Om att cykla på Teneriffa.

Hemma igen. Därmed också dags att sammanfatta cykeldelen av de två veckorna på Teneriffa och den lite slitna, men ändå funktionella semesterfabriken Playa de las Americas.
Skor, pedaler och cykelkläder fanns med i packningen och redan innan avfärden hemifrån ahde jag via nätet förvissat mig om att det inte skulle vara några problem med att få tag på en racer på plats.
En intressant sak som slog mig var att reseföretagets egen information mest innehöll tips om att hyra bil. Att cykla på Teneriffa avrådde de ifrån på grund av trafikintensiteten och de hetsiga bilisterna. En cykeluthyrare, å andra sidan, ansåg att Teneriffa var den perfekta platsen att cykla på. Inte minst med tanke på de cykelvänliga bilisterna på Teneriffa! Vem ska man tro på, tro på , tro på..?

Första dagen på plats ägnades bl a till att lokalisera cykeluthyrare. Det fanns i princip tre att välja på (eftersom det var en racer jag skulle ha): Diga Sports, ett tyskt företag med glättig broshyr, ville ha 20€ per dag plus 50€ i desposition. En lokal uthyrare som hyrde ut allt ifrån terängjeepar till vattenskotrar (och hade kontor i varje gathörn) nöjde sig med 18€ per dag men ville ha 200€ i disposition. Samt Icarobike (även det tyskt, faktiskt, vars hemmagjorda fotostatbroschyr jag hittade på Turistbyrån), som hyrde ut racers för 15€ per dag.
De sistnämnda hade butiken i en vit Fiat Ducato skåpbil och levererade fritt till vilken hotellrumsdörr som helst på hela Teneriffa. De ansåg sig inte behöva ta ut någon depositionsavgift.

Efter några dagars slappt liv och leverne med såväl bad som god mat och dryck var det dags att göra slag i saken och skaffa hoj. Jag ringde Icarobike och gjorde upp med Ulrico om att han skulle komma med en passande cykel till hotellet dagen därpå. Punkltigt (bara en kvart efter avtalad tid) dök han upp med sin vita van fullproppad med cykelgrejer. Två racers hade han med sig. Valet föll på en blå Olmo "Super Light" stålhäst med 9-delad Campa-grupp.

Då jag inte visste säkert hur många dagar jag ville ha cykeln, kom vi överens om att vi skulle höras av framåt kvällen. Om jag ville behålla cykeln ett tag, skulle jag bara behöva betala för de dagar jag verkligen cyklade på den! Han skickade med mig en reservslang, ett extra ytterdäck, pump och en hjälm samt några goda tips på användbara vägar. Eftersom jag gärna ville upp till Vilaflor, Spaniens högst belägna by, såföreslog han även en lämplig rutt dit.

Strax före klockan elva begav jag mig iväg och konstaterade att uppförsbacken började direkt utanför dörren (det blir gärna så på en bergig ö om man bor ganska nära stranden) och att det var en väldig trafik redan från start. Efter 25 meters cykling delade gatan på sig i en slags y-korsning och jag låg naturligtvis i fel fil. Jag han knappt ens tänka på att göra ett tecken för att markera filbyte till vänster, förrän bilen bakom direkt saktade in och lät mig byta körbana i lugn och ro. Samma sak vid första rondellen. Den här gången var det en buss som lät mig få såväl fri lejd som lugn och ro när jag siktade på en lämplig väg ut ur snurren.

Till saken hör nämligen att man inte skyltar speciellt noga innan rondeller och korsningar. Ibland gör man det, men långt ifrån alltid. Så det blev en och annan felkörning, så mycket kan jag väl avslöja redan nu.

Via grannstaden Los Cristianos tog jag mig i alla fall ut på rätt väg till slut. Den vägen som definitivt ledde upp mot Teides sluttningar och som skulle ge mig en inblick i bergscyklingens fröjder/skräckupplevelser. En och annan backe har jag i och för sig betvingat, men i ärlighetens namn så har jag aldrig cyklat i ett landskap som på något sätt liknade det här. Redan när jag passerade under motorvägen började vägen luta så pass att jag cyklade på tvåans växel. Hundra meter senare så var det lägsta utväxlingen som gällde.

Eftersom jag gillar att läsa, så hade jag läst ett och annat om cykling i berg. En av de viktigaste lärdomarna från de studierna, var att ta det lugnt och hitta sin rytm. Jag tog fasta på det rådet och kastade bara ett öga på pulklockan då och då för att liksom få svart på vitt att det inte var jobbigare än det faktiskt kändes.

