tisdag 18 maj 2010

Lat eller smart?

Till och från har jag känt mig lite lätt frustrerad nu under våren. I alla fall under de senaste dryga två veckorna. Dvs under den tid som jag varit här i Kalmar.
Frustrationen beror uteslutande på vädret. Eller snarare kanske på mina klart uttalade olustkänslor inför att cykla i kall snålblåst och regn. Hemifrån Örebro kommer rapporter om kvällscykling i 20 graders värme samtidigt som jag lider av iskall nästipp och oförmåga att sätta mig på cykeln och köra den minsta lilla runda.

Totalt i år har jag inte kommit upp i mer än 45 mil. Det är jättedåligt. Inte minst ur den synvinkeln att jag bestämt mig för att köra RV, Runt Vättern, någon gång strax efter midsommar...
Å andra sidan bestämmer jag ju själv. Har jag inte tillräckligt med träning i benen, så kommer jag inte alls att försöka. Det finns liksom ingen anledning, eftersom jag cyklar bara för glädjen över att kunna cykla.

Ibland tror jag att många av oss motionärer glömmer bort vilka vi är och på vilka villkor vi ägnar oss åt den fantastiska sporten cykling. Förutom att de flesta av oss jobbar och har familjer med allt vad därtill hörer, så blir vi ju oftast väldigt fanatiska i vårt förhållningssätt till cyklingen. Det ska bokas träningsresor och nya prylar. Under veckorna ska det köras kvalitetspass och när helgen kommer så vankas det distansträning, om det inte finns ett lämpligt motionslopp tillgängligt. Eller hur?

Alla känner vi någon, som mitt under den brinnande uppladdningen till Vätternrundan åker på en märklig förkylning. Märklig på så sätt att den aldrig tycks vilja gå över, oavsett vad man stoppar i sig för att ta död på den. Skulle den mot alla odds, gå över, dröjer det inte länge förrän nästa infektion kastar sig över en.

Jag tror inte att man behöver vara hjärnkirurg för att lista ut vad det handlar om. Överansträngning stavas det. Träning är per definition nedbrytande. Det är vilan som bygger upp. Och för att svara mot den ökande belastning som kroppen utsätts för i samband med träning, överkompenserar den under vilan för att den (kroppen) ska vara ännu bättre rustad när nästa kraftansträngning är vid handen.

Ur det perspektivet känns det rätt klokt att bejaka latmasken. Att inte slita ut sig på småvägarnas slakmotor en kylig majeftermiddag när vinden blåser åt alla håll utom dit man ska. Konditionen och styrkan kommer sen, samtidigt med värmen. Då ska jag vara i form för träning. Nu är jag mest i form för promenader med grannen och stillsamma kvällar framför tv:n.

Smart eller lat? -Det är frågan!