte. Efter typ 5 kilometer var vi bästisar och bundis. Efter 6 kilometer fick jag för mig att testa den beryktade vargbacken. Den är kort, 200 meter kanske, men ganska brant. Enligt Garmin lutar det 7-8%, så det blev till att stå upp och bryta lite. Mötte en svampplockare mitt i backen, då vill man ju att det ska se bra ut också.
Ska låta det vara osagt om det verkligen såg bra ut, men det kändes bra i alla fall. Den backen kommer att bli perfekt för intervaller framöver.

Körde lite kringelikrokar och njöt både av den friska luften och ljudet av knastrande grus under nabbdäcken. Styrde hemåt till den väntande bastun (som blev färdig igår) och kände mig väldigt nöjd med min nya cykel.

Plötsligt dyker en bil upp bakom en krök. En röd Volvo i en jäkla fart. Först trodde jag att det var någon av traktens unga glopar som var ute och lekte rally, men insåg ganska snart att det här var något helt annat.  Det blev nästan en dejavu från i somras då en galning i en biege Volvo höll på ge mig fri transfer till cyklisthimlen.
Nu hade jag lite mer tid på mig, samt ett dike på höger sida. De båda storheterna tillsammans gjorde att jag faktiskt kan skriva det här.

Det är alltid svårt att uppskatta hastighet på bilar man möter, men den här körde fort. Vansinnigt fort. Inte minst med tanke på att vägen är en smal grusväg, där två bilar knappt kan mötas...

Bakom nästa krök dyker en ny bil upp. Inte riktigt lika fort, men nästan. Det visar sig vara en civil polisbil med en liten blå saftblandare på taket. De saktar in när vi möts och jag får frågan om jag sett en röd Volvo. Jo, det har jag och jag vet vart den for... Polisjakt alltså.

När jag fortsätter min hemfärd och ser spåren i gruset, är jag glad över att jag mötte galningen där jag gjorde. På den enda egentliga raksträckan som finns på den här vägen.
Summa summarum en onödigt spännande runda. Men cykeln känns bra!

Pling, pling!

Problemet med att ha en cykelblogg ligger just nu inte i själva skrivandet, utan i det faktum att jag cyklar så lite för närvarande. Efter den fantastiska säsongsavslutningen med Örebrocyklisternas motionsgäng den 19:e september, har det inte blivit en meter.
Anledningen till detta stavas prioritering. Och lite förkylning.

Förkylningen är nog över nu. Den har i alla fall passerat bäst-före-datum och gör inte så mycket väsen av sig, egentligen. Återstår prioriteringen. Husbygget.
När man håller på med ett sådant här jätteprojekt (i alla fall för mig som aldrig byggt ett hus på egen hand förut) är det ibland lätt att tappa både fokus och fart. Det är så mycket som ska göras och hinnas med. Långt ifrån allt syns dessutom.
Hittills under projektet har det varit nödvändigt att pausa då och då. Inte minst för att hinna med att leva. Umgås som en vanlig människa med både familj och vänner. Cykla. Se något annat.

Men nu har klockan ringt för sista varvet! Bara att borra ner huvudet och köra för allt vad tygen håller. Cykla kan jag göra sedan. När vägarnas grus blivit frostnupet och det ligger ett flortunt isager över de vattenfylllda potthålen. När de sista löven sakta singlar till marken och höstplöjande traktorer är de enda tecken på liv som syns ute gärdena.
Då är det min tur. Då ska hjärtat få slå i full frihet igen. Ska bara bygga klart först...

PS Bilden visar den till 95% färdigbyggda bastun. Fattas bara en dörr och några lister...

Bästa receptet

Regnet smattrar mot rutan och de rödgröna löven på granntomtens lönn flaxar i diverse obestämbara riktningar. Det svider lite lätt i halsen och alla tecken tyder på att det verkligen är förkylning på gång.
Det finns förmodligen lika många medel för att lindra förkylningar som det finns äldre släktingar. Recept som mer än gärna levereras från vänner och bekanta så fort man andas om halsont eller nästäppa.

Det handlar nästan alltid om med varandra oblandbara smaker och konsistenser som med våld ska mixas ihop  i halvliterstora dricksglas, för att sedan svepas under långsam tystnad. Gärna fesljummet.

Själv håller jag mig till min egen metod. Sömn och vila. Varvat med stora mängder varmt te. Inget kolijox, inget konstigt, inget äckligt. Har man bara möjlighet att ta den där vilodagen innan eländet bryter ut, är chansen ganska stor att den aldrig gör det.

I alla fall funkar det så för mig. Därför passar det ganska bra att ordinera den medicinen just idag. När regnet smattrar mot rutan och de rödgröna löven på granntomtens lönn flaxar så där obestämbart som bara otrevliga nordanvindar kan få höstlöv att göra...

Inte direkt om cykling. Men ändå!

Det är måndag.
20 september och ingenting blir sig mera likt. När rösterna från gårdagens val räknats samman stod det klart att så pass många svenskar valt att rösta på det främlingsfientliga, och i övrigt extremt inskränkta missnöjespartiet sverigedemokraterna, att de kommit in i riksdagen.
Politiker och analytiker har avlöst varandra under morgonen med olika förklaringar till hur detta var möjligt, samt ej färdigtänkta tankar om vad man ska göra nu.