Efter ungefär 40 minuters cykling hade jag kommit fram till en bensinmack, som jag vid en busstur tidigare, beslutat använda som första rastplats. Svetten lackade och sved i ögonen, men annars så kände allt helt ok. Efter en stund i skuggan på mackens baksida var det dags att trampa vidare. Då upptäckte jag att bakdäcket kändes lite skumt... Pyspunka! Jag som inte har haft punka sedan jag fick mitt cykelåterfall för över ett år och 500 mil sedan...
Men det var lugnt. Byta slang kan man ju. Då var det värre med pumpen. Cykelpumpen alltså. Den var ganska kass, visade det sig. Visserligen fick jag i en del luft i däcket, men så värst mycket mer än halvhårt blev det ju inte.

Men nu var jag ju på en mack och där finns det ju resurser. Det är tur att man har sin adapter med sig, så att man kan använda en bildäckspump till ett racerdäck! Det visade sig dock, ganska per omgående, att man inte hade sin adapter med sig. Den låg ju på sin plats i sadelväskan hemma i Örebro. Och inne på macken fanns tyvärr ingen hjälp att få i detta ärende. Så det var bara att ta Gud i hågen och köra vidare. Jag kan ju inte låta en sådan petitess som ett lite slappt bakdäck hindra mig från att bestiga berg! Eller hur?

Jag trampade alltså idogt vidare på min färd uppför. Hur långt jag skulle köra hade jag inte bestämt. Bara ta det lugnt och trampa på i min egen rytm så länge det var kul och gick bra. Ner kommer man alltid!

Passerade några byar/småstäder och fick nästan lite TdF-vibbar då det var ganska mycket folk på trottoarerna. Människor som storögt tittade på snubben som trotsade värsta middagshettan i en evighetslång uppförsbacke på en blå stålcykel av märket Olmo. Det var, med lite fantasi, nästan som att cykla i en teve-sändning.

Vägen vindlade en del fram och tillbaka, men det var inga direkta serpentiner även om det dök upp en och annan hårnålskurva som slingrade sig runt en utskjutande bergsformation här och där. Lutningen var ganska konstant. Inte vrålbrant kanske, men har man cyklat upp för Ånnabodabacken så vet man ungefär hur mycket det lutade. Grejen var dock att det i stort sett aldrig planade ut. Då och då brantade det till ytterligare en bit för att sedan återgå. Någon dator fanns inte på cykeln så jag hade ingen koll på hur långt jag kört, förutom det jag kunde räkna ut med hjälp av den lilla kartflik jag hade med mig.

När jag kommit till San Miguel bestämde jag mig för att inte cykla högre den här dagen, utan smyga mig ner mot kusten igen. Dessutom började jag bli lite hungrig så en matrast skulle jag också ha.

Accelerationen direkt efter att jag svängt höger och lämnat uppförsbacken, för en väg som skulle ta mig ner till havet igen, var mäktig och utan pardon. Nu gällde det att ha blicken långt fram och hålla ett stadigt, men absolut inte krampaktigt, tag i styre och bromshandtag. Raksträckorna var långa och kurvorna svepande. Bitvis var asfalten ganska grov och skakningarna fortplantade sig från däck och fälg upp genom framgaffeln och rätt in i händerna.

Till slut kändes det (som jag tror att det känns) att köra tryckluftsborr. Det var snudd på att handlederna domnade ett tag, så vibrerade det. Mot slutet av nerfärden blev dock asfalten bättre igen och domningskänslorna försvann.

Rätt var det var kom jag till ett samhälle med både trafikljus och rondeller och plötsligt måste jag ha missat någon skylt, för jag befann mig hux flux mitt på en motorvägspåfart. Utan väg tillbaka! Efter några minuters stilastående blev det i alla fall en så pass stor lucka i den ändlösa raden av bilar och bussar att jag springandes kunde ta mig över en av påfarterna och sätta mig i säkerhet på en byggarbetsplats.

Jag har en polare som säljer vägskyltar. Honom ska jag tipsa om det här stället. Här borde han kunna göra fina affärer... Efter lite trasslande bland grävskopor och förvånade anläggningsarbetare kom jag i alla fall ut på asfalterad mark igen och strax skymtade jag ett McDonalds-M över hustaken. Det är bra med skyltar, konstaterade jag nöjt när jag kedjade fast cykeln i ett stuprör utanför ett bollhav en stund senare.

