Det är måndag eftermiddag. Perfekt cykelväder. Halvklart, svag ostlig vind och ungefär 20 grader varmt. Jag hade tänkt ta samma runda som sist. Långsyna-Vingåker-Rörvik-Läppe och hem.
I förmiddags slog jag skallen (pannan) rakt in i en tvärslå som satt perfekt monterad i huvudhöjd, när jag skulle gå ut ur en gammal lada. Jag hade varit där för att kolla en grej på dotterns mc. Det var mörkt i ladan och naturligtvis hade jag glömt bort att jag hukat mig en smula när jag gick in. Motljuset gjorde väl sitt till att jag inte såg brädan. Tjong! Tvärstopp. Med blodsmak i munnen, skakig i knäna och allmänt darrig lyckades jag i alla fall stappla iväg till bilen utan att ramla. Efter en stund så kändes det bättre. Jag åkte hem och käkade lunch.
Nu, några timmar senare har jag både en molande huvudvärk och ett lätt illamående. Känner igen symtomen från en vådlig cykelvurpa jag gjorde på landet som barn en gång. Då ådrog jag mig bergis en hjärnskakning. Kräktes och var illamående. Dessutom minns jag att jag hade en rejäl minneslucka (kan man minnas minnesluckor?) i samband med den där cykelturen.
Riktigt lika illa är det nog inte den här gången. Ska trycka i mig en kopp kaffe och fortsätta med att ta det lugnt. Definitivt ingen cykeltur idag! Så jag nöjer mej med att återigen läsa PB:s SMS från i torsdags:
Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?
Så kan det också kännas när man plötsligt upptäcker att de ljusa sommarkvällarna inte är så långa längre. Men det jag gillade mest var den muntliga kommentaren tdigare idag; -Jag var ju tvungen att köra så fort jag kunde för att inte bli omkörd av bilarna i regnet!
Samtidigt som PB var ute och hojade var jag på vernissage. En konstnär visade bilder och stadens välordnade medelklass var där. Några av bilderna var riktigt bra, men det mesta kändes bara oengagerande och pretentiöst. Eller pseudo-pretto, snarare. Det fanns liksom inget över för min egen fantasi. Även om tanken från konstnären var att ställa frågor och få mig att tänka ett steg till, så funkade det inte. I alla fall inte på mig.
Men det är ju också det som gör det så roligt att gå och titta på konst. Ibland händer det något, ibland inte.
Ungefär som med en cykeltur. Den kan bestå av ett antal kilometer som man bara trampar igenom, eller också kan det vara en del av ett oändligt äventyr; -Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?
Tack PB för den bilden! Jag "tittar" på den nu, samtidigt som jag försöker kurera mitt bultande huvud...
Dä ä mycke' nu... av allting utom cykling. Sen jag pangade huvudet i brädan förra veckan (se tidigare blogg), har det inte blivit mycket trampat. I alla fall inte på cykeln. Kände mig ganska smådassig ett par dagar efter smällen, sedan skulle det paddlas drakbåt med jobbarkompisarna... jo visst... vi gick vidare, så där "rök" en kväll till... men det var det värt, för vi hade ganska kul! 
Inlägg
