Gratis är gott!

Att någonting är gratis, behöver inte samtidigt betyda att det är bra. Men inte minst internets framväxt har gjort att vi ändå har vant oss med att det finns väldigt mycket som både är bra och kostar noll.

Urban Velo är ett sådant exempel. Jag ramlade på denna gratis pdf-tidning av en ren slump (via iTunes) och passar härmed vidare till den som vill.
Du hittar samtliga utgåvor, som du kan ladda ner utan att behöva andas vare sig e-postadress eller inlogg, här: http://urbanvelo.org/download/
På själva hemsidan, som även den är väl värd att bokmärka, hittar du allt möjligt från produkttester till lustiga videos. Rekommenderas!

Vintercykling i Kalmar

I morse var det riktigt kallt att cykla till jobbet; minus 13 grader. Det bet rejält i kinderna. Å andra sidan slipper man flugor på tänderna!
För ler, det gör jag hela tiden. Av det enkla skälet att det är så kul att cykla. Trots det isiga, snudd på livsfarliga, underlaget och de elaka vindpustarna som sveper ner genom Kalmarsund och sprider sig in mot land just där jag har min dagliga pendlarsträcka.

Fram till häromdagen kände jag mig helt dyngsäker när det gällde greppförmågan hos mina dubbdäck. Men så blev det en marksyning hux flux när jag skulle ta nittigraderssvängen ut från jobbparkeringen och upp på cykelbanan. Tjoff, pang!

Det är aldrig kul att vurpa. Fast just den här vurpan tror jag hörde till de snyggare. Framhjulet liksom bara försvann åt höger och då fanns det inget att göra. Utom att gilla läget och låta sig förpassas till Terra Firma medelst platt fall.
Smällen mot backen blev ganska mjuk. Inte minst därför att farten var låg och marken istäckt och helt friktionsfri. Inga kroppsdelar stack ut vid landningen utan krafterna kunde fördelas ut över i stort sett hela min vänstra sida.

När jag sekunderna senare åter satt på sadeln var det med en viss stolthet jag kunde konstatera att jag kraschat, hasat och rest mig med ungefär samma lätthet som när jag var barn och cykelvurpor mer eller mindre hörde till vardagen.

Det kanske var ren tur, men just då kände jag mig rätt spänstig och vältränad på något vis. Och även om jag inser att det faktiskt finns lägen där inte ens två fulldubbade cykeldäck av bästa märke klarar biffen, så fortsätter jag glatt att cykla över isvallar och knaggel under mina dagliga turer till och från jobbet. Men jag är ganska ensam cyklist numera på min väg. Oavsett om det är en eller tretton minusgrader.
Därför är det bara att hoppas att rapporterna om annalkande mildluft stämmer. Så att naturen kan göra det som människan tydligen inte förmår. Få fram asfalten. För den är helt under isen. En dryg decimeter noga räknat.

Då tror jag att vardagscyklisterna vågar sig ut på banan igen!