Mätt i magen körde jag sedan vägen västerut och konstaterade nöjt att med nylagd asfalt under däcken och eftermiddagsbrisen i ryggen så var det en fröjd att cykla på Teneiffa. Strax därpå så tvingade en bilkö mig att glida ner med cykeln på den grovt grusade "vägrenen" för att jag skulle kunna ta mig förbi de stillastående vänstersvängarna. Upp på asfalten igen och... jäklar.

Kanten var högre än vad jag först trodde och när jag väl förökte rycka upp bakhjulet var det försent. Deet illa pumpade bakdäcket orkade inte hålla emot, utan asfaltkanten perforerade lika lätt som man river av ett toapapper, innerslangen på en bråkdel av en sekund. Punka!

Jag står stilla en stund och begrundar mitt öde. Konstaterar bara att jag är mitt i ingenstans och det är på tok för långt att gå. Vartän jag ska. Byter slang. Från den totalpunkade till den pyspunkade. Pumpar och kör i en halvminut. Stannar och pumpar. Kör i en halvminut. Stannar och pumpar, kör i en halvminut. Sedan går jag. Att gå med cykelskor och släpa en blå Olmo i grovt rödbrunt grus i värsta eftermiddagshettan är sisådär, om jag ska vara ärlig. Till slut så dök i alla fall ett litet samhälle upp. Med en verkstad. Jäss!

Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Det finns en mack 2 km åt det hållet, fråga där. Pumpa, cykla, pumpa, cykla. Gå. Pumpa, cykla. Framme. Jäss! Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Men det finns en gummiverkstad här bakom. Fråga där. Jäss!Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Men det finns en bike-shop 3 km åt det hållet. Fråga där. Om dom har öppet förståss...

På vägen till bike-shopen tittade jag in på ytterligare en mack, två gummiverkstäder och en biltillbehörsaffär. Ingen hade grejer för att kunna laga något så märkligt som en cykelslang.
Tills slut kom jag fram till till den lilla cykel-motorcykelbutiken. Där köpte jag mig en slang för 5€ och monterade med vana fingrar ute på trottoaren. Sedan tog jag med hjulet in i butiken igen och frågade om de hade en pump jag kunde få låna. Nej, tyvärr. Jag kunde få köpa en. Efter lite trasslande på blandade småspråk trillade alla poletter ner och jag blev hänvisad till verkstaden på baksidan. Där kunde jag få mitt däck pumpat.

Inne på verkstaden konstaterade man att det var ett cykelhjul jag höll i handen. För att pumpa ett sådant måste man ha en adapter. Hade jag en sådan? Jasså inte, då kan du få köpa en av oss. Mycket bra att ha, förstår du. 2€
Sedan pekade man att jag skulle cykla tillbaka varifrån jag kom och efter en bit svänga vänster. Då skulle jag hamna på rätt väg igen.

Jag ångade på med nypumpat bakdäck och (nu förkortar jag historien en smula) körde sen fel i tre olika rondeller, hamnade via en 10 km lång återvändsgränd i fel stad, vände tillbaka, fick hjälp med en vägbeskrivning av en polis på Vespa samt hjälp med ytterligare en vägbeskrivning (efter ytterligare en felkörning i en rondell) av en liten kille på en mountainbike, innan jag slutligen efter ytterligare en liten felkörning hamnade utanför grinden som markerade ingången till vårt hotell.
Och tro det eller ej, jag var glad. Inte bara för att jag kommit hem igen, utan för att jag hade haft en fantastiskt rolig dag på cykeln.

Sedan vilade jag och ringde cykeluthyraren och sa att jag ville behålla cykeln två dagar till.Min andra dag med den blå cykeln var vilodag och det kostade som bekant ingen hyra. Dag tre var bestämd till att bli den stora bergsbestigardagen.

Jag gav mig av i gryningen med fickorna fulla av ätbara saker samt en reservslang inköpt kvällen innan hos den konkurrerande cykeluthyraren Diga-Sports. Rutten var inledningsvis exakt densamma som första dagen. Dock fortsatte jag rakt fram när jag kom till San Miguel (där jag förra gången svängde ner till höger, mot havet).

Eftersom det var tidigt på morgonen var luften riktigt sval. Här och var kändes det nästan lite kyligt mellan bergssidorna eftersom solen inte kommit åt än. Benen kändes inte helt fräscha, men varefter tiden gick så mjukade musklerna upp sig i alla fall och det blev något slags flyt i cyklingen. Plötsligt så blev asfalten fasansfullt dålig. Lappad och lagad och trasig om var annat. Var rådet om att ta den här vägen, så bra egentligen? Nu var det i alla fall försent att vända så det gällde att snirkla sig fram på bästa sätt.

