Om att jaga sig själv...

Nedanstående text har jag lånat från min egen bloggning på CK.se igår...

Jag beslöt mig för att tävla mot mig själv i dag, till Flerohopp och tillbaka. Något man kan göra om man har en Garmin Edge 305 cykeldator. Den har nämligen en funktion som heter "virtual partner" som gör att man kan ha sin egen körning från en tidigare runda som referens.
Inledningsvis hade jag tryckt på lite fel knappar så jag såg inte röken av mig. Men vid Förlösa kyrka så kom jag på hur jag skulle göra och vips så låg jag 100 meter bakom mig själv!
Jag visste att jag känt mig rätt så stark i torsdags, så jag nöjde mig med att hålla avståndet bara. Gjorde ingen ansats att jaga ikapp så här tidigt i loppet. I slakmotorna upp mot Skrivaregärdet märkte jag plötsligt att jag närmade mig mig själv. Så i ett av de sista motluten smög jag upp precis bakom... avvaktade till strax innan krönet... Då petade jag i en tyngre växel, ställde mig upp i pedalerna och swischade förbi innan jag hann blinka!
Ganska snart hade jag byggt upp en ledning på ett par hundra meter, men jag lyckades inte skaka av mig helt och hållet. I mil efter mil låg jag grinigt kvar där bakom och såg mig själv slita ont därframme. Torsdagsjaget visste nämligen att det varit lite medvind under de sista 2 milen i torsdags och i dag var det ju i princip vindstilla, så någon hjälp därframme att hålla farten, skulla jag inte få... Det gällde bara att hänga i en bit till alltså, sedan skulle han därframme ha kört slut på sig...
Själv bestämde jag mig för att inte titta så mycket bakåt utan bara köra mitt eget lopp, helt och fullt. Svetten lackade, kossorna blängde och flugor flög in i min mun... Plötsligt fick jag se att jag försvunnit utom synhåll för mig själv. Jag låg nu 600 meter före! 600 meter blev 700 meter och 800 meter. Nu var jag helt rökt! Och jag som tyckte att jag kört så bra förra veckan...
Den sista milen blev en ren defilering. Utan att förta mig kom jag i mål 2, 4 km före mig själv. Så det blev en värdig avslutning på vårens Kalmaräventyr. Nu ska cykeln ner i sin väska och om några dagar är det återigen Närkeslättens asfalt under däcken.
Jag undrar just hur bra jag kommer att vara på hemmaplan? Jämfört med mig själv, alltså...