Doping

Jaha, då var det dags igen. Riccardo Riccó blev den tredje cyklisten att bli torsk i dopingkontrollanternas allt finmaskigare garn. Som idrottsintresserad i allmänhet och cykelentusiast i synnerhet, blir man ju både trött och irriterad. Trött, för att det aldrig verkar ta slut och irriterad för att de aldrig verkar vilja lära sig. Men förbannad orkar jag inte bli längre.

[EDIT: En dryg timme efter att jag skrev det här inlägget meddelade Saunier Duvall-teamet att man, förutom den dopingmisstänkte Riccó, sparkat vinnaren av den spektakulära bergsetappen med målgång i Hautacam; Leonardo Piepoli. Det går utför med dem som går bra uppför...]

För egentligen är det ju inte förvånande för fem öre att vissa idrottutövare dopar sig. Det ligger så att säga i den mänskliga naturen att försöka vinna fördelar gentemot andra, att inte behöva anstränga sig i onödan och att faktiskt vara lite smartare än andra.
Jag påstår inte att det är smart att dopa sig, inte heller hör jag till dem som kallar dem som avslöjas för idioter.

Det finns ju, om jag fattat det hela rätt, två anledningar till att doping är förbjudet. Den ena aspekten är den helt hälsomässiga. Att det kan vara förenat med stora risker för den egna hälsan att stoppa i sig diverse substanser, det behöver man ju inte vara varken tänkare eller läkare för att kunna räkna ut.

Den andra aspekten handlar ju om att idrottarna ska tävla mot varandra på lika villkor. Ingen ska kunna skaffa sig fördelar på konstgjord väg. Därför finns det regler om vad man får, respektive inte får, stoppa i sig.

Själv har jag ju upptäckt att en banan och två stora slurkar sportdryck (blandad på druvsocker, en gnutta salt, limejuice och kranvatten) gör underverk med klippet i benen efter en timmes cykling... För att inte tala om vad en kopp kaffe kan åstadkomma!

Att peta i sig en banan under träningspasset är alltså ganska smart. Att trycka i sig en spruta med EPO, skulle även det kunna vara ganska smart gjort. I alla fall om ingen märkte något! Jädrar vad man skulle kunna cykla uppför backarna då...

Men nu är ju EPO dopingklassat och därför förbjudet...

-Jovisst, men om man samtidigt äter två knäckemackor med kantareller, så kommer ingen att märka att man tagit EPO... Så här gör vi...

Och så gör man något. Oftast handlar det om att man tar ytterligare något ämne för att maskera själva dopninsubstansen. Ungefär som att dölja den avslöjande andedräkten efter tjuvrökning med en stark halstablett... Man får inte vara dum!

Alltså kommer de smarta typerna att fortsätta klämma i sig otillåtna preparat, samtidigt som de ser till att maskera sina förehavanden på rätt sätt. På köpet vinner de ära och berömmelse, prinsessan och halva kungariket. Dessutom kommer de gång på gång att få uppleva den där känslan av att vara oslagbara.

Och det kanske är det som driver dem. Känslan av att vara bäst och starkast. Att inte krokna, som de andra... Framgången, och även drömmen om den, blir som en drog i sig och drogerna de behöver för att klara av det de vill uppnå är faktiskt inte farliga. Det är medicin. En heroinist är bara ute efter att må bra och får man bara sin dagliga dos, så är det inga problem... Det är inte heller något problem med att ljuga, stjäla eller luras. Jakten på "medicinen" står över allt annat...

Jag är glad att cykelsporten tar dopingproblematiken på allvar. Täta kontroller och snabba labbtester kommer i alla fall att göra det tydligt för fuskarna att chansen att ingen ska upptäcka vad de fifflar med, är minimala. Och fram till den dagen att motsatsen bevisas, kommer jag att tro att cyklisterna som just nu gör upp om vem som ska erövra den gula tröjan, alla tävlar på lika villkor, utan otillåtna substanser i sina blodomlopp. Jag hoppas att jag få rätt!

Hur blev det nu?

Jo då, vaniljglass hjälper mot halsont... lite. Friskare blir man inte, men det känns bättre. Idag så var halsen om möjligt ännu värre däran. Faktum är att jag vidtagit, den för mig extremt ovanliga, åtgärden att sjukskriva mig. Efter jobbet idag berättade jag för närmaste chef att det bara var att kalla in reservstyrkan till i morgon och på fredag. Jag måste helt enkelt hålla mig hemma och vara tyst ett par dagar.

Om man bortser från en dag med befarad (fast det var falsklarm) magsjuka förra våren, så har jag inte varit sjukskriven på typ 10 år.

Men hursomhelst, nu är klockan i alla fall slagen och jag ska sitta i ett hörn i hemmets lugna vrå ett par dagar och tycka synd om mig själv. Det är bästa medicinen. Förutom att kolla på TdF då förståss!
PS. Jo, jag kan följa TdF även de dagar som jag jobbar. Slutar alltid jobbet innan sändningarna börjar. Kan vara bra att nämna det, så ingen tror något...