En av förklaringsmodellerna är att sd fick för mycket utrymme i medierna under valspurtens sista dagar i och med att vi medborgare uppmanades att inte rösta på dem. En annan modell går ut på att de hållits undan i valrörelsen av etablissemanget och därmed dragit till sig sympatier från alla andra som också känner något slags utanförskap.

Själv tror jag inte på vare sig den ena eller den andra modellen. Jag tror att sd:s framgångar är ett utslag av samma slags tidsanda som gör att antalet snabbmatställen blir fler och fler. Vårt behov av snabb och enkel tillfredsställelse. Det kanske inte är så himla nyttigt, men det går snabbt och lätt, är hyfsat prisvärt och man känner sig mätt.
Snabbmatstillverkarna vet att vi måste äta för att kunna överleva. De vet också att den moderna människan har lite mer pengar än tid och ser därför till att leverera något snabbt och lättuggat till den som är sugen. Kryddning, tillagning och konsistens optimeras till de flestas gemensamma smak, så att vi snart är sugna igen. Och igen.

Med resultat att vi blir fetare och fetare och uppstötningarna surare och surare.

När Berlinmuren föll för 20 år sedan och det kalla kriget upphörde, försvann inte bara den klassiska spionromanen som genre. Även den ideologiskt färgade politiska debatten upphörde. Allt blev till slut bara en fråga om pengar, plånbok och skatter.
Som om klassamhället bara var ett minne blott. Som om utanförskap slutar existera bara för att en betongmur mellan öst och väst rivs och allt blir genomskinligt.

När allt bara kokas ner till ett koncentrat av kronor och procentandelar och ingen på allvar bryr sig om det faktum att tonåringar lämnar grundskolan utan att vare sig kunna räkna eller skriva, uppstår ett hål. När gamla och dementa hålls inlåsta eftersom det är ett (av många) sätt att bedriva äldrevård på, uppstår ett hål. När synen på människan och människans värde, begränsas till vem vi vill kyssa eller vad vi har på huvudet, uppstår ett hål. När den enskilda människan reduceras till att vara antingen närande eller tärande, uppstår ett hål.

Det är det hålet som sd påpassligt ser till att fylla. På samma sätt som vi ser hamburgerkedjor och sockerleverantörer som räddningen när det kurrar i magen, bereder vi också plats för dessa rasister som kallar sig demokrater.

Nu är det upp till oss. Vi som tror på demokrati och omfattar tanken om människors lika värde, att ta diskussionen. Även när det är obekvämt. Vad annat kan vi göra?

Det kom ett paket...

I förrgår dök den upp. Genesisen. Bara att skruva dit sadel och framhjul och provköra. Själva provturen blev endast några hundra meter lång. Enbart av tidspresskäl (håller på och bygger ett hus, därav tidspressen)! Hann i alla fall med att känna så pass mycket att jag riktigt längtar till att få ta en längre sväng. Den kändes rapp och följsam, storleken klockren och dessutom var den orangea färgen riktigt läcker. Jag tror att den kommer att funka riktigt bra som grusvägsraket i höst och vinter.
Inte minst spännande ska det bli att köra singlespeed på vägarna häromkring. Dessutom har jag ju möjligheten att förvandla den till en fixie. Fast det kanske är att dra det hela lite för långt?

Hursomhelst återkommer jag med en utförligare provkörningsrapport längre fram. När saker och ting har fallit på plats så pass att jag kan plocka fram min brandgula stålhingst ur sin kartong igen... Om inte annat så funkar den ju som en utmärkt morot (och det har inte bara med färgen att göra...)!

Vintercykel!

Tanken på en singlespeed-cx har legat kvar och grott sedan jag hittade den där Felt:en jag skrev om i en tidigare blogg. Det är förmodligen inte helt fel att ha en oväxlad crosshoj under den skitiga delen av året. Har man dessutom som jag, ett otroligt bra nät av små lågtrafikerade grusvägar om hörnet, är saken ganska given.
Min tidigare vinterhoj, en stormarknads-mtb för knappt tusen spänn, börjar dessutom bli ganska ansatt av såväl rost som förslitning.

Därför fick evanscycles.com ett nytt besök häromdagen. Det slutade med en beställning. En Genesis DayOne Cyclocross till vrakpris. Eftersom det var den sista de hade (i rätt storlek dessutom) och den dessutom tydligen fanns i en av deras fysiska butiker någonstans i Storbritannien, är leveranstiden lite längre än normalt. Men innan september månads slut borde jag ha den i alla fall.
Om väntan blir för lång, kan jag ju alltid kolla på den här provkörningsfilmen från brittiska road.cc Genesis DayOne test ride

Mycket cykling på stumma ben!

Det blev en helg i cyklingens tecken. Efter att inte ha suttit på cykeln på nästan 14 dagar av olika anledningar så var det som om en inre röst sa ifrån på skarpen i fredags kväll: -I morgon blir det cykeln ut till bygget. Basta!

