Jag, en rekordslaktare.

Inte för att jag egentligen vet hur det gick till, men plötsligt så satt jag där på min cykel i alla fall och jagade en traktor med släp. Jag var på rekordjakt och i det ljuset så var det ju helt följdriktigt att traktorn skulle köras om. Dessutom höll den lite lägre fart än jag.
Att det var nedförsbacke just där och då struntade jag i. Kusten var klar både bakåt och framåt så det var bara att stå på och swischa förbi. Att en halvseg uppförsbacke dök upp 100 meter senare hade jag liksom förträngt. När jag insåg vidden av problemet, nämligen att tappa fart i backen och då bli omkörd av traktorn, var det försent.
Det fanns inget annat att göra än att fortsätta i omkörningstempo (nåja) även i motlutet. Pulsen närmade sig 95% av max och det sved i benen. Men upp kom jag och traktorn hade jag efter mig.

Rekordet som skulle slås var min tre dagar gamla bästa-tid uppför Ånnabodabacken. När jag satte den tiden hade jag varit lite osäker på min eventuella form, så jag hade bara gått in för att ta mig upp något sånär helskinnad. Det var först när jag kom hem som jag såg att jag slagit mitt ett år gamla PB med över 40 sekunder.

Nu var jag alltså ute efter att sätta en kanontid. En gång för alla. Jag som nästan aldrig tar ut mig fullständigt numera hade bestämt mig för att bejaka smärtan och skita i om jag skulle dö! I alla fall bejaka smärtan.

Vägen till Ånnaboda gick över Eker och Frösvidal. Jag tog varje tillfälle som fanns till att köra lite hårdare än vad jag brukar. Backar och knixar forcerades i så hög fart som möjligt och jag kände mig oerhört snabb och stark i motvinden. Snudd på lite snygg, faktiskt.

Framme vid foten av backen stannade jag till och justerade utrustningen. Tröjan öppnades så mycket det gick och glasögonen fick bo på hjälmen. Jag tog några djupa andetag och räknade ner till start. Tre, två, ett...

Tryckte iväg mig själv med ett kraftfullt högertramp och en målmedveten fastklickning av vänster sko i pedalen. Sedan var det bara att borra ner huvudet och köra.
Inledningen av backen är beskedlig, så här gällde det bara att få upp farten så mycket det gick. För det rekord jag nu skulle sätta, skulle vara svårslaget!

När det brantar till lägger jag snabbt ner kedjan på lilla klingan och försöker hålla en jämn och hög kadens. Än så länge känns det väldigt bra. När stigningen börjar på riktigt, koncentrerar jag mig på att trampa så så avslappnat men effektivt som det bara går. Jag håller blicken fästad långt fram och andas med djupa jämna andetag. Pulsmätaren visar att jag nu ligger på 98% av max.
Strax är den första branta delen avklarad. Jag spinner på med benen så mycket jag kan inför nästa del som är ännu lite brantare, 12 % enligt min Garmin.

Nu svider det ordentligt i benen. Det är tveksamt om det finns någon syre i luften som är nere och vänder i lungorna på en 10-dels sekund. Krönet ligger någonstans därframme. Tror jag. Nu känner jag smääärtan, väser jag tyst för mig själv. Jag känner smärtan och jag gillar den, försöker jag. Jag känner smärtan och jag gillar den för den talar om för mig att jag just nu håller på och slaktar ett rekord!

Den värsta stigningen är över och jag försöker höja farten igen samtidigt som jag hejar på en cyklist i grön tröja som är på väg åt andra hållet. Pulsen sjunker någon procentenhet och jag fortsätter att mana på mig själv. Kom igen nu, du kan ju! Ös på! 50 meter kvar nu! Jag petar i en tyngre växel och ställer mig upp och kastar fram cykeln över den tänkta mållinjen som om det gällde livet.

Puhh... Svetten sprutar från pannan. Det svider i ögonen och näsan rinner, men jädrar vad det gick!

Nöjd med min rekordslaktartur, styr jag hemåt efter att även ha kört uppför den andra backen, den som går upp till Storstenshöjden och tillsammans med min rekordbacke bildar den sk Djävulsåttan.

Hemma igen pluggar jag in Garmin i datorn och kollar värdena. Jo, det blev ett nytt rekord. Smärtan och målmedvetenheten hade verkligen lönat sig. Eller? Förra gången, hade jag kört på 12:36. Utan att egentligen ta i mer än vad jag brukade. Bara sett till att komma upp helt enkelt. Nu däremot, när jag tog i för allt vad tygen håll och verkligen jobbade koncentrerat uppför backen hade jag kört på 12:35. En sekunds skillnad. Allt detta slit för en enda ynka sekund...

Hade det gällt en VM-titel hade det kanske varit värt det. Men nu handlar det om att ta sig uppför en backe strax väster om Örebro. På en tid som många av de cyklister jag känner skulle kunna slå med flera minuter. En sekund.

Nästa gång ska jag göra som vanligt och ta det lite lugnt. Fast det var lite kul att våga "känna smärta"...