Vilodag, fast helst inte!

Idag är det vilodag på touren. Själv hade jag noga planerat in en sväng på cykeln uppför Ånnabodabacken. Hade tänkt att det nog skulle vara bästa sättet att få fart på benen igen efter dens senaste tidens hålla-på-med-allt-möjligt-slit-och-släp-utom-cykling-verksamhet...
Det skulle säkert ha funkat om inte om hade funnits... Plötsligt låter ens röst som om man levt på whisky och cigaretter i ett halvt liv... Dessutom är det svårt att svälja! Gulp... förkylning på gång alltså.
Har tagit en riktigt lång middagsslummer idag för att om möjligt försöka sova ihjäl bacillerna. Det har väl inte funkat något vidare, vad det verkar. Nu säger en inre röst till mig att jag ska masa mig ut till affären på hörnet och köpa en låda glass... OK, vad har jag att förlora? Glass får det bli. Helst tre-smak, utan naturliga färg- eller arom-ämnen... Om det gå att få tag i sådana läckerheter nuförtiden?!?

I morgon rullar touren igen. Jag också, förhoppningsvis. Fast knappast inte uppför Ånnabodabacken! Men nästa vecka...

Touren

Årets Tour de France är en av de roligaste upplagorna på länge. I alla fall känns det både spännande och ovisst och tämligen oförutsägbart. Fram till häromdagen var det dessutom extra roligt att hålla koll på den ständigt lovande cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist. Resultaten tidigare i år indikerade att han var riktigt på gång.

Och visst infriade han förväntningarna, Gotland. Under fem etapper fick han bära den vita tröjan, den som visar att man är bäste cyklist under 25 år.

Tyvärr blev han av med tröjan efter den första bergsetappen, etapp 9. Och ännu mera tyvärr så hade han svårt att hänga med under den spektakulära etapp 10, den över Tourmalet och Hautacam. Det kommer säkert etapper framöver där Thomas kommer att kunna spela någon slags roll, men då förmodligen som hjälpryttare. I någon huvudroll tror jag knappast att vi kommer att få se honom något mer under årets tour, 28 minuter efter täten som han ligger.

Fast samtidigt kanske man ska låta osvuret vara bäst. Han är ju en erkänt duktig cyklist, och på rätt slags etapp kanske han kan få chansen, han är ju rätt ofarlig för sammandraget och därmed inte alltför hårt bevakad...

I morgon äntar vilodag för TdF-cyklisterna, själv är jag lite sugen på att antligen ta mig an Ånnabodabacken. Det som talar emot är min rossliga hals, det som talar för är egentligen... ingenting. Ingenting annat än att jag tycker att det skulle vara roligt att köra en vända. Minns ju båda mina turer i backen förra året. Den första, som gjordes en varm, men blåsig, julidag och den andra i samband med jobbkonferensen i oktober. Den första bergsbestigningen gick bäst, den andra var jättejobbig... Hur kommer den tredje att te sig?
Svar kommer inom kort på denna sida!

Pizza-koma

Efter en dag som ägnades åt att kattsäkra balkongen, trampade hustrun och jag iväg till Naturens Hus för att käka en bit mat. När vi parkerat våra cyklar och äntrat restaurangen, hungriga som vargar, så visade det sig att man inte kunde få lagad mat senare än kl 15:00!

Hallå, vi ville ju ha något annat till söndagmidag än kaffe och fikabröd...

Vi cyklade tillbaka och hamnade på La Paloma istället. Pizza och pilsner i solskenet på en uteservering i en lagom trafikeraad gatukorsning är aldrig fel.
Men oj, vad mätt man blev! Väl hemma så drog jag i mig en kopp kaffe för att försöka undvika den värsta koman, men det hjälpte föga.
Efter att ha kollat in målgången på den 9:onde etppen av touren var det dags att själv sitta upp på cykeln.
Det blåste ganska kraftigt och när jag trodde att jag hade medvind, var det i själva verket motvind... Rundan blev bara 42 km (och absolut inte uppför Ånnabodabacken) och jag var halvdöd när jag kom hem.
Pizza och pilsner är ingen bra uppladdning tydligen. Idag har jag dessutom rejält ont i halsen... Håller tummarna för att halsen ska rehabilitera sig av sig självt under dagens höjdaretapp på Touren. I morgon vill jag nämligen cykla igen. Uppför Ånnabodabacken!!!

Vilse i cyberpannkakan

Skulle som vanligt surfa in på cykelklubben.se för att kolla läget... Då visar det sig att sidan ligger nere!

Alltså får jag försöka lite senare. Lite senare i mitt fall blev efter 15 minuter. Samma sak! Provade efter ytterligare tio minuter. Repris!

Jag får väl helt enkelt skaffa mig ett eget liv, istället för att vara beroende av att snoka runt i hur andra lever sina.

Idag blir det till att jobba med att kattsäkra balkongen, kolla lite på touren och avsluta dagen med att ta en kvällsrunda på cykeln. Känner (kanske inte) för att cykla upp till Ånnaboda i eftermidag/kväll... Så får det bli!