Grävmaskin

Vaknade av ett märkligt buller strax före klockan 03:00. Tydligen en vattenläcka eller något liknande nere på gatan. En grävmaskin i topptrim som hackar hål i gatan, är inte direkt ljudlös. Men va fasen... Jag är ledig, frun sover ändå och katten tyckte att det var kul att få lite sällskap. Så jag klagar inte. Fast det var bra nära...

Söndagscykling

Tämligen småseg efter en fredag-lördag fylld med trivselfaktorer vaknade jag ändå i hyfsad tid i söndags morse. På eftermiddagen väntade ett julbord på lokal så jag bestämde mig rätt omedelbart för en cykeltur. Några av helgens annars överflödiga kalorier skulle ju kunna komma till nytta som bränsle på det här viset.

Det var en eller två plusgrader i luften och kosan styrdes norrut. Lången runt var det tänkt. Småvägarna var ömsom isiga, ömsom moddiga varför det var rätt trögtrampat. När jag kom ut på asfalten vid Solliden bestämde jag mig för att köra över Närkes Kil hem. Ipoden lade av strax efter att jag fattat beslutet, men vad gjorde det?

En rätt skön tur på det hela taget. Tryckte i mig en energigel vid Ekers kyrka, för då kändes det som att blodsockret var onödigt lågt. Innehållet i plastpåsen gav snabbt både livslust och trampvillighet åter.

38.5 km på mätaren vid hemkomsten och ett varmt bad som belöning gjorde att jag sedan kunde njuta med lite mindre dåligt samvete vid det efterföljande julbordet. Dock hoppade jag över doppet i grytan. Det spar jag till julafton!

Ut i snön!

Efter några dagar av mycket att stå i, känns det nu som att cykeltarmen vill ha sitt. 2 minusgrader och mulete. Det blir Lången Runt. Ska bara äta upp gröten först. Återkommer!

Nu börjar en ny säsong!

Äntligen dags för inomhuscykling igen! Blötsnön slirar ner utanför fönstret och mörkret slog till tidigt på eftermiddagen. Då hjälper det inte att mtb:n fick på sina dubbdäck i går kväll... Nu ska trainern plockas fram, basta!
Hoppas bara att jag hittar snabbkopplingen nu. Jag tror att jag vet var jag lade den i våras... men jag har ju faktiskt flyttat sedan dess. Med allt vad det innebär av kartonger och lådor ståendes än här, än där.
Innan trainerturen måste jag bara upp en sväng på stan. Behöver skaffa något slags skydd, typ liggunderlag, att ha under ekipaget. Dels för att slippa få en massa svett och snor (!) på golvet, men även för att dämpa ljudet en smula. Bor ju på andra våningen nu och det är inte säkert att grannen inunder älskar ljudet från en cykel som tjuter över att behöva sitta fast i ett cykelställ, samtidigt som den ändå ska cyklas på!

Nyttigheter!

Det var medlemsmöte hos Örebrocyklisterna i går kväll. Bland annat bjöds på en föreläsning om kost och näringslära. Mycket intressant och lärorikt!

Inser att det är både enkelt och komplicerat, det här med vad man ska äta för att må bra.

Enklast handlar det om att äta en allsidigt sammansatt kost som inte innehåller mer energi än vad kroppen behöver. Aningen mer komplicerat blir det om man är en hårt satsande idrottsutövare mitt i karriären. Och då handlar det om att få i sig både rätta mängder och rätt sammansättning.

Men för mig (som är av enkelt urspung) var föreläsningen både en rolig och nyttig påminnelse om ordspråket -för mycket och för litet, skämmer allt!

För dig som vill ha det hela i rubrikform kommer det här:

Sov dig smal! Apropå att kroppen kör med sitt favoritbränsle fett, när man sover. Ät fett, bränn fett! Apropå att en kropp som får för lite fett genom maten, undviker att använda fett i depåerna som bränsle. Den vill inte slösa i onödan, om den inte vet att den får mer.

Nu ska jag bränna lite fett tror jag (sova middag alltså)!

Äntligen!

Äntligen börjar november visa sig från sin rätta sida. Disigt, fuktigt och inte riktigt ljust på hela dagen. Toppen! Näe, det var inte ironisk. Jag tycker så. Faktiskt.

Jag börjar själv också att visa mig från min rätta sida. Snoret borta (nästan) och cykelkläderna framplockade igen. Körde Lången Runt i söndags. 30 km på blandade småvägar med lågpris-mtb:n.

Seg i kroppen visserligen, efter mer än 7 veckors uppehåll från riktig cykling (sträckor längre än 2 km). Men kul var det och bra gick det. Ska till käftis i morgon för lite service, så nästa sväng får anstå tills på torsdag. Men då blir det nog samma runda igen. Ska lägga upp den som en tur i GPS:en så att jag kan tävla mot mig själv. Jag tror att jag kommer att ha goda chanser mot mig redan nästa gång.

Ciao!

Tufft väder för en cyklist i morse. En (1) plusgrad, blötsnö i luften och nordanvind. Jag tvekade några ögonblick. Kanske vore det bättre att gå till jobbet än att cykla i det här vädret?
En titt ut genom fönstret igen, ytterligare tvekan. Men så bestämde jag mig. Det blir cykeln! Jag var ju bara tvungen att testa mitt nya sadelskydd.

Och när är det bättre att testa ett sadelskydd än under rådande förhållanden?
Ner för trapporna och ut i skitvädret bara. Tjohej! Jag föste bort den vita, våta sörjan från sadeln och satte på fårskinnet och ledde iväg cykeln ut på gatan.

Oj då! Genomsur redan. Om händerna! Kanske skulle man ha borstat bort snösörjan från handtagen också..? Väl uppe på sadeln kunde jag bara konstatera att sadelskyddet gjorde vad man kan begära. Det satt stadigt på rätt plats, hindrade blöta från att tränga upp och inneboende kroppsvärme från att tränga ut.

Toppen helt enkelt. Nu återstår bara att skaffa något annat att ha på fötterna än tygskor... Kanske ett par vattentåliga byxholkar också. Ett par handskar som inte är gjorda av disktrasematerial vore inte heller helt fel. Kanske skulle man slå till på en ny cykel, rent av?

Varför blir det alltid så här dagen efter att man varit inne i en cykelaffär?

Åter på cykeln!

Äntligen har jag sluppit ut ur min bur! Förkylningen/influensan/bihåleinflammationen, eller vad det nu var/är som drabbat mig börjar så sakteliga ge sig. Jag har visserligen trott det förut under hösten, men nu verkar det som mina tappert inmundigade penicillintabletter fått någon slags bukt med värsta härden i bihålorna i alla fall.

Igår morse blev det så nypremiär för cykeln till jobbet. Vilken fantastisk morgon jag hade valt! Två minusgrader, dimma, isknaggel på sadeln och ett nästan bottenfruset lås mötte mig nere på gården klockan kvart i fem.

Men med hjälp av lite våld i lagom stora doser, funkar i alla fall på en cykel, kom jag i alla fall iväg som jag skulle.

Det kändes att det var länge sedan jag satt i sadeln. Det kändes även alltför tydligt att det var länge sedan jag utövat någon annan slags fysisk aktivitet än långsam gång. Smärtsamt, faktiskt.

Nu har jag i alla fall fått fart på cykeln, när jag får fart på mig själv är en helt annan fråga. Svaret på den låter jag vänta så länge som det behövs. Jag tar det lugnt helt enkelt. Idag har jag cyklat 5 km. Det var precis lagom.

Grus i maskineriet.

Nu börjar jag verkligen bli less på mitt sjukdomstillstånd! Ska aldrig penicillinkuren börja hjälpa någon gång? Ok, själva kuren ska pågå i tio dagar. Jag har just nu exakt lika många kvar att knapra, som jag gjort hittills. Och det kanske är så att det tar närmare tio dagar att bli av med vad-det-nu-är som ställer till det i min kropp.

Men det borde väl kunna gå snabbare, kan man tycka. Det är i alla fall 2008!
Har beslutat att hjälpa de små mögelsvamparna på traven. Därför äter jag nu spagetti med vitlöksklyftor indränkt i sweet chili sauce. Får se om det är något annat än svett som tränger ut ur porerna nu... Har även applicerat några kluttar tigerbalsam på väl valda platser i mitt ansikte. Känns väl sådär... men ont ska med ont fördrivas! Kanske kan det till och med bli en liten försiktig promenad om en stund...

TdF 2009

Det är visserligen långt kvar till juli 2009. Men det skadar ju inte att vara förberedd. Här är kartan som visar hur Tour de France kommer att köras nästa år. Och det enda folk kommer att fråga sig fram tills dess att starten går, här huruvida Lance ska vara med eller inte...

Stopp i röret!

Det här är en cykelblogg. Cykelbloggar ska handla om cykling. Regler är till för att brytas. I dag handlar det om bihåleinflammation. Kreativitet sägs per definition vara "att bryta mot regler".