Och cykel ut till bygget blev det. Fyra fantastiska mil i krispig septemberluft. Knappt någon biltrafik och bra musik i lurarna. Behövs det något mer, egentligen?

Jag gjorde klart undertaket i badrummet, helt enligt plan och fick dessutom upp samtliga downlights på rätt plats. Vilket betyder att badrummet i princip är färdigt. Förutom den lilla  bastun då...

Sedan var det dags att cykla hem. Solen var på väg ner men värmde fortfarande i en annars ganska kylig motvind. Mot slutet kändes det lite segt i benen, men jag höll modet och farten uppe ganska väl ändå. Kostade till och med på mig en liten omväg på en knapp halvmil bara för att få köra en annan väg.

Söndagsmorgonen kom, med nästan samma fina väder som dagen innan. Nu var det dags för traditionsenlig söndagscykling med Örebrocyklisterna. Vid avfärden från Stortorget var vi totalt 17 personer på plats. Färden skulle gå till Nora och fiket vid torget.

Vi bestämde att vi skulle köra i en gemensam klunga den här gången och inte dela upp oss i olika fartgrupper som vanligt. Strax efter att vi passerat tunneln under motorvägen, i den lilla motan vi Norra Kyrkogårdens södra mur, kände jag att mina ben inte var med mig riktigt. Låren stumnade till direkt.

Inte för att det gick särskilt fort eller var speciellt brant. Det fanns ingen kraft helt enkelt. Det kan ju vara så ibland när man cyklar. I alla fall för mig. Träben, typ.

VId backen på riksvägen förbi Mogetorp kändes det direkt att det här skulle bli en tuff dag. Jag åkte av så det sjöng om det. Nu gjorde inte det så mycket, eftersom vi kommit överens om fri fart uppför backen och återsamling strax efter toppen och avfarten mot Järle, men ändå.

Någon halvmil senare blir det lite mer kuperad terräng med små korta branta backar. Benen var som döda sillar i de där knäpporna. Jag sa till gänget att de kunde köra på, så tog jag mitt eget tempo till Nora och fikat. Det blev bäst för alla. Och jag var ju inte i det skicket att det var risk för att jag inte skulle ta mig till Nora och sedan hem. Det var bara uppför det gick segt.

En halv blandad macka efter de andra, klev jag in på fiket. Fick mig en kopp livgivande kaffe och en smörgås innehållande i stort sett allt som kan användas till smörgåspålägg. Sedvanligt fikasnack följde innandet var dags att trampa tillbaka till Örebro.

Jag hängde på klungan igen med brasklappen att jag nog skulle bilda en egen grupp, på grund av min idag mer än lovligt katastrofala backtagningsförmåga.
Det är en rätt rejäl stigning när man åker ut ur Nora, söderut, så där blev jag ohjälpligt sist igen men klungan väntade in mig och ytterligare någon eftersläntare. Sedan följde ett antal km på platten och då var det inga problem att hänga med. I 35 km/h kan man verkligen uppleva fördelarna med klungkörning fullt ut. Bara att glida med och höra suset från hjulen. Läckert.

Från Hålahult, strax efter Mogetorp och hela sträckan till Närkes Kil är vägen rätt kass. Lagningar och hål löste av varandra i en aldrig sinande ström. Det enda som sinade var mina krafter. Även den här vägsnutten bjuder på en och annan knäppa. I vanliga fall kör jag över de flesta på storklingan, för de är ganska korta så det brukar gå relativt bra att hålla farten uppe.

Men idag var det kört. De andra försvann och tillsammans med en annan cyklist bildade jag en komfortklunga som bara hade som mål att komma till Örebro, utan tanke på snittfart.

Hemma igen kunde jag lägga ytterligare 87,5 km till handlingarna och totalen för de här två dagarna blev alltså ungefär 170 km. Och känslan att det är väldigt kul att cykla är obrutet stark. Även de där dagarna då kroppen inte är med riktigt på noterna. Och vad är väl lite stumma ben att bråka om? Det går ju över. Hoppas jag!

Sugen på nytt.

Satt och slösurfade lite häromkvällen. Av någon märklig (!) anledning hamnade jag hos ett brittiskt postorderföretag som hade någon slags höstrea.
Det skulle ju vara kul med en cross, tänkte jag.

Liknande tankar brukar jag tänka varje år vid den här tiden, så det var väl inget speciellt med det. Plötsligt dök den här cykeln upp. En Felt Breed 2009.
Det är naturligtvis en sådan jag ska! En singlespeed crosshoj!

Jag funderade ett tag över min finansiella situation och kom fram till att det kanske skulle kunna fungera. Priset var det ju som sagt inget fel på. Dessutom fanns den i min storlek.

När jag någon dag senare, på ett helt annat ställe, hittade den här bilden var saken klar. Jag måste skrida till handling!
Surfade in på Evans Cycles för ett avgörande ryck. Bara för att mötas av:

This size/colour is now sold out and obsolete. We cannot obtain any more from the supplier and it won't return to stock.

