Ledigt...

Nu tar jag julledigt... Ingen dator, ingen cykel, inget bloggande...
Eftersom jag jobbar på julafton så har jag min julledighet uppdelat i två halvor. Den första halvan infaller just nu (fredag lunch) till och med söndag kväll. Den andra halvan utgörs av juldagen och annandagen...

Om vädret tillåter blir det cykling på juldagen. Annars ett trainerpass... Så fram tills dess får min vilande kropp fortsätta att befinna sig i vila. Allt enligt gamla pålitliga, men alltjämt gällande fysikaliska lagar från förr.

Får härmed passa på att hälsa eventuella läsare av denna blogg en riktigt God Jul!

Kläm gärna in en kommentar om du känner för det. Eller fyll i intresseblanketten för Tour de Östernärke. Det är lite på gång där, kan jag säga! Lev väl och kör försiktigt, vi hörs!

Blandade tankar

Dagen efter julfesten på jobbet... var jag sådär lagom pigg. Var på plats med de övriga två i städpatrullen strax efter klockan nio för att försöka sudda bort alla de spår som närmare 40 julfestande arbetskamrater lyckats sätta än här, än där.
Det gick ganska smärtfritt måste jag säga. Kände mig dock tämligen tveksam till att behöva cykla hem till Hampetorp igen. Hade det funnits alternativ, så hade det inte blivit 4 mils cykling den dagen. Det var helt klart...
Nu fanns det dock inga alternativ, så det var bara att gilla läget, som det heter... Käkade lite överblivet smågodis under städandet, det piggade upp. När vi var klara med vårt beting styrkte jag mig med en tallrik Jansson innan det bar iväg i gråmurret med kurs österut.
Det var bara en eller två grader kallt, lite mildare alltså än under resan in till stan, dagen innan.

Redan efter en knapp halvtimmes cykling insåg jag att min bristande fysiska form nog var inbillad. Det kändes kort och gott oväntat bra! Kan väl delvis ha berott på att det var medvind. Och ljust. Kanske att hemlängtan gjorde sitt till också.

Passade på att ägna mig åt tankar om tillvaron under det att delar av östernärke passerade förbi. Insåg att ju bättre tränad jag blir, desto mer sliter jag under mina träningar. I våras vågade jag inte ta i för mycket, för att jag var rädd att helt enkelt överanstränga mig. Nu vet jag inte hur stor risk man löper som återfallsmotionär efter femtio fyllda, men jag ville i alla fall inte ta några risker.

Sakta men säkert har alltså min kropp nu börjat inse att den kommer att utsättas för fysiskt arbete under i stort sett varje dag framöver. Så länge den lever! Intressant, eller hur?

Utnyttjade även tiden till att fundera över min jobbsituation. Jag har ett, i dubbel bemärkelse, drömjobb. Dels är det min egen dröm sedan jag var väldigt liten, dels är det en typ av jobb som står högst upp på önskelistan för många människor idag.

Jag har levt i den här drömmen i 15 år. Oavsett hur företaget hart omorganiserats och vilka som har suttit på vilka poster och bestämt vad, har jag funnit mig väl tillrätta och även haft en känsla av att jag varit viktig. Att jag som person faktiskt betyder något för verksamheten.

Ända tills nu. Kommer på mig allt oftare med att fundera över om jag har gjort mitt. Inte för att jag håller på att tröttna, utan för att jag upplever att själva företaget mer och mer fungerar som en kontrollapparat än som en kreativ trampolin som man utan vidare kunde använda när man ville kasta sig ut i något okänt för att göra en saltomortal eller två.

Det känns som om företaget hela tiden försöker fånga in och hålla fast, snarare än uppmuntra till kreativitet och nytänkande. Visst, vi ska förnya oss. Och jag är en av dem som kommer i åtnjutande av en del av de nysatsningar som ska göras. Men ändå. Magkänslan är inte helt hundra. "den som går i andras fotspår, kommer aldrig först" som min norska arbetkamrat på mitt förra jobb ofta uttryckte saken. Inte minst när vi försökte tänka i nya banor.

Men nu känns det som att påbuden uppifrån alltför ofta handlar om att det är cheferna, räknenissarna, konsulterna och alla deras kompisar på reklambyrån, som ska stå för allt nytänk. Sådana som jag ska bara expediera alltsammans. Jag är inte bitter, även om jag inser att resonemanget är det...

Det är kanske normalt att känna så efter dryga femton år på samma arbetsplats? Jag har ju inte bara jobbat där i så många år, jag har ju dessutom åldrats lika mycket... Å tidens tand kanske gnager hål på oss till slut?

Men vad skulle jag göra istället? Tankarna lekte tafatt med varandra och den ena galna idén avlöste den andra. Så länge det finns liv finns det hopp, tänkte jag. Sedan blev jag väldigt kissnödig.

När resan återupptogs efter den nödvändiga pausen hade jag glömt bort vad jag funderade på och insåg att jag nog hade det ganska bra, bara det var lite mindre vinter...

Efter hemkomsten firade vi min 52-årsdag. Jag somnade tidigt den kvällen och sov fantastiskt skönt. Dagen efter "dagen efter" var jag bara tvungen att vispa bort diverse slaggprodukter från festen som fastnat i mina benmuskler. 40 minuter på trainern med hög kadens och relativt hög belastning gjorde susen!

Nu ska jag hänga tvätt, ciao!