Det gick alltså som det brukar att gå. Den starke vinner över den svage. Om det inte är på film förståss. Då ser det ut som att Goliat har vunnit. Han har till och med tänt brasan under det spett varpå David är surrad och ska om bara ett ögonblick få höra det muntra knastret av kött som långsamt grillas över öppen eld i solnedgången.
Davids få (och dessutom sällsynt sorgsna) kvarvarande vänner gör sig som bäst beredda på att smyga ut i natten för att upplösa sitt brödraskap och försöka klara sig var och en på egen hand. En tjock molnbank drar fram över himlen och skymmer månen, havet dånar olycksbådande och korpar gör sig beredda att kasta sig över de svartbrända benknosor som vi inser strax kommer att vara det enda som återstår av vår hjälte, sorgligt upphängd på spett.

Just då, i precis sista momangen, ropar någon att kungen är naken samtidigt som ett irrbloss över himlen lyser upp hela den dystra scenen varpå någon får oanade krafter och smockar till Goliat rätt i ögat. Han ger upp ett illvrål, snubblar till och ramlar rätt i elden. Samtidigt stöter han till spettet med David. Detta spett lossnar då från sin upphängning och ramlar mirakulöst nog till marken på vänster sida om själva eldhärden. Därför rullar vår hjälte åt rätt håll (till höger och han hade rullat in i elden igen), ut på den fria delen av stranden där hans vänner, styrkta av vad som händer, med gemensamma krafter lyckas befria honom och få honom på fötter. Allt under det att en stråkorkester spelar för fulla muggar samtidigt som den gement elake storskurken Goliat går upp i rök över den eld som nyss varit avsedd för någon helt annan.
Sällskapet jublar på stranden, månen lyser åter klar och David konstaterar att han klarat knipan igen. Inte minst tack vare några av sina allra minsta vänner. Tudiladi, tudiladi tudiladi hej!

I går trodde jag att jag skulle dö. Jag vet och förstår att det är ovanligt att dö av förkylning i den här delen av världen, men det kändes verkligen som att slutet var nära. En vansinnig smärta i höger halva av ansiktet, hjärtklappning och yrsel var tydliga tecken.

Uppbackad av min ständigt kloka kollega Malin ringde jag till slut vårdcentralen. En timme senare satt jag hos doktorn som efter typ 45 sekunder konstaterade att jag hade bihåleinflammation. Punkt.

60 tabletter Kåvepenin ska jag nu knapra i mig under de kommande dagarna. Frågan är om det hjälper för att få loss mig från spettet och få Goliat på fall?

Dum som jag vet inte vad, gick jag till jobbet i morse... Goliat tänder på. När jag kom hem bestämde jag mig för att det inte var värt det. Därför kommer jag att stanna hemma i morgon. Kan någon se ett irrbloss på himlen någonstans? Please...

to be continued

Nu hoppar jag av...

Morgonen var kall och fuktig. Gatljusen speglade sig i den blanksvarta asfalten och gav tillfälligtvis liv i de förmultnande, fastklibbade höstlöv som råkat hamna där de hamnat i rännstenen. Klockan på kyrkans torn visade 04:45.

Jag hade precis dragit ner mössan för öronen och fått till rätt volym på musiken i hörlurarna då jag såg honom en bit bort på trottoaren.

En ganska lång, gänglig mansperson iförd trenchcoat och med en basebollkeps nertryckt på skallen. Han promenerade håglöst, till synes utan mål utanför muren till kyrkogården.

Efter några sekunder insåg jag att jag gick mycket fortare än vad han gjorde. Då mannen saknade ett av de vanligaste attributen för morgontidiga vandrare på just den här gatan, bestämde jag mig för att byta trottoar innan jag skulle passera honom. Hade alltså ingen väska av något slag, ingen liten hund i koppel eller ett par slamrande gåstavar i händerna.

Han var helt klart en yxmördare på jakt efter rov, slog det mig.

Strax efter att jag sneddat över gatan (jag har ännu inte kommit ifatt honom helt) börjar han också snedda åt höger. Vi kommer att hamna axel mot axel på min trottoar inom 15 sekunder.

Då viker han plötsligt åt vänster igen och fortsätter att gå på sin sida av gatan. Jag drar in ett rejält förråd av rå morgonluft djupt ner i lungornas gömslen och ökar takten rejält. Rycker ur ena hörluren ur örat för att bättre kunna höra om han kommer att försöka förfölja mig.

Efter ungefär två, tre minuter, vänder jag lite försiktigt på huvudet och ser att han är långt bakom mig. Skönt, jag blev inte yxhuggen, konstaterar jag när jag passerar det nattstängda (som det verkar i alla fall) polishuset.

Nu skiter jag i stegtävlingen och börjar cykla till jobbet på mornarna igen. Det känns säkrare.

-Eller också kan du sluta upp med att läsa billiga deckare, hälsar hustrun...

Snor och yrsel.

Det finns inget att berätta.

Om det inte ska handla om yrsel, svaghet, skrällhosta, snor, frossa, svettningar, håglöshet, heshet, fnasiga näsborrar, nezeril, värktabletter, honungsvatten, c-vitaminer, eftermiddags-tv, rastlöshet...

Som sagt, inget att berätta. Förutom att jag tycker att det är trist. Men det är väl heller inget att berätta om en dag som denna. Vem bryr sig?

Ett steg i taget.

Sedan en dryg vecka tillbaka håller vi på med stegräkning på jobbet. Hela firman är (tydligen) engagerad och det handlar kort och gott om att gå så långt man kan.

Personligen är jag måttligt förtjust i den här typen av arrangemang där kreti och pleti antas vilja utmana varandra i promenerandets ädla konst.

Jag vill inte. Ändå, likt förbaskat, låter jag nu cykeln stå kvar i cykelstället på morgnarna till förmån för apostlahästarna.

Nästan 3000 steg har jag till jobbet. 2700 noga räknat. Om jag vill tillgodoräkna mig "stegpoäng" från andra motionsaktiviteter, typ cykling, så får man en jobbpromenad per 30 minutrs träning.

Tycker att jag borde få mer. I alla fall om man betänker hur mycket "jobbigare" ett träningspass på cykel är, jämfört med en promenad till (eller från) jobbet.

Fast just nu är jag fortfarande ap-förkyld, så det lär nog dröja innan jag kan börja plocka in konverterade cykelpoäng till min stegsamling...

Jämfört med alla andra som jagar steg på mitt jobb, är jag en typisk medelmåtta. På 630:e plats av 1210 deltagare.

Gasen i botten!

Det är först efteråt man vet om man gjort rätt. Men samtidigt måsta man våga, även om man inte vet hur det kommer att gå!
Jag har jobbat på samma ställe i över 16 år. Haft lyckan att kunna gå till jobbet med ett leende på läpparna varje gång. -Äntligen måndag, har jag sagt. Och menat det! Även om jag har varit på samma ställe i så många år och gjort ungefär samma sak hela tiden (nästan) så har inte den ena dagen varit den andra lik, någon enda gång. Världens häftigaste jobb, helt enkelt!
Förra veckan gick jag in till chefen och sa upp mig. Idag blev det officiellt. Jag har slutat. Finito. End of story. Tack å ajö. Lagom till jul ska passerkortet lämnas in...
Så nu sitter jag här, snart 53 år gammal, och funderar över om jag gjort rätt... Nej, det där sista stämmer inte. Jag vet att jag gjort rätt. Annars skulle jag inte gjort det! Fast jag vet att det finns dom som tycker att jag är ute och cyklar (det är trots allt en cykelblogg det här)...
Summan av kardemumman är i alla fall att man ska följa sin magkänsla, inte titta för långt ner i marken, se till att ha lite krafter kvar och sedan, när tillfället kommer - ställa sig upp i pedalerna och trycka till! Förhoppningsvis håller utbrytningen hela vägen!

Två till!

Följande telegram landade ikväll från Frankrike.

(TT) Två etappvinnare från cykelklassikern Tour de France har testats positivt för dopning. Det handlar om tyske 27-åringen Stefan Schumacher samt den 37-årige italienaren Leonardo Piepoli.
I båda fallen handlar det om användning av cera, en ny variant av den kända blodsförhöjande substansen epo (erythropoeitin).
Schumacher och Piepoli vann två respektive en etapper under årets Tour de France. Schumacher bar den gula ledartröjan vid ett tillfälle, och slutade på 25:e plats i sammandraget.
Piepoli cyklade för Saunier-Duval-stallet, som drog sig ur touren efter tolv etapper då stallets toppcyklist Riccardo Ricco avslöjades dopad. Senare blev Piepoli sparkad från stallet, för att "ha brutit mot stallets etiska regler". Schumacher bytte nyligen stall, från Garolsteiner till Quick Step.
Nu går troligtvis Schumacher och Piepoli samma öde till mötes som Ricco - två års avstängning.