Slut. Borta. Finito.
Eftersom jag även sett den på ett annat ställe (lite dyrare), klickade jag mig dit. Bara för att finna att lagret var tömt även där...
Vid närmare eftertanke kanske det var lika bra. Jag har ju cyklar så att jag klarar mig. En finracer, en ännu inte ihopskruvad fulracer, en hemmabygd singlespeed för stadsbruk, en otroligt klumpig, men fungerande mountainbike för vinterbruk samt farsans gamla DBS. Vad skulle jag med en Felt Breed 2009 till? Det får vi aldrig veta...

Söndagsträning med Örebrocyklisterna

Fikastopp i Arboga

Det hade ju varit kul om Karl XVI Gustaf hade vinkat av oss som skulle köra sedvanlig distansträning från Stortorget i Örebro den 22:a augusti. Han var ju ändå i stan!
Men så blev det nu inte, möjligen hade inte informationen om att det nu var dags för tredje rundan efter sommaruppehållet nått fram. Men cykelkungen Börje E fanns i alla fall på plats som vanligt för lite samspråk innan avfärd. Dessutom hade 29 cyklister koll på både datum och klockslag, så de yttre förutsättningarna var i alla fall goda.

Kosan ställdes mot Arboga via backarna över Käglan och mot Fellingsbro. Tre fartgrupper blev vi. 30-gruppen samlade 8 cyklister, 27-gruppen 16 och 24-gruppen 5 cyklister varav en var helt ny i sällskapet.

Jättekul att det dyker upp nya ansikten även så här långt in i säsongen. För den som aldrig har cyklat i grupp förut kan det vara ett ganska stort steg att ta, innan man "vågar" hänga med i en klunga. I det sammanhanget fungerar 24-gruppen som det perfekta insteget. I ett lugnt och sansat tempo och med inte alltför många cyklister att hålla reda, på brukar de flesta komma in i klungkörningstekniken relativt snabbt.

När man sedan är varm i kläderna efter en och annan söndagsträning med 24-gruppen är det ganska enkelt att hänga på någon av de lite snabbare grupperna, om man känner för det.

Vädret bjöd på blandat kompott. Medvind och växlande molnighet på vägen västerut. Lagom som fikastoppet vid torget i Arboga var avklarat kom det några regnstänk men inte värre än att de flesta lät regnjackorna ligga kvar i ryggfickorna.

När de båda snabbare grupperna närmade sig Örebro började det regna lite mer ihållande. Då hade 24-gänget precis passerat Glanshammar, varför de fick en riktigt blöt sista mil in mot Örebro.

För övrigt kan noteras tre punkteringar, en krampkänning och en överkörd räv. Men den sistnämnda hade inte vi något med att göra!

Därför cyklar jag!

Det händer ganska ofta att människor i min omgivning undrar varför jag fastnat för cykling. Hur det kommer sig att jag kan tycka att det är helt ok att en runda med kompisarna en söndag, kan bli närmare tio mil lång. Varför sadeln är så smal och hård; det borde väl vara skönare med en mjuk och bred? Använder du verkligen alla de där växlarna?

Bara för att nämna några exempel.

Mina svar försöker jag göra så enkla och icke-bessewisssiga som jag kan. För att sedan snabbt styra över det till vilka positiva effekter cykling kan ha på en kropp som befunnit sig i vila under allt för många år. Efter att jag först förklarat att jag cyklade mycket som ung.

Ungefär som att jag inte står för varför jag cyklar. Egentligen. För om sanningen ska fram så är det inte för eventuella nyttoeffekter, som bättre kondition och snyggare vadmuskler (fan tro't), som jag håller på med cykling.

Det är inte heller för att man faktiskt ser lite cool ut i cykelbrillor, eller för att det känns speciellt manligt att få raka benen.

Det handlar om något helt annat. Något som är både ursprungligt, enkelt och helt oemotståndligt. Det handlar om lust. Liksom glädje.

Känslan när jag sätter mig på racern en söndagsmorgon är i rakt nedstigande led ättling till upplevelsen den där dagen när jag fick syn på farsan tio meter bakom mig, första gången jag satt på min brandgula 24-tummare. Tio meter bakom. -Han som skulle springa med och hålla i pakethållaren för att jag inte skulle ramla!!!

Det är den känslan jag har när jag svingar benet över sadeln och klickar fast högerskon i pedalen, bråkdelen av en sekund innan hjulen börjar rulla och den vänstra foten lämnar asfalten. En euforisk mix av glädje, frihet och lite skräck.

Jag ska väl inte överdriva den där skräckkänsan, men ett litet pirr finns där i alla fall. Spänning, är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Känslan av att något, som man inte alls kan förutse, skulle kunna inträffa när som helst från och med nu och framåt.

I nio fall av tio händer inget speciellt under cykelturen. I alla fall inget som skulle kunna motsvaras av vare sig ordet skräck eller spänning. Den tionde gången möter man en rabiessmittad hund som "bara vill leka" eller en bil framförd av en försöksutskriven/förrymd massmördare eller dennes hämndlystne cykelhatande kusin och då är det bara att gilla läget och ligga lågt en stund.

