söndag 22 juni 2008

Vätternrundan 2008 The story

Det börjar bli hög tid att lägga VR 2008 till handlingarna. Här kommer min berättelse om hur det var, ur mitt perspektiv...

OBS! Pga flyttbestyr och begränsat med skrivtid, så presenteras storyn i delar... Här är första delen så länge...

Veckan innan det stora äventyret hade inte varit optimal, ur uppladdningssynpunkt. Tänkta dagar av vila, kolhydratladdning och lätt träning hade förbytts till ändlösa timmar av möbelflyttande, kartongkånkande och hyrbilsfix. Förutom det vanliga jobbet på jobbet och det samtidiga avslutandet av ett annat, jobbrelaterat projekt. Mer än sex timmars sömn per dygn blev det inte. Jag bestämde mig hursomhelst för att inte låta mig stressas av att de sista förberedelserna inte kunde ske efter det i förväg uppgjorda schemat. Jag hade ju ändå tränat riktigt bra under större delen av vintern och dessutom haft en nästan overkligt bra vår på cykeln.
När jag vandrade ner mot de centrala delarna av Motala på fredagseftermiddagen så var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning. Jag skulle köra med CK.se:s SUP 15-gäng och bara det att få träffa ett antal av cykelkompisarna här på bloggen live, kändes inspirerande. Min största fundering just då, var hur det skulle kännas att, efter 30 mil runt Vättern, cykla uppför backen jag just nu gick nerför. Jag bodde alltså på toppen av den backe som ledr ut ur Motala på väg mot Mjölby... Nåja, den dagen den sorgen!
Strax utanför restaurang Bella Notte där vi skulle ha vårt pastaparty, stötte jag ihop med Il Presidente och några minuter senare med Garo. Jag var lite sugen på att ta en titt i det stora tältet på torget, Garo slog följe med mig dit. Köerna var enorma så det blev just bara en titt in i tältet. Vi småpratade lite, lyssnade på musikkåren och tittade på den idogt tuggummituggande landshövdingen som gjorde sig beredd att inviga spektaklet, innan vi åter drog oss mot Bella Notte och pastapartyt.
Alla var där... eller i alla fall ganska många... och i takt med att pastaportionerna åkte ner, och en massa ansikten fick namn, så började så smått mina egna förväntningar och förhoppningar att stiga. Jag promenerade tillbaka uppför backen och la mig för att sova någon timme. Jag vaknade strax före kl 22 av att regnet slog mot rutorna...
En banan och en müslibar senare rullade jag på regnvåta gator genom Motala på väg mot starten. Trots blötan och mörkret så kändes det bra. Det var skönt att sitta på cykeln igen, den hade fått vila sig sedan Huklen och jag rundade Hjälmaren en vecka tidigare. Väl framme i startfållan så var det inte så svårt att få kontakt med SUP 15-gänget. Det var bara att söka sig till ljudet av glada tillrop och skratt! När så klockan blev 23:58 hade vi formerat oss direkt bakom motorcyklarna och gled så iväg. Nu äntligen, efter ett år av såväl förberedelser som funderingar (jag bestämde mig när jag såg en kompis gå i mål på VR 2007), var jag alltså på väg ut på mitt livs första Vätternrunda...
Det är en speciell känsla att cykla i mörker. Att ligga mitt i en klunga av oräkneliga cyklister i mörker, är ännu mer speciellt. Att göra det när regnvattnet stänker från alla håll är nästan surrealistiskt. I alla fall om man har glasögon!
Efter någon mil hade jag i alla fall lärt mig känna igen några av SUP 15-cyklarnas reflexer, det gällde ju att inte tappa bort sig i denna ändlösa karavan av blandade cyklister. Farten var inte direkt hög, men det gällde ändå att vara koncentrerad på vad som hände en bit framör på vägen. Ena stunden flöt det på ganska fint innan någon plötsligt skrek broms-broms-broms en bit framför. Då var det bara att själv tjoa samma sak och samtidigt försöka bromsa både mjukt och resolut och hoppas på att de som låg bakom, hunnit uppfatta vad som var på gång...

Fortsättning följer...