Blir man trött, sur eller förbannad? Ja, ungefär någonting ditåt, typ liksom va.
Hoppas nu bara att de som fortfarande kör odopat fortsätter med det. Tiden talar för dem!

Cykling, fisk och friska vindar.

Efter ett snabbt telefonsamtal i fredas blev det bestämt att jag skulle åka och hälsa på kompisen B i hans sommarstuga under lördagen.

Eftersom jag lever som jag lär (?!?) blev fortskaffningsmedlet naturligtvis cykel.

Lördagen var grå, mulen och småblåsig. I ryggsäcken fanns en flaska rött som sedan kompletterades med ett par ostbitar och en bit bröd från butiken runt hörnet.

På allt annat än välpumpade däck styrdes mtb:n österut. Mjukt och fint och med ett härligt sjungande ljud mot asfalten avverkades kilometer efter kilometer förvånansvärt snabbt.
Sa jag att jag hade medvind? Inte så stark, men ändå...
Konstaterade att det fortfarande var gott om snor i skallen, men när man cyklar ensam så kan man ju spotta och fräsa hur man vill.

Efter 25 km var jag så framme och möttes av beskedet om att bastun var uppvärmd och klar.

Vi bastade, flyttade runt på några blandade möbler i huset och kånkade ut en säng innan det var dags att käka lunch.
Rökt gös, jag säger bara det. Det räcker. Hur otroligt gott som helst, nersköljt med ett mörkt öl. Behövs inget mer. Förutom i vårt fall då. Rioja, ost och några lövtunna skivor lufttorkad skinka kändes som en helt ok avrundning.

Sedan var det bara att äntra tusenkronorscykeln och åka tillbaka. Den tidigare så hjälpsamma medvinden hade nu förvandlats till en fiende av stora mått. Den pustade och frustade, pinade och ven och lämnade mig inte i fred annat än i någon ögonblickskort sekund då och då. Lika lätt och ledigt som jag susat fram åt andra hållet, lika tungt och långsamt gick det nu.
Kallt var det dessutom.

När jag noga hade intalat mig själv att allt och alla var emot mig, slog det mig plötsligt att hela situationen faktiskt var självförvållad. Ingen annan än jag hade bestämt att denna förflyttning skulle ske med cykel. -Därför att det är kul att cykla!

Visserligen finns det roligare väder att cykla i än detta, men själva trampandet är ju faktiskt likadant i såväl regn som sol. Runt, runt. Runt, runt. Och efter ett tag har man kommit en bit på väg.

Efter just några sådana tag, passerade jag en vägskylt som upplyste mig om att jag kommit till Örebro och ytterligare några tramptag senare låste jag fast cykeln i cykelstället och konstaterade nöjt att dagens runda bjudit på såväl en fantastisk lunch som 50 km cykling i blandade vindar på en taskigt pumpad lågpriscykel. Varför krångla till det?

Oops!

Ibland är det bara så vackert. Till synes utan ansträngning glider man fram över asfalt och gatsten i en ljummen medvind och med ett lagom fjärran, men angenämt mål i sikte.

I går var det så. Nere under tunneln vid Vasatorget kom jag ifatt en cyklande mamma med en lika cyklande liten dotter i sällskap. Flickan åkte före och mamman stöttade med korta och tydliga kommandon. -Titta rakt fram! -Håll dig till kanten, bra!

Själv smög försiktigt strax bakom. Ville inte stöka till det för den lilla och hennes mamma. Strax efter tunneluppgången passade jag på att glida förbi utan problem.

Strax därpå var jag nära att bli rammad (bakifrån) av en annan cyklist, en hårsmån från att bli mosad av en buss och endast ett tuppfjät från att bli klämd mellan två gångtrafikanter, en mopedist och en vilsen mopedist.
Ibland är det bara så vackert. Oftast är det för jävligt!

Äntligen!

Det känns som om jag inte sysslat med annat än att fatta en massa beslut den senaste tiden. På jobbet, hemma och på fritiden. Hela tiden måste man bestämma sig för det ena eller det andra. Telefonrösterna avlöser varandra och vill veta om jag verkligen tänkt över min situation angående försäkringar, tevekanaler, pensionsplaceringar, telefoni, tidningsprenumerationer... Iblande vet jag direkt vad jag vill, ibland har jag ingen aning. Har inte ens tänkt på det som ett problem.
-Vill du ha enklare elström? Var den senaste frågan med sikte på min plånbok, som jag var tvungen att ta ställning till.

En fråga har jag dock ställt mig själv varje dag under de senaste två veckorna. Och svarat rätt på. Utan betänketid! -Ska vi cykla idag? -Nej!
Snor, huvudvärk och en allmänt hopplös håg, har tillsammans med den senaste tidens usla väder, gjort det enkelt att välja bort all annan cykling än de dagliga 2x7 minuternas jobbpendling.
Idag ställde jag mig frågan igen... och fann att jag plötsligt svarade ja! Solen sken, det var vindstilla och det kändes som att snoret var på upphällningen.
Nere på gatan upptäckte jag att pulsbandet inte levererade någon signal till Garmin, men man kan cykla ändå. Dire Straits i lurarna fick bli soundtrack, Efter en fyra, fem kilometer upptäckte jag att jag glömt starta Garmins vägmätare, men man kan cykla ändå.
Ytterligare en bit senare upptäckte jag att jag inte visste vart jag var på väg, jag hade liksom inte bestämt någon rutt. Utan mål kan man faktiskt inte cykla. I alla fall inte jag. Så det fick bli den klassiska "dit näsan pekar". Till slut pekade näsan på en brygga vid den norra änden av sjön Lången. Jag bestämde mig för att dagens uppgift var att fotografera bryggan i motljuset och sedan cykla hem.
Nu hoppas jag att förkylningen inser att den inte har något mer att hämta hos mig och beslutar sig för att ge upp. Jag gör det i alla fall inte!

Stadscyklisten

Jag börjar bli varm i kläderna nu. Mina första rundor på cykel i stan kändes inte helt bekväma. Det var svårt att fatta när cykelbanan plötsligt fortsate på motsatta körbanan. Svårt att räkna ut närmsta vägen till andra sidan stan, därför att närmsta vägen till andra sidan stan bara gäller de som kör motorfordon. Vi andra måste köra omvägar.

Det var också lurigt att komma underfund med hur andra cyklister tänker, här i stan. Så fort jag slutade tänka på just det, var jag genast en bit på väg.

Andra cyklister tänker nämligen inte, de bara gör´t!
Precis som gångtrafikanter, busschaufförer, taxiförare och hundar som rastas i kilometerlånga koppel. Och numera även jag.
Dessutom gör jag det med högre fart har jag märkt. Jag är alltid först upp till krönet vid Olaus Petri-kyrkan t ex. Snabbast över samtliga korsningar efter det att ljussignalen slagit om till grönt. Korsningen Järnvägsgatan/Storgatan klarar jag utan att sakta in. Bara för att nämna några exempel på min allt smidigare framfart.

Dock måste jag fortfarande se mig för, har jag märkt. Men jag jobbar på att få bort den reflexen. Andra saker jag måste slipa bort är ovanan att ge tecken när jag ska svänga samt lusten att bromsa in om någon gående är på väg att korsa min väg. Samma sak inför bilister. Men i de fallen tror jag att det räcker med att ints söka ögonkontakt för att få fri lejd.

Det är med andra ord kul att cykla i stan. Hade jag råd skulle jag nog skaffa mig en coolare cykel. Varför inte en sådan här:

Ljuset i tunneln.

Okej, fortfarande förkyld men inte längre döende. I alla fall inte i övre luftvägsinfektion.
Överlevde faktiskt en sittning hos tandhygienisten idag.
Trots att hela skallen fortfarande är ganska välfylld med snor så känner jag ändå att det finns något slags ljus därframme i tunneln. Ljuset är i och för sig intressant, men den största poängen är ändå att ljuset förvarnar om att tunneln har ett slut.
Exakt hur landskapet ser ut där framme kan jag bara gissa, likaså vad det är för väder som kommer att möta mig. Men just nu gör det detsamma. Jag vill bara komma ut ifrån denna unkna fuktdrypande klaustrofobiska fängelsehåla och få andas fritt.
Sa jag att jag var förkyld?

Bättre i morgon?

Äntligen solsken! Det känns onekligen ovant att titta ut genom fönstret och se en turkosfärgad himmel bilda fond till några tunna ljusgrå molnstrimmor som sakta seglar fram mellan här och nu.
Egentligen är det perfekt läge för en sväng med cykeln. Krispig luft, svaga vindar och ett stort antal, fortfarande outforskade vägsträckor.
Den nybyggda, ännu ej riktigt färdiga, snutten av E18 strax väster om Örebro t ex. Allmänheten inbjuden till provcykling idag.
Men jag är fortfarande förkyld och försöker bli frisk istället. Och i den rehabiliteringsplanen står inget om cykling på nybyggda motorvägar.