Till slut så var jag i alla fall framme i Granadilla de Abona (650 möh) och den hägrande avtagsvägen mot Vilaflor, Spaniens högst belägna by på 1400 meters höjd. Bara 13 km kvar! Om jag har räknat rätt blir snittlutningen på den här avslutande etappen 5,6%.
Nu var det väl ett par timmar sedan jag gett mig av så solen värmde vid det här laget riktigt ordentligt.
Men innan jag passerat Granadilla de Abona helt och hållet tog jag en paus i skuggan, käkade lite medhavd matsäck och såg till att jag hade ordentligt med vatten kvar. För nu skulle det nog bli svettigt kände jag. Om jag hade tvivlat på vägbeskrivningen tidigare, så förstod jag nu varför cykeluthyraren tipsat om just den här sträckningen. Vägen var helt gudomlig. Kolsvars, sidenmatt asfalt med kritvita streck.

Låga, ockrafärgade stenmurar som avgränsningar mot stup och sänkor och härliga serpentinvängar. Svetten sprutade och stänkte samtidigt som solen fräste ner från en alldeles klarblå himmel. Nerifrån dalen hördes avlägsna hundskall och då och då ett galande från någon tupp. Ibland passerade en bil på låg växel förbi.

Trampandet gick nu av sig själv. Jag hade kommit in i någon slags meditativ lunk och bekymrade mig inte för någonting. Konstaterade bara sakligt att om jag skulle komma till mitt mål, så var det bara att gneta på.
Fanns inga genvägar. Ingen nerförbacke, ingen medvind, ingen snålskjuts. Då och då kollade jag pulsklockan. Drygt 90% av max. Trampa, dricka, trampa. Tänk vad okomplicerat allt kan vara. Trampa, dricka, andas.

En stor flock svarvita fåglar svepte fram bakom ett klippblock på bergssidan. Svepte ut i det höga tomrummet över dalen till vänster, slog en lov och vände tillbaka bakom klippan och försvann. Bara ljudet av deras vingslag dröjde sig kvar i mitt inre en stund. Som en slags hälsning. Fast jag förstod inte riktigt från vem eller varför, bara att det kändes som att det betydde någonting att de svepte förbi som de gjorde.

Mer vatten, ett par godisbitar. Nu ligger pulsen på 95 procent. Minst. Orkar inte titta på klockan. Orkar inte bry mig om något annat än att trampa. Nu är det riktigt brant igen. Bara en sväng till. Provar att stå upp och trampa. Kändes bra i tio meter. Fortätter att sittandes mala mig uppför. Jag kanske skulle gnola på något. Finns inga melodiere kvar i huvudet. Bara rytmen. Svisch, svisch, svisch... Nu ser jag skylten. Vilaflor, Spaniens högst belägna by.

Var f-n är den någonstans? Det är ju bara berg och ödemark här. Solen fräser, svetten stänker. Svisch, svisch, svisch... Nu ser jag husen. 40 km uppförsbacke är slut. Äntligen framme!
Nej, inte än. Måste högre. Två svängar till och en lång jäkla raksträcka. Det är brant nu. Eller var det brantare förut? Det låter som en hund därframme. Är den bunden eller lös? Hur försvarar man sig mot en hund på 1400 meters höjd. Solen bränner, svetten stänker. Det svider på armarna. Jag fryser! Jag kan väl inte frys nu? Det är ju 1000 grader varmt. Svisch, svisch, svisch... Vad var det för fåglar. Vilaflor till höger. Sväng. Jo, jag fryser faktiskt. Men solen gassar ju. Vad är det för fel?

Just då ser jag en liten restaurang med trottoarservering och mitt inre resonemang avbryts av cykelparkeringsbestyr. När jag klivit av hojen inser jag också att de där märkliga frossbrytningarna faktiskt beror på soppatorsk. Men det gör ju ingenting nu. Jag är ju framme, jag klarade det. Och ner kommer man alltid!

I'm back!

Jo då. Jag fick nytta av pedalerna... och det blev en (två, faktiskt) tur uppför Teides sluttningar. Hur det gick och vad som hände, kan du läsa om här på Motlut inom kort. Ska bara fixa lite annat först. Det blir ju så när man nyss kommit hemn från en resa.

Välkommen tillbaks inom ett dygn eller nåt. Jag kan redan nu utlova hisnande rondellkörningar, punkor, svett och en fantstisk uppförsbacke!