På trötta ben

I går (tisdag), var det äntligen dags att sätta sig på cykeln igen, efter förra veckans vandring mellan Långe Jan och Långe Erik på Öland.
Jag har bestämt mig för att cykelpendla så mycket som möjligt till vårt husbygge ungefär 4 mil utanför Örebro. Och tisdagen var alltså första lämpliga dag.

Den första biten genom stan var väl så där lagom rolig. Galna kamikazecyklister med tomma barnstolar och fullpackade cykelkorgar for som torra skinn genom gatukorsningar och rondeller, så killen på racern tog det väldigt, väldigt lugnt.
Dessutom tyckte inte hans ben att cykling var "the shit" som man säger på nusvenska.

Men väl utanför stadens hank och stör vaknade både jag och benen till liv och plötsligt så kändes det bara helt rätt att sitta på cykeln igen. Morgonen var ganska sval men solen sken och musiken i lurarna var helt perfekt. Och innan jag visste ordet av (typ), så var jag framme.

Ute vid huset ägnade jag dagen åt att flänga upp och ner på taket samt att stå i konstiga ställningar och måla.

När det drog ihop sig till hemfärd blev jag plötsligt skeptisk till min idé om cykelpendling. Med ens kände jag mig ganska trött. Benen hade förvandlats till två stubbar av allt klättrande och sinnet var tungt. Men det fanns ju inte så mycket annat att välja på, än att byta om till cykelkläder och trampa hem. En macka med mjukost och en näve jordnötter senare, satt jag på cykeln igen.

Första biten var hemsk. Benen värkte och jag gnällde tyst för mig själv. Efter drygt två kilometer kommer en nerförsbacke. När backen planat ut märkte jag att det faktiskt gick att trampa på rätt bra, trots att benen kändes som de gjorde.

Då så, tänkte jag. Då är det väl bara att trampa på. Kan jag hålla den här farten så blir ju pinan kortare i alla fall. Och det märkliga var att det gick att hålla hyfsat bra fart, trots att benen kändes helt stumma. Kändes stumma, alltså. Men de var nog inte det i alla fall.

När jag kom hem kollade jag min Garmin. Den visade ett snitt på 29,2 km/h. De första 33,5 km, innan jag kom in i stadstrafiken, hade gått med ett snitt av 30 km/h!

Jag var tydligen inte så slut som jag trodde och benen inte riktigt lika döda heller...