I morgon lär det bli ytterligare en högtrycksbetonad höstdag. Undra, sa flundra, om jag kommer att ha någon glädje av det? Snörvel.

Jag är nog inte riktigt frisk.

Efter några dagar med halsont och småhängighet så är det väl bara att konstatera att jag har blivit förkyld igen! Det känns ju som det var så nyss sedan förra gången.

Orättvist dessutom! Jag tycker inte att jag gjort något fel. Jag har hjälm på mig när jag cyklar till och från jobbet. Fungerande lyse både fram och bak på cykeln dessutom. Jag bär långfingrade cykelhandskar när vädret är kyligt (och det är det ju mest hela tiden, nuförtiden) och jag ger faktiskt tydliga tecken med handen (inte bara fingret) när jag vill göra bilister uppmärksamma på att jag till exemel ämnar byta färdriktning en smula.

Allt detta till ingen nytta verkar det som. Alla andra kan ju hålla på hur som helst utan att ens drabbas av den minsta nysning. Å finare cyklar än mig har dom också, dom rackarna. Sjukt, sa Bill. Skitsjukt, sa Bull!

Hur mycket kan det regna?

En gång frågade jag en forskare hur blöt en ko kan bli. Det var regnsommaren 1993 för övrigt. Han hade inget bra svar på den frågan, förutom att forskningen tog för givet (varför?) att en ko nog inte blev särskilt blöt när det regnade. Eller att hon (kossan alltså) blev typ halvblöt, men inte blötare än så.
Själv känner jag att det skulle vara helt underbart att vara ko dessa dagar. Och alltså inte bli mer än halvblöt!

För när det handlar om att bli blöt av regn, lever lever man som cyklist i ett helt annat universum än en ko.

Nu känns det som att det räcker. Please!

Ute å cyklar...

Ibland är man ute och cyklar. Ibland inte.

Förra veckan bjöd på tre omväxlande och till karaktären helt olika rundor.
Den första rundan blev en drygt 50 km lång ösregnstur, där i alla fall humöret var på topp trots kyla och väta.
Runda två gick till en kompis stuga 25 km öster om stan. Dock tog jag den långa vägen och rundade Hjälmaren på vägen dit. 125 km visade Garmin när jag klev av cykeln i ett begynnande regn. Sista rundan var den kortaste, raka spåret hem från ovan nämnda stuga, men kyla och motvind och bristande motovation från min sida gjorde att det blev den jobbigaste/tristaste/meningslösaste rundan sedan jag köpte racern för ett år sedan.

Nu heter det ju att man aldrig ångrar ett genomfört träningspass... Själv ångrar definitivt inte att jag inte körde den hemväg som jag hade tänkt mig!

Om att cykla på Teneriffa.

Hemma igen. Därmed också dags att sammanfatta cykeldelen av de två veckorna på Teneriffa och den lite slitna, men ändå funktionella semesterfabriken Playa de las Americas.
Skor, pedaler och cykelkläder fanns med i packningen och redan innan avfärden hemifrån ahde jag via nätet förvissat mig om att det inte skulle vara några problem med att få tag på en racer på plats.
En intressant sak som slog mig var att reseföretagets egen information mest innehöll tips om att hyra bil. Att cykla på Teneriffa avrådde de ifrån på grund av trafikintensiteten och de hetsiga bilisterna. En cykeluthyrare, å andra sidan, ansåg att Teneriffa var den perfekta platsen att cykla på. Inte minst med tanke på de cykelvänliga bilisterna på Teneriffa! Vem ska man tro på, tro på , tro på..?

Första dagen på plats ägnades bl a till att lokalisera cykeluthyrare. Det fanns i princip tre att välja på (eftersom det var en racer jag skulle ha): Diga Sports, ett tyskt företag med glättig broshyr, ville ha 20€ per dag plus 50€ i desposition. En lokal uthyrare som hyrde ut allt ifrån terängjeepar till vattenskotrar (och hade kontor i varje gathörn) nöjde sig med 18€ per dag men ville ha 200€ i disposition. Samt Icarobike (även det tyskt, faktiskt, vars hemmagjorda fotostatbroschyr jag hittade på Turistbyrån), som hyrde ut racers för 15€ per dag.
De sistnämnda hade butiken i en vit Fiat Ducato skåpbil och levererade fritt till vilken hotellrumsdörr som helst på hela Teneriffa. De ansåg sig inte behöva ta ut någon depositionsavgift.

Efter några dagars slappt liv och leverne med såväl bad som god mat och dryck var det dags att göra slag i saken och skaffa hoj. Jag ringde Icarobike och gjorde upp med Ulrico om att han skulle komma med en passande cykel till hotellet dagen därpå. Punkltigt (bara en kvart efter avtalad tid) dök han upp med sin vita van fullproppad med cykelgrejer. Två racers hade han med sig. Valet föll på en blå Olmo "Super Light" stålhäst med 9-delad Campa-grupp.

Då jag inte visste säkert hur många dagar jag ville ha cykeln, kom vi överens om att vi skulle höras av framåt kvällen. Om jag ville behålla cykeln ett tag, skulle jag bara behöva betala för de dagar jag verkligen cyklade på den! Han skickade med mig en reservslang, ett extra ytterdäck, pump och en hjälm samt några goda tips på användbara vägar. Eftersom jag gärna ville upp till Vilaflor, Spaniens högst belägna by, såföreslog han även en lämplig rutt dit.

Strax före klockan elva begav jag mig iväg och konstaterade att uppförsbacken började direkt utanför dörren (det blir gärna så på en bergig ö om man bor ganska nära stranden) och att det var en väldig trafik redan från start. Efter 25 meters cykling delade gatan på sig i en slags y-korsning och jag låg naturligtvis i fel fil. Jag han knappt ens tänka på att göra ett tecken för att markera filbyte till vänster, förrän bilen bakom direkt saktade in och lät mig byta körbana i lugn och ro. Samma sak vid första rondellen. Den här gången var det en buss som lät mig få såväl fri lejd som lugn och ro när jag siktade på en lämplig väg ut ur snurren.

Till saken hör nämligen att man inte skyltar speciellt noga innan rondeller och korsningar. Ibland gör man det, men långt ifrån alltid. Så det blev en och annan felkörning, så mycket kan jag väl avslöja redan nu.

Via grannstaden Los Cristianos tog jag mig i alla fall ut på rätt väg till slut. Den vägen som definitivt ledde upp mot Teides sluttningar och som skulle ge mig en inblick i bergscyklingens fröjder/skräckupplevelser. En och annan backe har jag i och för sig betvingat, men i ärlighetens namn så har jag aldrig cyklat i ett landskap som på något sätt liknade det här. Redan när jag passerade under motorvägen började vägen luta så pass att jag cyklade på tvåans växel. Hundra meter senare så var det lägsta utväxlingen som gällde.

Eftersom jag gillar att läsa, så hade jag läst ett och annat om cykling i berg. En av de viktigaste lärdomarna från de studierna, var att ta det lugnt och hitta sin rytm. Jag tog fasta på det rådet och kastade bara ett öga på pulklockan då och då för att liksom få svart på vitt att det inte var jobbigare än det faktiskt kändes.

Efter ungefär 40 minuters cykling hade jag kommit fram till en bensinmack, som jag vid en busstur tidigare, beslutat använda som första rastplats. Svetten lackade och sved i ögonen, men annars så kände allt helt ok. Efter en stund i skuggan på mackens baksida var det dags att trampa vidare. Då upptäckte jag att bakdäcket kändes lite skumt... Pyspunka! Jag som inte har haft punka sedan jag fick mitt cykelåterfall för över ett år och 500 mil sedan...
Men det var lugnt. Byta slang kan man ju. Då var det värre med pumpen. Cykelpumpen alltså. Den var ganska kass, visade det sig. Visserligen fick jag i en del luft i däcket, men så värst mycket mer än halvhårt blev det ju inte.

Men nu var jag ju på en mack och där finns det ju resurser. Det är tur att man har sin adapter med sig, så att man kan använda en bildäckspump till ett racerdäck! Det visade sig dock, ganska per omgående, att man inte hade sin adapter med sig. Den låg ju på sin plats i sadelväskan hemma i Örebro. Och inne på macken fanns tyvärr ingen hjälp att få i detta ärende. Så det var bara att ta Gud i hågen och köra vidare. Jag kan ju inte låta en sådan petitess som ett lite slappt bakdäck hindra mig från att bestiga berg! Eller hur?

Jag trampade alltså idogt vidare på min färd uppför. Hur långt jag skulle köra hade jag inte bestämt. Bara ta det lugnt och trampa på i min egen rytm så länge det var kul och gick bra. Ner kommer man alltid!

