Nu hoppar jag av...

Morgonen var kall och fuktig. Gatljusen speglade sig i den blanksvarta asfalten och gav tillfälligtvis liv i de förmultnande, fastklibbade höstlöv som råkat hamna där de hamnat i rännstenen. Klockan på kyrkans torn visade 04:45.

Jag hade precis dragit ner mössan för öronen och fått till rätt volym på musiken i hörlurarna då jag såg honom en bit bort på trottoaren.

En ganska lång, gänglig mansperson iförd trenchcoat och med en basebollkeps nertryckt på skallen. Han promenerade håglöst, till synes utan mål utanför muren till kyrkogården.

Efter några sekunder insåg jag att jag gick mycket fortare än vad han gjorde. Då mannen saknade ett av de vanligaste attributen för morgontidiga vandrare på just den här gatan, bestämde jag mig för att byta trottoar innan jag skulle passera honom. Hade alltså ingen väska av något slag, ingen liten hund i koppel eller ett par slamrande gåstavar i händerna.

Han var helt klart en yxmördare på jakt efter rov, slog det mig.

Strax efter att jag sneddat över gatan (jag har ännu inte kommit ifatt honom helt) börjar han också snedda åt höger. Vi kommer att hamna axel mot axel på min trottoar inom 15 sekunder.

Då viker han plötsligt åt vänster igen och fortsätter att gå på sin sida av gatan. Jag drar in ett rejält förråd av rå morgonluft djupt ner i lungornas gömslen och ökar takten rejält. Rycker ur ena hörluren ur örat för att bättre kunna höra om han kommer att försöka förfölja mig.

Efter ungefär två, tre minuter, vänder jag lite försiktigt på huvudet och ser att han är långt bakom mig. Skönt, jag blev inte yxhuggen, konstaterar jag när jag passerar det nattstängda (som det verkar i alla fall) polishuset.

Nu skiter jag i stegtävlingen och börjar cykla till jobbet på mornarna igen. Det känns säkrare.

-Eller också kan du sluta upp med att läsa billiga deckare, hälsar hustrun...