Men sådant kan man ju inte prata med en icke-cyklist om. Lika lite som om glädjen över att känna vinden mot ansiktet eller känslan av fart och oövervinnerlighet under en lång utförskörning, är något att prata om.

Därför nöjer jag mig med att på bästa anslagstavlevis upplysa om de hälsobringande effekter som kommer en regelbundet tränande motionär till del. Trots att han var över 50 när han reste sig ur tv-soffan...

Fast om du verkligen vill veta, så handlar det om l u s t ! Men snälla, säg det inte till någon. Det kanske verkar lite banalt...

Ride of Hope

I veckan så passerade cykelevenemanget Ride of Hope Örebro. Själv gjorde jag en ytterst blygsam insats som funktionär i samband med etappmålet på tisdagen, starten på onsdagen samt vid kontrollen i Mariedamm. Mest fotograferade jag. Det blev en del snackande också. Med både nya och gamla cykelkompisar. Varav en, Garo, ses på bilden.

Här är en länk till bilderna. Klick!

Nära döden

Jag kunde ha dött. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet liksom passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall.

Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.

Inte mitt liv alltså, för jag var forfarande vid liv. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.

Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.

Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut.

Men jag gjorde inget formellt fel. Vare sig på 207:an i går eller på gamla E20-E18 häromåret. Det hade säkert varit bättre om jag promenerat, nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

Í dag tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att de ska gå att få med i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Pendlarhojen

Nu kan jag nog titulera mig cykelpendlare på riktigt. Både kroppen och knoppen har vant sig vid att det tydligen ska vara så här.
Det har varit några fantastiska turer fram och tillbaka de senaste dagarna.
Inte minst beroende på värmen.

Jag gillar ju värme, ju mer desto bättre... typ. Fast jag inser också att det frestar på när det är varmt, på ett annat sätt. Det går nog åt en del energi till själva kylsystemet, kan jag misstänka.

I går kom jag iväg lite senare än vanligt, vilket innebar att det var rejält varmt, runt 30 grader, när jag "susade" fram över nejden. Och motvind!

Blev tvungen att stanna på kyrkogården vid Lännäs kyrka för att spola mig med lite vatten. Tyvärr låg själva vattenledningen mer eller mindre på marken, varför vattnet var ganska varmt. Men det var i alla fall ganska skönt att få skölja bort svetten som vid det här laget sved rejält i ögonen.

Under sena eftermiddagen brakade helvetet löst i form av ett rejält åskväder som omöjligjorde hemfärd på cykel. Därav kom det sig att jag fick möjlighet att premiärövernatta i nya huset. På en trave spånskivor. Men det funkade det också.
Nu är det hög tid att fortsätta med plattsättningen av badrummet. Om inte annat så vore det skönt att få igång duschen snart...

På´t igen.

Börjar så smått komma in i tillvaron som cykelpendlare. Gårdagens hemfärd blev dock tuffare än tänkt. Delvis beroende på det faktum att jag under större delen av dagen använt mina knän på ett för cyklister ganska opassande sätt.
Jag hade nämligen tillbringat ungefär sex timmar krypandes. På ett betonggolv. Låt mig säga att knäskydd är bra, men helt och hållet slipper man inte från smärtan. Aj vad det gjorde ont att resa sig mot slutet.

Men upp kom jag och iväg bar det. Efter tvåhundra meters cykling stod det klart att det skulle bli tufft. Inte på grund av knäna, de gillade att komma ut i friska luften visade det sig. Men resten av mig var inte direkt i toppform för hemfärden. Det är visserligen bara fyra mil, men jäklar vilken motvind det var. Motvinden i kombination med en ganska hård dag på bygget krävde sin tribut.
I Restakurvan, precis efter backen, hörde jag hur en bil saktade in bakom mig. Det var LJ med fru som kom glidandes i sin cabriolet.

Jag var helt slut efter backe och motvind, men det förstod de nog även utan att ha försökt tyda mina flämtande svar på frågan om hur det gick. Med ett glatt "trampa på" for de sedan vidare i sommarkvällen. Liksom även jag. Och baske mig, om jag inte ökade takten en smula trots allt.

Nu är det dags att hoppa i de nytvättade cykelkläderna och trampa iväg igen. Sydvästlig vind idag igen, betyder ganska mycket medvind nu under morgonen. Hoppas det värsta blåsandet är över till i kväll.

Krasch!

I år kommer jag inte att kunna häcka framför teven lika lättvindigt för att följa touren, som annars. Men det gör egentligen inte så mycket. Det går ju lika bra med datorn.

Eurosport player funkar utmärkt när man som jag, inte kan hålla till i den sedvanliga soffan. Men ljudet på högsta volym var det en ren fröjd att höra V&A kommentera allt från slott till cykelkulörer samtidigt som jobbet på egna bygget fortskred.

Men typiskt nog började allt lagga lagom till pavéavsnitt två. Jag startade om både dator och trådlöst modem, men det ville inte funka mer än i tresekundersintervaller med 20 sekunders tystnad däremellan. Totally värdelöst.