Passerade några byar/småstäder och fick nästan lite TdF-vibbar då det var ganska mycket folk på trottoarerna. Människor som storögt tittade på snubben som trotsade värsta middagshettan i en evighetslång uppförsbacke på en blå stålcykel av märket Olmo. Det var, med lite fantasi, nästan som att cykla i en teve-sändning.

Vägen vindlade en del fram och tillbaka, men det var inga direkta serpentiner även om det dök upp en och annan hårnålskurva som slingrade sig runt en utskjutande bergsformation här och där. Lutningen var ganska konstant. Inte vrålbrant kanske, men har man cyklat upp för Ånnabodabacken så vet man ungefär hur mycket det lutade. Grejen var dock att det i stort sett aldrig planade ut. Då och då brantade det till ytterligare en bit för att sedan återgå. Någon dator fanns inte på cykeln så jag hade ingen koll på hur långt jag kört, förutom det jag kunde räkna ut med hjälp av den lilla kartflik jag hade med mig.

När jag kommit till San Miguel bestämde jag mig för att inte cykla högre den här dagen, utan smyga mig ner mot kusten igen. Dessutom började jag bli lite hungrig så en matrast skulle jag också ha.

Accelerationen direkt efter att jag svängt höger och lämnat uppförsbacken, för en väg som skulle ta mig ner till havet igen, var mäktig och utan pardon. Nu gällde det att ha blicken långt fram och hålla ett stadigt, men absolut inte krampaktigt, tag i styre och bromshandtag. Raksträckorna var långa och kurvorna svepande. Bitvis var asfalten ganska grov och skakningarna fortplantade sig från däck och fälg upp genom framgaffeln och rätt in i händerna.

Till slut kändes det (som jag tror att det känns) att köra tryckluftsborr. Det var snudd på att handlederna domnade ett tag, så vibrerade det. Mot slutet av nerfärden blev dock asfalten bättre igen och domningskänslorna försvann.

Rätt var det var kom jag till ett samhälle med både trafikljus och rondeller och plötsligt måste jag ha missat någon skylt, för jag befann mig hux flux mitt på en motorvägspåfart. Utan väg tillbaka! Efter några minuters stilastående blev det i alla fall en så pass stor lucka i den ändlösa raden av bilar och bussar att jag springandes kunde ta mig över en av påfarterna och sätta mig i säkerhet på en byggarbetsplats.

Jag har en polare som säljer vägskyltar. Honom ska jag tipsa om det här stället. Här borde han kunna göra fina affärer... Efter lite trasslande bland grävskopor och förvånade anläggningsarbetare kom jag i alla fall ut på asfalterad mark igen och strax skymtade jag ett McDonalds-M över hustaken. Det är bra med skyltar, konstaterade jag nöjt när jag kedjade fast cykeln i ett stuprör utanför ett bollhav en stund senare.

Mätt i magen körde jag sedan vägen västerut och konstaterade nöjt att med nylagd asfalt under däcken och eftermiddagsbrisen i ryggen så var det en fröjd att cykla på Teneiffa. Strax därpå så tvingade en bilkö mig att glida ner med cykeln på den grovt grusade "vägrenen" för att jag skulle kunna ta mig förbi de stillastående vänstersvängarna. Upp på asfalten igen och... jäklar.

Kanten var högre än vad jag först trodde och när jag väl förökte rycka upp bakhjulet var det försent. Deet illa pumpade bakdäcket orkade inte hålla emot, utan asfaltkanten perforerade lika lätt som man river av ett toapapper, innerslangen på en bråkdel av en sekund. Punka!

Jag står stilla en stund och begrundar mitt öde. Konstaterar bara att jag är mitt i ingenstans och det är på tok för långt att gå. Vartän jag ska. Byter slang. Från den totalpunkade till den pyspunkade. Pumpar och kör i en halvminut. Stannar och pumpar. Kör i en halvminut. Stannar och pumpar, kör i en halvminut. Sedan går jag. Att gå med cykelskor och släpa en blå Olmo i grovt rödbrunt grus i värsta eftermiddagshettan är sisådär, om jag ska vara ärlig. Till slut så dök i alla fall ett litet samhälle upp. Med en verkstad. Jäss!

Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Det finns en mack 2 km åt det hållet, fråga där. Pumpa, cykla, pumpa, cykla. Gå. Pumpa, cykla. Framme. Jäss! Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Men det finns en gummiverkstad här bakom. Fråga där. Jäss!Inte då. Man kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laga en slang. Men det finns en bike-shop 3 km åt det hållet. Fråga där. Om dom har öppet förståss...

På vägen till bike-shopen tittade jag in på ytterligare en mack, två gummiverkstäder och en biltillbehörsaffär. Ingen hade grejer för att kunna laga något så märkligt som en cykelslang.
Tills slut kom jag fram till till den lilla cykel-motorcykelbutiken. Där köpte jag mig en slang för 5€ och monterade med vana fingrar ute på trottoaren. Sedan tog jag med hjulet in i butiken igen och frågade om de hade en pump jag kunde få låna. Nej, tyvärr. Jag kunde få köpa en. Efter lite trasslande på blandade småspråk trillade alla poletter ner och jag blev hänvisad till verkstaden på baksidan. Där kunde jag få mitt däck pumpat.

Inne på verkstaden konstaterade man att det var ett cykelhjul jag höll i handen. För att pumpa ett sådant måste man ha en adapter. Hade jag en sådan? Jasså inte, då kan du få köpa en av oss. Mycket bra att ha, förstår du. 2€
Sedan pekade man att jag skulle cykla tillbaka varifrån jag kom och efter en bit svänga vänster. Då skulle jag hamna på rätt väg igen.

Jag ångade på med nypumpat bakdäck och (nu förkortar jag historien en smula) körde sen fel i tre olika rondeller, hamnade via en 10 km lång återvändsgränd i fel stad, vände tillbaka, fick hjälp med en vägbeskrivning av en polis på Vespa samt hjälp med ytterligare en vägbeskrivning (efter ytterligare en felkörning i en rondell) av en liten kille på en mountainbike, innan jag slutligen efter ytterligare en liten felkörning hamnade utanför grinden som markerade ingången till vårt hotell.
Och tro det eller ej, jag var glad. Inte bara för att jag kommit hem igen, utan för att jag hade haft en fantastiskt rolig dag på cykeln.

Sedan vilade jag och ringde cykeluthyraren och sa att jag ville behålla cykeln två dagar till.Min andra dag med den blå cykeln var vilodag och det kostade som bekant ingen hyra. Dag tre var bestämd till att bli den stora bergsbestigardagen.

Jag gav mig av i gryningen med fickorna fulla av ätbara saker samt en reservslang inköpt kvällen innan hos den konkurrerande cykeluthyraren Diga-Sports. Rutten var inledningsvis exakt densamma som första dagen. Dock fortsatte jag rakt fram när jag kom till San Miguel (där jag förra gången svängde ner till höger, mot havet).

Eftersom det var tidigt på morgonen var luften riktigt sval. Här och var kändes det nästan lite kyligt mellan bergssidorna eftersom solen inte kommit åt än. Benen kändes inte helt fräscha, men varefter tiden gick så mjukade musklerna upp sig i alla fall och det blev något slags flyt i cyklingen. Plötsligt så blev asfalten fasansfullt dålig. Lappad och lagad och trasig om var annat. Var rådet om att ta den här vägen, så bra egentligen? Nu var det i alla fall försent att vända så det gällde att snirkla sig fram på bästa sätt.

Till slut så var jag i alla fall framme i Granadilla de Abona (650 möh) och den hägrande avtagsvägen mot Vilaflor, Spaniens högst belägna by på 1400 meters höjd. Bara 13 km kvar! Om jag har räknat rätt blir snittlutningen på den här avslutande etappen 5,6%.
Nu var det väl ett par timmar sedan jag gett mig av så solen värmde vid det här laget riktigt ordentligt.
Men innan jag passerat Granadilla de Abona helt och hållet tog jag en paus i skuggan, käkade lite medhavd matsäck och såg till att jag hade ordentligt med vatten kvar. För nu skulle det nog bli svettigt kände jag. Om jag hade tvivlat på vägbeskrivningen tidigare, så förstod jag nu varför cykeluthyraren tipsat om just den här sträckningen. Vägen var helt gudomlig. Kolsvars, sidenmatt asfalt med kritvita streck.

Låga, ockrafärgade stenmurar som avgränsningar mot stup och sänkor och härliga serpentinvängar. Svetten sprutade och stänkte samtidigt som solen fräste ner från en alldeles klarblå himmel. Nerifrån dalen hördes avlägsna hundskall och då och då ett galande från någon tupp. Ibland passerade en bil på låg växel förbi.

Trampandet gick nu av sig själv. Jag hade kommit in i någon slags meditativ lunk och bekymrade mig inte för någonting. Konstaterade bara sakligt att om jag skulle komma till mitt mål, så var det bara att gneta på.
Fanns inga genvägar. Ingen nerförbacke, ingen medvind, ingen snålskjuts. Då och då kollade jag pulsklockan. Drygt 90% av max. Trampa, dricka, trampa. Tänk vad okomplicerat allt kan vara. Trampa, dricka, andas.

