måndag 27 december 2010

Joyride!

Äntligen blev den av. Svängen med cykeln. Förutom att det har varit lite väl kallt (under tio minus är för mycket för mig), har olika former av arbete omöjligjort cykling under den senaste tiden. Men så idag blev det äntligen av. Fyra minusgrader och lätta snöflingor som virvlade i vinden utgjorde den vädermässiga inramningen. En ganska sliten kropp med en halvt sönderstressad knopp, bidrog jag med.

Vägarna över skogen bort mot Östantorp och Ingvaldstorp var perfekta. Stenhårda vintervägar med ett tunt lager gnisslande nysnö överst. En tunn reva i molntäcket lät den lågt stående solen svepa ner mellan granar och snödrivor och måla alla skuggor blå.

Själva cyklingen var en befriande upplevelse. Varken pulsband eller cykeldator fanns med på den här turen. Bara en flaska vatten som frös i munstycket efter en dryg timma. Jag hade heller inte planerat exakt hur jag skulle köra, utan det fick bli som det blev i korsningarna.

Därför vet jag ingenting om hur fort eller långt jag körde. Inte heller ett skvatt om pulszoner eller kadens. Jag körde bara som det kändes bra. Och det gjorde det så till den milda grad att jag på allvar funderade över om jag inte ska göra mig av med alla de där mätarna till nästa lvg-säsong!

Visst, det är kul att mäta, registrera och logga, det är det... Men samtidigt så börjar i alla fall jag blanda in så  mycket annat i mina tankar då, så att den rena upplevelsen av att susa fram på två hjul, blir liksom inte på riktigt. Det är för många intryck som ska sorteras och bearbetas av hjärnan hela tiden, kan i alla fall jag känna.

Nu fanns inget annat att göra än att bara cykla. Cykla och låta tankarna löpa (!) bäst de ville. Och det blev i all sin enkelhet till en fantastisk upplevelse. Nära naturen och nära självaste självet. Med både hjärtat och hjärnan på samma våglängd som själen, på något sätt. Ursprungligt och med den väldigt bestämda känslan av att jag cyklar för att det är så himla roligt. Eventuella konditionsförbättringar och andra hälsoeffekter man ju på köpet. Även om jag inte har en aning om vilken snitthastighet jag höll, eller ens vet hur många kilometer rundan var.

Det enda jag med säkerhet har koll på, är att klockan i köket var 20 minuter över ett, när jag körde iväg och fem minuter i tre när jag var tillbaka hemma igen. Samt att jag var gladare, piggare, luftsköljd och mer kreativ när cykelturen avslutades.

Det gäller att inte glömma det viktigaste:
-Att det är så himla roligt, att bara cykla omkring!