Typiskt att det blev idag också, när det var så spännande. I vanliga fall funkar det ju klockrent! Till slut stängde jag av och missade på så sätt de sista 45 minuterna. Hoppas på bättre lycka i morgon.
Då blir det dessutom cykelpendling för egen del.

Cykelmånad, inte rötmånad!

Enligt den gamla bondepraktikan närmar vi nu oss rötmånaden. En period då mjölk och fläskkotletter surnar innan man ens hinner tänka kylskåpsdörr. Förutom detta så innebär rötmånaden en ökad risk för att det ska födas kalvar med två huvuden samt en allmän oro för att allt i tillvaron ska gå överstyr.

Enligt en betydligt modernare kalender än den som styrde bondesamhället går vi nu in i cykelmånaden. En period då tv-apparaten kan konkurrera ut såväl badstränder som halva-priset-på-allt-erbjudanden.

Det är nu som agnar ska skiljas från vete och spurtare från bergsspecialister. Bilder på solrosbemängda fält mot en fond av snöklädda alper, ristas in på våra näthinnor till ackompanjemang av Roberto Vacchis euforiska utrop och Anders Adamsons pricksäkra one-liners.

Det handlar alltså om ett av världens största spektakel Tour de France. I år mer spektakulärt än någonsin. Som vanligt. Allt kan hända och inget är säkert. Förutom möjligen då att Lance Armstrong, den störste av dem alla nu aktiva, meddelat att årets TdF är hans sista för egen del.
röt
På lördag smäller det. Är du med?

Full fart framåt!

Jag är en hobbycyklist. Det är i alla fall så jag skulle definiera mig själv, om jag fick frågan. De flesta med liknande intresse som jag, kanske skulle svara motionscyklist istället.
Som hobbycyklist kan måste man inte träna mot något som helst specifikt mål, har jag kommit på. Man cyklar ändå. Bara för att det är kul. Konditionen och välbefinnandet kommer förhoppningsvis på köpet.

Jag kan också också kosta på mig att ha en egen tideräkning i egenskap av hobbycyklist. Säsongen kan börja eller sluta närhelst det passar.

Jag börjar min högsäsong nu. Vårsäsongen var sisådär, om jag ska vara ärlig. Men från och med nu är det toppen. Det är visserligen på tok för många veckor sedan jag satt på cykeln, men från och med nu är det cykeln som är mitt huvudsakliga transportmedel mellan bostaden i Örebro och byggprojektet i Hampetorp. 40 km enkel resa.

Som en liten stilla uppmjukning inför detta har jag motorcyklat till och från Assen i Holland. Där kördes en VM-deltävling i MotoGP i helgen som gick. Vi var fem kompisar i blandade åldrar och på lite olika motorcyklar som tillbringade en vecka tillsammans på campingplatser och motorvägar.

Det var en fantastisk upplevelse på många olika vis och när vi satt och sammanfattade våra upplevelser några timmar efter att vi promenerat från banan, efter sista loppet i lördags, sa jag att min nästa måste-upplevelse inte kan bli något annat än Tour de France.
Mc-polarna såg lite skeptiska ut till detta, minst sagt.
Får hoppas på att hustrun kanske kan tänkas vilja följa med en sväng till Frankrike nästa sommar...

Som sagt, från och med nu är det full fart framåt som gäller. På racern!

Lat eller smart?

Till och från har jag känt mig lite lätt frustrerad nu under våren. I alla fall under de senaste dryga två veckorna. Dvs under den tid som jag varit här i Kalmar.
Frustrationen beror uteslutande på vädret. Eller snarare kanske på mina klart uttalade olustkänslor inför att cykla i kall snålblåst och regn. Hemifrån Örebro kommer rapporter om kvällscykling i 20 graders värme samtidigt som jag lider av iskall nästipp och oförmåga att sätta mig på cykeln och köra den minsta lilla runda.

Totalt i år har jag inte kommit upp i mer än 45 mil. Det är jättedåligt. Inte minst ur den synvinkeln att jag bestämt mig för att köra RV, Runt Vättern, någon gång strax efter midsommar...
Å andra sidan bestämmer jag ju själv. Har jag inte tillräckligt med träning i benen, så kommer jag inte alls att försöka. Det finns liksom ingen anledning, eftersom jag cyklar bara för glädjen över att kunna cykla.

Ibland tror jag att många av oss motionärer glömmer bort vilka vi är och på vilka villkor vi ägnar oss åt den fantastiska sporten cykling. Förutom att de flesta av oss jobbar och har familjer med allt vad därtill hörer, så blir vi ju oftast väldigt fanatiska i vårt förhållningssätt till cyklingen. Det ska bokas träningsresor och nya prylar. Under veckorna ska det köras kvalitetspass och när helgen kommer så vankas det distansträning, om det inte finns ett lämpligt motionslopp tillgängligt. Eller hur?

