Oops!

Ibland är det bara så vackert. Till synes utan ansträngning glider man fram över asfalt och gatsten i en ljummen medvind och med ett lagom fjärran, men angenämt mål i sikte.

I går var det så. Nere under tunneln vid Vasatorget kom jag ifatt en cyklande mamma med en lika cyklande liten dotter i sällskap. Flickan åkte före och mamman stöttade med korta och tydliga kommandon. -Titta rakt fram! -Håll dig till kanten, bra!

Själv smög försiktigt strax bakom. Ville inte stöka till det för den lilla och hennes mamma. Strax efter tunneluppgången passade jag på att glida förbi utan problem.

Strax därpå var jag nära att bli rammad (bakifrån) av en annan cyklist, en hårsmån från att bli mosad av en buss och endast ett tuppfjät från att bli klämd mellan två gångtrafikanter, en mopedist och en vilsen mopedist.
Ibland är det bara så vackert. Oftast är det för jävligt!

Äntligen!

Det känns som om jag inte sysslat med annat än att fatta en massa beslut den senaste tiden. På jobbet, hemma och på fritiden. Hela tiden måste man bestämma sig för det ena eller det andra. Telefonrösterna avlöser varandra och vill veta om jag verkligen tänkt över min situation angående försäkringar, tevekanaler, pensionsplaceringar, telefoni, tidningsprenumerationer... Iblande vet jag direkt vad jag vill, ibland har jag ingen aning. Har inte ens tänkt på det som ett problem.
-Vill du ha enklare elström? Var den senaste frågan med sikte på min plånbok, som jag var tvungen att ta ställning till.

En fråga har jag dock ställt mig själv varje dag under de senaste två veckorna. Och svarat rätt på. Utan betänketid! -Ska vi cykla idag? -Nej!
Snor, huvudvärk och en allmänt hopplös håg, har tillsammans med den senaste tidens usla väder, gjort det enkelt att välja bort all annan cykling än de dagliga 2x7 minuternas jobbpendling.
Idag ställde jag mig frågan igen... och fann att jag plötsligt svarade ja! Solen sken, det var vindstilla och det kändes som att snoret var på upphällningen.
Nere på gatan upptäckte jag att pulsbandet inte levererade någon signal till Garmin, men man kan cykla ändå. Dire Straits i lurarna fick bli soundtrack, Efter en fyra, fem kilometer upptäckte jag att jag glömt starta Garmins vägmätare, men man kan cykla ändå.
Ytterligare en bit senare upptäckte jag att jag inte visste vart jag var på väg, jag hade liksom inte bestämt någon rutt. Utan mål kan man faktiskt inte cykla. I alla fall inte jag. Så det fick bli den klassiska "dit näsan pekar". Till slut pekade näsan på en brygga vid den norra änden av sjön Lången. Jag bestämde mig för att dagens uppgift var att fotografera bryggan i motljuset och sedan cykla hem.
Nu hoppas jag att förkylningen inser att den inte har något mer att hämta hos mig och beslutar sig för att ge upp. Jag gör det i alla fall inte!