En stor flock svarvita fåglar svepte fram bakom ett klippblock på bergssidan. Svepte ut i det höga tomrummet över dalen till vänster, slog en lov och vände tillbaka bakom klippan och försvann. Bara ljudet av deras vingslag dröjde sig kvar i mitt inre en stund. Som en slags hälsning. Fast jag förstod inte riktigt från vem eller varför, bara att det kändes som att det betydde någonting att de svepte förbi som de gjorde.

Mer vatten, ett par godisbitar. Nu ligger pulsen på 95 procent. Minst. Orkar inte titta på klockan. Orkar inte bry mig om något annat än att trampa. Nu är det riktigt brant igen. Bara en sväng till. Provar att stå upp och trampa. Kändes bra i tio meter. Fortätter att sittandes mala mig uppför. Jag kanske skulle gnola på något. Finns inga melodiere kvar i huvudet. Bara rytmen. Svisch, svisch, svisch... Nu ser jag skylten. Vilaflor, Spaniens högst belägna by.

Var f-n är den någonstans? Det är ju bara berg och ödemark här. Solen fräser, svetten stänker. Svisch, svisch, svisch... Nu ser jag husen. 40 km uppförsbacke är slut. Äntligen framme!
Nej, inte än. Måste högre. Två svängar till och en lång jäkla raksträcka. Det är brant nu. Eller var det brantare förut? Det låter som en hund därframme. Är den bunden eller lös? Hur försvarar man sig mot en hund på 1400 meters höjd. Solen bränner, svetten stänker. Det svider på armarna. Jag fryser! Jag kan väl inte frys nu? Det är ju 1000 grader varmt. Svisch, svisch, svisch... Vad var det för fåglar. Vilaflor till höger. Sväng. Jo, jag fryser faktiskt. Men solen gassar ju. Vad är det för fel?

Just då ser jag en liten restaurang med trottoarservering och mitt inre resonemang avbryts av cykelparkeringsbestyr. När jag klivit av hojen inser jag också att de där märkliga frossbrytningarna faktiskt beror på soppatorsk. Men det gör ju ingenting nu. Jag är ju framme, jag klarade det. Och ner kommer man alltid!

I'm back!

Jo då. Jag fick nytta av pedalerna... och det blev en (två, faktiskt) tur uppför Teides sluttningar. Hur det gick och vad som hände, kan du läsa om här på Motlut inom kort. Ska bara fixa lite annat först. Det blir ju så när man nyss kommit hemn från en resa.

Välkommen tillbaks inom ett dygn eller nåt. Jag kan redan nu utlova hisnande rondellkörningar, punkor, svett och en fantstisk uppförsbacke!

Semester!

Äntligen ledigt. Inte för att jag inte gillar mitt jobb, men det här året har varit tufft på många sätt. Därför känns det extra skönt att få ta det lite lugnt nu ett tag. En resa till Teneriffa för ett bra pris beställdes igår. Sprang in på Norra för att tjacka ett par nya handskar, fick där tipset om att hyra racer därnere och ta en sväng upp till Teide... Förutom badbyxor så kommer jag alltså att ha ett par pedaler med tillhörande cykelskor i packningen!

Vad var det jag sa?

Normalt sett så är jag en ganska usel tippare. Men inte idag! Redan den 14 juli sms:ade jag eurosportarna Vacchi och Adamsson med anledning av vem som eventuell skulle kunna tänkas vinna årets TdF. Mitt bidrag till förutsägelserna var... Carlos Sastre. Som vanligt, skrev jag, tror jag på Sastre, men i år tror jag att jag får rätt!

Och det fick jag.

Passade på i morse att cykla en sväng. Körde norrut förbi Kåvi och sedan mot Närkes Kil. Därifrån styrdes kosan mot Frösvidal och Garphyttan. Är man i Garphyttan så ligger ju inte Ånnaboda långt borta. Parkerade solbrillorna på hjälmen, drog ner dragkedjan på tröjan så långt det gick, sedan var det bara att börja trampa.
Trots värmen, c:a 30 grader, kändes det himla bra. Bara en enda gång, en kort sträcka på 10 meter typ, gick farten under 10 km/tim. Förra året när jag körde uppför där för första gången höll jag väl inte mer än fyra, fem kilometer i timmen. Knappt styrfart alltså.

Kompakt vevparti och ett antal hundra mil i benen sedan dess har gett resultat. Efter att ha vänt uppe vid toppen och kört ner igen så tyckte jag att jag lika gärna kunde klämma backen upp till Storstenshöjden också. Den är ju bara en tredjedel så lång, men rejält brant hela vägen. Hängde på ett par omkörande moppar på slutet. Killarna som körde i blåröken såg förvånade ut när jag inte släppte direkt. Jag var också förvånad. Sedan tog asfalten slut och jag fick en anledni ng att stanna en kort stund och slurpa i mig lite dricka och ta en tugga av min medhavda macka med messmör innan det var dags att cykla hem igen.

68 km blev det och sammanlagt 818 höjdmeter, maxlutning 13% och maxhastighet 70 km/h.

Seeeegt!

Att sommarförkylningar inte är att leka med, är ju ett känt faktum. Frågan är vilka förkylningar man kan leka med alls? Jag vet att det är klyschvarning på att påstå att man har fått en ovanligt svår och segdragen förkylning på halsen, men jag har faktiskt råkat ut för det. En ovanligt svår och utdragen förkylning, alltså.

Började med allmän dassighet förra söndagen (jag trodde att det var matbrist) för att sedan slå till och bli till en till regelrätt dyngförkylning med halsont och huvudvärk.

Efter en dryg veckas liv på sparlåga så hade jag planerat att ta en första, återställande cykeltur i går. Det blev ju inget med den saken. Istället så tog vi oss en angenäm sittning på balkongen med grillning och en kall öl.

Det får bli en sväng i dag istället. Ska bara följa TdF-cyklisternas vederemödor upp till Alpe d´Huez först ;-)

Nu hettar det till!

Äntligen har touren nått alperna! Det är nu det börjar liksom... och även slutar för en del. Dagens etapp var en riktig höjdare. Skönt faktiskt att det ösregnade utanför den egna tv-rutan så pass rejält som det gjorde. Inga problem med att prioritera tv-soffan framför något annat!

Kul att se att det rör sig lite på enkäten om tour-intresset bland mina bloggläsare. Föga förvånande leder det alternativet som leder...

Själv känner jag för första gången sedan förkylningen bröt ut att jag nog kommer att överleva. Om det inte blir alltför tokigt väder i morgon, smyger jag ut på en första rehab-runda. Jag gör med andra ord som proffsen, cyklar på vilodagen!

Doping

Jaha, då var det dags igen. Riccardo Riccó blev den tredje cyklisten att bli torsk i dopingkontrollanternas allt finmaskigare garn. Som idrottsintresserad i allmänhet och cykelentusiast i synnerhet, blir man ju både trött och irriterad. Trött, för att det aldrig verkar ta slut och irriterad för att de aldrig verkar vilja lära sig. Men förbannad orkar jag inte bli längre.

[EDIT: En dryg timme efter att jag skrev det här inlägget meddelade Saunier Duvall-teamet att man, förutom den dopingmisstänkte Riccó, sparkat vinnaren av den spektakulära bergsetappen med målgång i Hautacam; Leonardo Piepoli. Det går utför med dem som går bra uppför...]

För egentligen är det ju inte förvånande för fem öre att vissa idrottutövare dopar sig. Det ligger så att säga i den mänskliga naturen att försöka vinna fördelar gentemot andra, att inte behöva anstränga sig i onödan och att faktiskt vara lite smartare än andra.
Jag påstår inte att det är smart att dopa sig, inte heller hör jag till dem som kallar dem som avslöjas för idioter.

Det finns ju, om jag fattat det hela rätt, två anledningar till att doping är förbjudet. Den ena aspekten är den helt hälsomässiga. Att det kan vara förenat med stora risker för den egna hälsan att stoppa i sig diverse substanser, det behöver man ju inte vara varken tänkare eller läkare för att kunna räkna ut.

Den andra aspekten handlar ju om att idrottarna ska tävla mot varandra på lika villkor. Ingen ska kunna skaffa sig fördelar på konstgjord väg. Därför finns det regler om vad man får, respektive inte får, stoppa i sig.

Själv har jag ju upptäckt att en banan och två stora slurkar sportdryck (blandad på druvsocker, en gnutta salt, limejuice och kranvatten) gör underverk med klippet i benen efter en timmes cykling... För att inte tala om vad en kopp kaffe kan åstadkomma!

Att peta i sig en banan under träningspasset är alltså ganska smart. Att trycka i sig en spruta med EPO, skulle även det kunna vara ganska smart gjort. I alla fall om ingen märkte något! Jädrar vad man skulle kunna cykla uppför backarna då...