Alla känner vi någon, som mitt under den brinnande uppladdningen till Vätternrundan åker på en märklig förkylning. Märklig på så sätt att den aldrig tycks vilja gå över, oavsett vad man stoppar i sig för att ta död på den. Skulle den mot alla odds, gå över, dröjer det inte länge förrän nästa infektion kastar sig över en.

Jag tror inte att man behöver vara hjärnkirurg för att lista ut vad det handlar om. Överansträngning stavas det. Träning är per definition nedbrytande. Det är vilan som bygger upp. Och för att svara mot den ökande belastning som kroppen utsätts för i samband med träning, överkompenserar den under vilan för att den (kroppen) ska vara ännu bättre rustad när nästa kraftansträngning är vid handen.

Ur det perspektivet känns det rätt klokt att bejaka latmasken. Att inte slita ut sig på småvägarnas slakmotor en kylig majeftermiddag när vinden blåser åt alla håll utom dit man ska. Konditionen och styrkan kommer sen, samtidigt med värmen. Då ska jag vara i form för träning. Nu är jag mest i form för promenader med grannen och stillsamma kvällar framför tv:n.

Smart eller lat? -Det är frågan!

Sol, vind och cykling.

Nu i helgen var det dags återse de småländska favoritvägarna igen eftersom jag är tillbaka i Kalmar för en ny jobbperiod.
Lördagsrundan var tänkt att bli en ganska lugn historia. Redan efter 200 meter stod det klart att det skulle bli allt annat än lugnt.
Det blåste nämligen. Rejält dessutom. Under den första timmen var pulsen bara undantagsvis under 90 % av max. Trots att farten lika undantagsvis var över 23 km/h. Stundtals kändes det som att jag fick ta i så att jag blev blå, för att komma framåt över huvud taget. Efter 25 km hade jag fått nog av den iskalla vinden och gjorde helt enkelt en u-sväng och vände hemåt. Jag behöver väl inte säga att det gick betydligt snabbare åt andra hållet ;-)

Efter en stadig söndagsfrukost bestämde jag mig för att Öland fick bli skådeplatsen för den där långa rundan som kom av sig på grund av blåsvädret dagen innan. Solen strålade återigen från en nästan klarblå himmel och gårdagens polarvindar var som bortblåsta (!).

Ungefär samtidigt som jag packade ur cykeln ur bilen blev jag tydligt påmind om den bakomliggande orsaken till att ön är fullkomligt nerlusad med väderkvarnar. Det blåste alltså. Betydligt mer än vad jag hade anat när jag kollade väderprognosen. Men vad fasen? Nu var jag ju här och vägen låg slät och fin framför styret så det var väl bara att köra. Dessutom blåste det ju faktiskt mindre än i går.

För att göra en lång historia kort, kan jag berätta om att mackan på fiket efter drygt 50 km var perfekt. Medvind över Alvaret är en höjdare och motvind över samma Alvar ett riktigt skit. Iskall vind från havet får mina axlar och min nacke att jämra sig mer än nödvändigt och att det doftar ganska intressant från en del kärror som de öländska bönderna kör omkring med så här års.

Sammanlagt resulterade helgens övningar i ungefär 150 km cykling i soligt men aningen kylslaget väder. Och en antydan till något som förmodligen kommer att utvecklas till rejäl träningsverk. Dessutom tror jag att året första cykelbränna är på gång. På näsan!

Igång på riktigt!

Cykelsäsongen 2010 har i och med dagens runda börjat på riktigt. Vi var 64 (!) cyklister som samlades vid Engelbrektsstatyn på Stortorget i Örebro tidigare idag för att tillsammans begå säsongspremiären.
Efter en klar och kall natt började solen värma som på beställning strax före avgång klockan 10.

Även i år tänker jag hänga med lugna gruppen för det mesta. Lugna gruppen är till för dem som vill hålla ett snitt på c:a 24-25 km/h. Ökar farten något så kör vi lika fort som mellangruppen. Den snabba gruppen slutligen, håller en snittfart på drygt 30 km/h.

Tanken är att det ska finnas en passande fartgrupp för var och en.
Det är inte helt enkelt att hålla samman den lugna gruppen från start till mål. För i den gruppen finns så mycket varianter på erfarenhet och kunnande att det täcker in samtliga cykliststadier från nyss avplockade stödhjul (kanske lite överdrivet) till lika nyligen återlämnad tävlingslicens.

Därför var det kanske inte så konstigt att vår klunga sprack itu under den sista milen hem till Örebro. Det är dagar som denna som man tydligast märker den oerhörda skillnaden i rullmotstånd för en racercykel kontra en mountainbike t ex.

Vi körde söderut och ockuperade Sveas Bageri i Kumla för traditionsenlig söndagsfika. Det blev fullt därinne kan jag avslöja. Trots att snabba gruppen avskräcktes av kön med fikasugna cyklister som gick ända ut på gatan, så till den milda grad att man avstod kafferasten för att cykla vidare...

Kul att vara igång igen, nu är det bara att njuta och köra det närmaste halvåret!

