Rekordslaktarens återkomst

Idag var alltså dagen då backen upp till Ånnaboda skulle få sig en överhalning som den sent skulle glömma. Eller rättare sagt, så skulle jag cykla upp för den på kortare tid än förra gången. Betydligt kortare tid till och med.

Sist det begav sig så hade jag ju bestämt mig för att segra eller dö. Och efter att ha placerat mitt liv i backgudens hand och sagt "take it or leave it" så var det ju gasen i botten och blodsmak i munnen som gällde. Med resultat att jag slog mitt förra rekord med 1 (en) sekund. Jag var ju inte helt nöjd med det resultatet, om jag säger så. Hade typ, förväntat mig mer.

Men det var då. Tillbaka till nuet!
Själva cyklingen till backens fot i Garphyttan genomförde jag på ett exemplariskt vis. Inga galna omkörningar av traktorer med släp, inga meningslösa jakter efter ingenting i slakmotorna... Kort sagt, jag körde i ett lugnt och fint tempo utan att antränga mig speciellt mycket. Krafterna skulle ju användas i b a c k e n

Några sekunder efter att jag kommit iväg från övergångsstället som markerar starten bestämde jag mig för att bejaka glädjen istället för smärtan den här gången. Jag tänkte att det skulle vara ett smart sätt att hushålla med krafterna, så att jag skulle ha lite kvar att trycka i med över de mindre branta partierna.

Solen sken och backen väntade tålmodigt på mig där jag kom farande in i den första branten. Med flit hade jag undvikit att kolla på klockan vid starten, bara för att jag inte skulle bli stressad av att se om jag låg före eller efter mitt tänkta rekordschema. Jag tittade på blommor vid vägkanten istället.

Efter ett oräkneligt antal rödklöver och några utblommade prästkrageliknande saker passerade jag den gamla kanoten som någon glömt i slänten till höger om vägen. Hur fasen kan man glömma sin kanot här, mitt i en uppförsbacke i skogen tänkte jag och gladdes över att luften var varm och skön att andas idag. Den innehöll säkert mycket syre också, efter åskskuren någon timme tidigare.

Nu var det bara den allra sista biten kvar. En vänstersväng innan älgskylten och så en spurt. Swisch, swosch tjohej! Pip. Uppe!

Jag drog i mig några rejäla slurkar vatten och kollade min Garmin.
-Nu ska vi se Lap 2... Men hallå, 12:55. Det är ju för sjutton 20 sekunder långsammare än sist!

Under nerfärden försökte jag analysera debaclet. Men gav upp efter bara någon minut. Jag kom liksom inte fram till något. Det tog 20 sekunder längre tid. Och?

Det kan ju ha berott på vad som helst. Att de där 10 vändorna i Klevsbacken i lördags satt kvar i benen på nå't sätt eller det faktum att jag inte hann äta någon vettig lunch, eller... Äh, skit samma. Jag valde glädje framför smärta, så jag är nöjd!

Faktiskt mer nöjd idag, än när jag slog rekordet med en sekund förra veckan.
När jag kom hem sedan och kollade på alla siffrorna, visade det sig att dagens runda var längre än den förra (beroende på ett annat vägval), hade genomförts med en lägre snittpuls och i en högre hastighet totalt, än förra gången.

Så även om det nu står 1-1 i kampen mellan mig och backen, så känns det i alla fall som att det var jag som vann idag!