Men nu är ju EPO dopingklassat och därför förbjudet...

-Jovisst, men om man samtidigt äter två knäckemackor med kantareller, så kommer ingen att märka att man tagit EPO... Så här gör vi...

Och så gör man något. Oftast handlar det om att man tar ytterligare något ämne för att maskera själva dopninsubstansen. Ungefär som att dölja den avslöjande andedräkten efter tjuvrökning med en stark halstablett... Man får inte vara dum!

Alltså kommer de smarta typerna att fortsätta klämma i sig otillåtna preparat, samtidigt som de ser till att maskera sina förehavanden på rätt sätt. På köpet vinner de ära och berömmelse, prinsessan och halva kungariket. Dessutom kommer de gång på gång att få uppleva den där känslan av att vara oslagbara.

Och det kanske är det som driver dem. Känslan av att vara bäst och starkast. Att inte krokna, som de andra... Framgången, och även drömmen om den, blir som en drog i sig och drogerna de behöver för att klara av det de vill uppnå är faktiskt inte farliga. Det är medicin. En heroinist är bara ute efter att må bra och får man bara sin dagliga dos, så är det inga problem... Det är inte heller något problem med att ljuga, stjäla eller luras. Jakten på "medicinen" står över allt annat...

Jag är glad att cykelsporten tar dopingproblematiken på allvar. Täta kontroller och snabba labbtester kommer i alla fall att göra det tydligt för fuskarna att chansen att ingen ska upptäcka vad de fifflar med, är minimala. Och fram till den dagen att motsatsen bevisas, kommer jag att tro att cyklisterna som just nu gör upp om vem som ska erövra den gula tröjan, alla tävlar på lika villkor, utan otillåtna substanser i sina blodomlopp. Jag hoppas att jag få rätt!

Hur blev det nu?

Jo då, vaniljglass hjälper mot halsont... lite. Friskare blir man inte, men det känns bättre. Idag så var halsen om möjligt ännu värre däran. Faktum är att jag vidtagit, den för mig extremt ovanliga, åtgärden att sjukskriva mig. Efter jobbet idag berättade jag för närmaste chef att det bara var att kalla in reservstyrkan till i morgon och på fredag. Jag måste helt enkelt hålla mig hemma och vara tyst ett par dagar.

Om man bortser från en dag med befarad (fast det var falsklarm) magsjuka förra våren, så har jag inte varit sjukskriven på typ 10 år.

Men hursomhelst, nu är klockan i alla fall slagen och jag ska sitta i ett hörn i hemmets lugna vrå ett par dagar och tycka synd om mig själv. Det är bästa medicinen. Förutom att kolla på TdF då förståss!
PS. Jo, jag kan följa TdF även de dagar som jag jobbar. Slutar alltid jobbet innan sändningarna börjar. Kan vara bra att nämna det, så ingen tror något...

Vilodag, fast helst inte!

Idag är det vilodag på touren. Själv hade jag noga planerat in en sväng på cykeln uppför Ånnabodabacken. Hade tänkt att det nog skulle vara bästa sättet att få fart på benen igen efter dens senaste tidens hålla-på-med-allt-möjligt-slit-och-släp-utom-cykling-verksamhet...
Det skulle säkert ha funkat om inte om hade funnits... Plötsligt låter ens röst som om man levt på whisky och cigaretter i ett halvt liv... Dessutom är det svårt att svälja! Gulp... förkylning på gång alltså.
Har tagit en riktigt lång middagsslummer idag för att om möjligt försöka sova ihjäl bacillerna. Det har väl inte funkat något vidare, vad det verkar. Nu säger en inre röst till mig att jag ska masa mig ut till affären på hörnet och köpa en låda glass... OK, vad har jag att förlora? Glass får det bli. Helst tre-smak, utan naturliga färg- eller arom-ämnen... Om det gå att få tag i sådana läckerheter nuförtiden?!?

I morgon rullar touren igen. Jag också, förhoppningsvis. Fast knappast inte uppför Ånnabodabacken! Men nästa vecka...

Touren

Årets Tour de France är en av de roligaste upplagorna på länge. I alla fall känns det både spännande och ovisst och tämligen oförutsägbart. Fram till häromdagen var det dessutom extra roligt att hålla koll på den ständigt lovande cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist. Resultaten tidigare i år indikerade att han var riktigt på gång.

Och visst infriade han förväntningarna, Gotland. Under fem etapper fick han bära den vita tröjan, den som visar att man är bäste cyklist under 25 år.

Tyvärr blev han av med tröjan efter den första bergsetappen, etapp 9. Och ännu mera tyvärr så hade han svårt att hänga med under den spektakulära etapp 10, den över Tourmalet och Hautacam. Det kommer säkert etapper framöver där Thomas kommer att kunna spela någon slags roll, men då förmodligen som hjälpryttare. I någon huvudroll tror jag knappast att vi kommer att få se honom något mer under årets tour, 28 minuter efter täten som han ligger.

Fast samtidigt kanske man ska låta osvuret vara bäst. Han är ju en erkänt duktig cyklist, och på rätt slags etapp kanske han kan få chansen, han är ju rätt ofarlig för sammandraget och därmed inte alltför hårt bevakad...

I morgon äntar vilodag för TdF-cyklisterna, själv är jag lite sugen på att antligen ta mig an Ånnabodabacken. Det som talar emot är min rossliga hals, det som talar för är egentligen... ingenting. Ingenting annat än att jag tycker att det skulle vara roligt att köra en vända. Minns ju båda mina turer i backen förra året. Den första, som gjordes en varm, men blåsig, julidag och den andra i samband med jobbkonferensen i oktober. Den första bergsbestigningen gick bäst, den andra var jättejobbig... Hur kommer den tredje att te sig?
Svar kommer inom kort på denna sida!

Pizza-koma

Efter en dag som ägnades åt att kattsäkra balkongen, trampade hustrun och jag iväg till Naturens Hus för att käka en bit mat. När vi parkerat våra cyklar och äntrat restaurangen, hungriga som vargar, så visade det sig att man inte kunde få lagad mat senare än kl 15:00!

Hallå, vi ville ju ha något annat till söndagmidag än kaffe och fikabröd...

Vi cyklade tillbaka och hamnade på La Paloma istället. Pizza och pilsner i solskenet på en uteservering i en lagom trafikeraad gatukorsning är aldrig fel.
Men oj, vad mätt man blev! Väl hemma så drog jag i mig en kopp kaffe för att försöka undvika den värsta koman, men det hjälpte föga.
Efter att ha kollat in målgången på den 9:onde etppen av touren var det dags att själv sitta upp på cykeln.
Det blåste ganska kraftigt och när jag trodde att jag hade medvind, var det i själva verket motvind... Rundan blev bara 42 km (och absolut inte uppför Ånnabodabacken) och jag var halvdöd när jag kom hem.
Pizza och pilsner är ingen bra uppladdning tydligen. Idag har jag dessutom rejält ont i halsen... Håller tummarna för att halsen ska rehabilitera sig av sig självt under dagens höjdaretapp på Touren. I morgon vill jag nämligen cykla igen. Uppför Ånnabodabacken!!!

Vilse i cyberpannkakan

Skulle som vanligt surfa in på cykelklubben.se för att kolla läget... Då visar det sig att sidan ligger nere!

Alltså får jag försöka lite senare. Lite senare i mitt fall blev efter 15 minuter. Samma sak! Provade efter ytterligare tio minuter. Repris!

Jag får väl helt enkelt skaffa mig ett eget liv, istället för att vara beroende av att snoka runt i hur andra lever sina.

Idag blir det till att jobba med att kattsäkra balkongen, kolla lite på touren och avsluta dagen med att ta en kvällsrunda på cykeln. Känner (kanske inte) för att cykla upp till Ånnaboda i eftermidag/kväll... Så får det bli!

Aj, aj... AJJJ!

Det finns två sorters cyklister... De som gjort en spd-vurpa... Och de som kommer att göra en! Jag gjorde min igår. Skulle korsa en gata, behövde bara trycka på knappen för att då grönt ljus. Klickade ur vänsterfoten och tog tag i stolpen med tryckknappen med högerhanden. Oops! Missade stolpen... Plonk, dump, tjong, så jag man där som ett fån på asfalten... Studsade upp i en blink och försökte se oberörd ut. Tror ingen såg mig... Körde iväg på grönt och kände mig tämligen oskadd. Det var bara höger långfinger som ömmade en smula... Efter en timme gjorde det rent av ont. Men jag kunde i alla fall böja på det i alla leder, så inget var ju brutet... Idag är det svullet och gör skitont... Men det går väl över... Och spd-vurpan är avklarad!

Jag vill ut!!!