Målbild

Nu är den här.
Utomhussäsongen 2010. I alla fall enligt mitt sätt att se det. Trainern är förpassad till ett mörkt och avlägset hörn. Racern väntar på en lättare makeover i form av nya däck, ny kassett och ny kedja. Kanske kan det bli en ny styrlinda också.
Själv har jag projicerat sommarens första stora mål på min näthinna. RV 2010.
Runt Vättern, alltså.

En lämplig dag strax efter midsommar kl 22:00 sker starten i Hampetorp och färden går ner över Borensberg och Skänninge innan rutten blir gemensam med Vätternrundans vid Ödeshög och ner mot Gränna.

Det lär varken bli korv och mos i Jönköping eller särskilt många saltgurkor under den här rundan, men en kompis har lovat att ställa upp med ett lämpligt kök i trakterna mellan Hjo och Karlsborg.

Så ser planen ut. Ungefär 450 km blir det och 24 timmar efter start är jag hemma igen.

Om någon skulle undra (i likhet med de flesta av mina icke-cyklande kompisar), varför jag tänker göra det här, svarar jag bara: Därför att det är så himla kul att cykla!

Sitter just nu och tycker allmänt synd om mig själv på grund av en förkylning som hoppade på mig när jag sov som allra skönast någon gång i natt... Min känsla när jag vaknade och förstod hur det var fatt, var att det var himla olämpligt att bli förkyld just nu. Som om det skulle finnas lämpliga förkylningstillfällen!?!

Men det oturliga i kråksången var att jag så sent som i lördags kände att allt verkligen var på väg åt rätt håll. Jag har till slut fåt min Tacx i-Magic att fungera tillsammans med såväl dator som programvara. Min stackars kropp hade även den börjat inse att trainerpassen inte bara var ett nödvändigt ont, utan faktiskt både roliga och... -Sköna!

Den allra läckraste funktionen (hittills) som jag blivit vän med på Tacxen, är den där man kan lägga in en rutt direkt på Google Earth och sedan köra den med backar och allt.

I lördags bar det alltså av genom de västra delarna av Örebro och ut mot Garphyttan och Ånnaboda via Frösvidal. Grannen (som inte är cyklist) och tillika hyresvärden, anser att jag passerat alla gränser för nördighet och galenskap, samtidigt som han nog är lite nyfiken på vad jag sysslar med bakom allt immigare fönsterrutor...

Lördagens pass var det absolut bästa sedan jag packade upp prylarna för knappt tre veckor sedan och idag var det alltså tänkt att bli en uppföljare.

Det blev honungsvatten, citron och en blogg istället... Men snart sitter jag på racern igen på väg mot nya sköna mål (the map is the limit). Oavsett hur mycket det snöar ute!

Första veckan...

Då är första veckan av trainersäsongen avklarad. Den kan sammanfattas med fyra ord så här: Jobbig start, lugnare fortsättning.
I och för sig så var det kanske inte så konstigt att det kändes i början. Jag hade ju inte suttit på cykeln sedan den 20 september, vilket baken inte var sen att påpeka! Även axlarna stämde in i klagokören efter ett tag, men det blev i alla fall 36 km i Flanderns backar innan såväl jag som trainerprogrammet gav upp. Jag kör numera med en Tacx I-magic och tillhörande programvara TTS2, vilket har medfört en del mekande med videocodec:ar och annat småkul (not!)...

Efter några dagars flitigt pillande verkar det nu som att det fungerar som det var tänkt. Båda mina två filmer (Flandern Runt och Amstel Gold Race) fungerar i stort sett felfritt och jag har även lyckats programmera in (och kört) ett fungerande intervallpass. Nu återstår bara att synka TTS2 med min Garmin Edge så kan jag träna i Ånnabodabacken också. I Kalmar!

Ambitionen är i alla fall att få rejäl fart på dököttet och därmed ha klivit upp en nivå jämfört med tidigare år, när det blir dags att lufta racern på torra och solvarma vårvägar...

Tillbaka i sadeln!

Det är i skrivande stund tidig lördagmorgon. Jag stter återigen i mitt lilla kök i det gula huset i Kalmar. Det är fjärde året i rad som jag tillbringar större delen av våren här. På måndag drar den egentliga anledningen till min Kalmarvistelse igång på fullt allvar.
En ny termin drar igång på Linnéuniversitet i Kalmar (fd HIK) och med det dags för mig att återigen få undervisa blivande journalister i radioproduktion.

Samtidigt utgör det här även starten på cykelsäsongen 2010. Under hösten som gått har mina möjligheter till träning varit starkt begränsade. Till stor del beroende på att jag ägnat den mesta vakna tiden till att bygga på ett hus. Utom på onsdagarna, då det varit spinning tillsammans med polarna i Örebrocyklisternas klubblokal.

Men nu är det alltså trainersäsong igen. Äntligen! Cykeln, trainern och datorn står uppställda i vardagsrummet, fläkten är inkopplad och musikspelaren laddad med musik.
Idag blir det en runda i Flandern. En lugn runda i Flandern, kanske jag ska tillägga. För nu var det länge sedan jag satt på cykeln. Så pass länge sedan att det inte är säkert att kroppen är lika sugen på cykling som hjärnan...

Välkommen till cykelsäsongen 2010!