Segt

Vissa dagar känns segare än andra. Bara så där. I dag känns det segt. Det gjorde det i och för sig i går också. Som i förrgår. Annars är det bra.

Måndagens och tisdagens seghet skulle jag väl kunna skylla för något slags muskulärt svar på lördagens och söndagens cykelturer. Träningsvärk alltså.

Dagens seghet har ingenting med träningsvärk att göra. Utan med molnens utseende. Och deras aktiviteter. Grått, grått, grått. Blött, blött, blött. Och blåsigt. Det är inte tvåsiffrigt på termometern. Därav segheten.

Jag vill ut och cykla, absolut. Höra suset från ett stabilt snurrande framhjul, förnimma växlingarnas distinkta knäppanden och känna asfaltens ojämnheter filtrerade genom lycrabyxans stötdämpande kudde.

Men icke då. Istället sitter jag håglös vid köksbordet och ser vattendropparna trilla i kapp nedför fönstret, samtidigt som det dunsar av någonting utanför, som vinden sätter i rörelse med ojämna mellanrum.

I ett försök att muntra upp mig, drog jag med mig ut till en av stadens cykelhandlare. Bara för att få promenera runt bland carbonramar, innerslangar och kosttillskott blandat med regnjackor, barnsadlar och äldre gubbar som absolut ska ha en cykel med stabil pakethållare till gumman.

Inte blev jag gladare av det besöket. Däremot blev jag kall om nästippen. Kanske ska jag låta nästippskänslan få blomma ut till det som den eventuellt förvarnar om. En kommande förkylning. Nu när det ändå inte går att cykla ute, i alla fall inte med någon större njutning, kanske jag skulle passa på att vara lite krasslig på riktigt. I alla fall under några dagar. Hellre snorig än tjurig, liksom.