Efter lördagens uppmjukningsrunda så förflöt söndagen i slapphetens tecken. En borrmaskin skulle inköpas liksom ett nytt bakdäck till hustruns cykel. Båda uppdragen klarades av ganska smärtfritt varpå det kändes helt ok att sjunka ner i tv-soffan och ägna sig åt andra etappen av Tour de France.
Just då krävde min kropp inte mer ansträngning än så för att vara nöjd. Trött kände jag mig också. På det där viset som det kan kännas i slutet av januari, när all världens mörker och kyla sakta men säkert börjat mala ner ens inre.
Tröttheten hade nog inget med cyklingen att göra, utan var nog mer ett utslag av den senaste tidens slit och släp.

Hursomhelst, när klockan ringde kl fyra i morse så kände jag mig riktigt pigg och utvilad för en gångs skull. Det var ganska grått väder ute och regnade lätt så jag promenerade till jobbet istället för att cykla. Ungefär halvvägs kände jag det. Suget! Ett påtagligt cykelsug för första gången på flera veckor. Jag hade nästan glömt bort den där känslan. Men nu fanns den där i alla fall.

När jag skulle gå från jobbet efter väl förättat värv regnade det fortfarande. Fast det var inget som skulle hindra mig, sade jag kaxigt till några arbetskamrater som verkligen ifrågasatte det lämpliga i att ägna sig åt cykling en dag som denna...
Äsch, sa jag. Det är helt ok att cykla när det regnar. Frisk luft med mycket syre!

Väl utanför ytterdörren insåg jag att mina jobbarkompisar hade fog för sina funderingar. Fy fasen vad det regnade! Det fullkomligt vräkte ner samtidigt som det kom rejäla vindbyar från norr som skickade kaskader av vatten framför sig. Det var bara att inse fakta, ingen cykling idag...

Men i morgon blir det i alla fall en runda. För suget finns kvar. Så till den milda grad att jag till och med köpte en klase bananer när jag var nere i kvartersbutiken för en liten stund sedan. En av guleböjarna ska få följa med i morgon. För nu vill jag verkligen ut!!!

Äntligen!

Det tog lite tid, men till slut så...
Vad jag syftar på är naturligtvis alla flyttbetstyren. Även om vi ännu inte kommit i ordning fullt ut i nya lägenheten, så är själva flytten över. Därför var det extra glädjande att lördagen den 5 juli verkade vilja bjuda på bra cykelväder.

Det hade regnat lite under den tidiga morgonen, men asfalten var i princip helt torr när jag rullade iväg åt nordväst från Örebro. Senaste gången jag satt på cykeln, var den 14 juni. Det var då jag gick i mål på Vätternrundan.
Kroppsminnet var det inget fel på. Rörelserna kändes välbekanta och det var inga direkta problem med att hitta vare sig reglage, pedaler eller sittställning. Däremot så var varken muskler eller hjärna inställda på just aktiviteten cykling.

Såväl småbackar som motvind och knagglig asfalt gjorde djupa revor i den självbild som hittills fått mig att tro att jag var i mitt livs form, typ. Å andra sidan så hade jag ju aldrig sagt mig själv något annat än att den här svängen bara skulle vara ett trivselpass, utan andra intentioner än att väcka kroppen (och hjärnan) så smått och påminna om att den numera ska tröttas ut av cykling, snarae än möbel- och kartonkånkning.

Rundan blev inte längre än 32 km, men just den här gången så kändes det preis lagom. Benen var inte riktigt med på noterna och ibland gick det också oväntat långsamt därför att hjärnan inte manade på i tid. Trots detta så blev det en väldigt angenäm resa i ett högsommarvarmt landskap med lite lagom motvind inledningsvis.

Skönt att vara på rull igen. Äntligen!

Vätternrundan 2008 The story

Det börjar bli hög tid att lägga VR 2008 till handlingarna. Här kommer min berättelse om hur det var, ur mitt perspektiv...

OBS! Pga flyttbestyr och begränsat med skrivtid, så presenteras storyn i delar... Här är första delen så länge...

Veckan innan det stora äventyret hade inte varit optimal, ur uppladdningssynpunkt. Tänkta dagar av vila, kolhydratladdning och lätt träning hade förbytts till ändlösa timmar av möbelflyttande, kartongkånkande och hyrbilsfix. Förutom det vanliga jobbet på jobbet och det samtidiga avslutandet av ett annat, jobbrelaterat projekt. Mer än sex timmars sömn per dygn blev det inte. Jag bestämde mig hursomhelst för att inte låta mig stressas av att de sista förberedelserna inte kunde ske efter det i förväg uppgjorda schemat. Jag hade ju ändå tränat riktigt bra under större delen av vintern och dessutom haft en nästan overkligt bra vår på cykeln.
När jag vandrade ner mot de centrala delarna av Motala på fredagseftermiddagen så var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning. Jag skulle köra med CK.se:s SUP 15-gäng och bara det att få träffa ett antal av cykelkompisarna här på bloggen live, kändes inspirerande. Min största fundering just då, var hur det skulle kännas att, efter 30 mil runt Vättern, cykla uppför backen jag just nu gick nerför. Jag bodde alltså på toppen av den backe som ledr ut ur Motala på väg mot Mjölby... Nåja, den dagen den sorgen!
Strax utanför restaurang Bella Notte där vi skulle ha vårt pastaparty, stötte jag ihop med Il Presidente och några minuter senare med Garo. Jag var lite sugen på att ta en titt i det stora tältet på torget, Garo slog följe med mig dit. Köerna var enorma så det blev just bara en titt in i tältet. Vi småpratade lite, lyssnade på musikkåren och tittade på den idogt tuggummituggande landshövdingen som gjorde sig beredd att inviga spektaklet, innan vi åter drog oss mot Bella Notte och pastapartyt.
Alla var där... eller i alla fall ganska många... och i takt med att pastaportionerna åkte ner, och en massa ansikten fick namn, så började så smått mina egna förväntningar och förhoppningar att stiga. Jag promenerade tillbaka uppför backen och la mig för att sova någon timme. Jag vaknade strax före kl 22 av att regnet slog mot rutorna...
En banan och en müslibar senare rullade jag på regnvåta gator genom Motala på väg mot starten. Trots blötan och mörkret så kändes det bra. Det var skönt att sitta på cykeln igen, den hade fått vila sig sedan Huklen och jag rundade Hjälmaren en vecka tidigare. Väl framme i startfållan så var det inte så svårt att få kontakt med SUP 15-gänget. Det var bara att söka sig till ljudet av glada tillrop och skratt! När så klockan blev 23:58 hade vi formerat oss direkt bakom motorcyklarna och gled så iväg. Nu äntligen, efter ett år av såväl förberedelser som funderingar (jag bestämde mig när jag såg en kompis gå i mål på VR 2007), var jag alltså på väg ut på mitt livs första Vätternrunda...
Det är en speciell känsla att cykla i mörker. Att ligga mitt i en klunga av oräkneliga cyklister i mörker, är ännu mer speciellt. Att göra det när regnvattnet stänker från alla håll är nästan surrealistiskt. I alla fall om man har glasögon!
Efter någon mil hade jag i alla fall lärt mig känna igen några av SUP 15-cyklarnas reflexer, det gällde ju att inte tappa bort sig i denna ändlösa karavan av blandade cyklister. Farten var inte direkt hög, men det gällde ändå att vara koncentrerad på vad som hände en bit framör på vägen. Ena stunden flöt det på ganska fint innan någon plötsligt skrek broms-broms-broms en bit framför. Då var det bara att själv tjoa samma sak och samtidigt försöka bromsa både mjukt och resolut och hoppas på att de som låg bakom, hunnit uppfatta vad som var på gång...

Fortsättning följer...

Vätternrundan 2008.

VR är avklarad. 30 mil runt rikets andra sjö... Det var första gången för min del och det gick som en dans. Faktum är att jag och mina kompisar skrattade och fikade oss runt sjön... Detaljer kommer...

Motala nästa!

Måndag eftermiddag... konstaterar att det nu bara handlar om att vila sig i form under de återstående dagarna fram till fredag kväll 23:58 då jag sitter upp på cykeln för att köra Vätternrundan.
Körde ett kort, men jättesvettigt pass i fredags (42 km) och ett lite längre (151 km) jättesvettigt i lördags. Hade eventuellt tänkt ta en kortis på onsdag, men det blir inget av med det. Mina vilodagar kommer jag bl a att tillbringa med att kånka möbler och flyttkartonger. I alla fall fram till torsdag lunch...
Det blev sällsamt mycket som måste göras den här veckan... Så var det inte tänkt från början, men nu blev det som det blev... bara att gilla läget.
Återkommer i bloggform tidigast på söndag. Välkommen tillbaka!

Om att jaga sig själv...

Nedanstående text har jag lånat från min egen bloggning på CK.se igår...

Jag beslöt mig för att tävla mot mig själv i dag, till Flerohopp och tillbaka. Något man kan göra om man har en Garmin Edge 305 cykeldator. Den har nämligen en funktion som heter "virtual partner" som gör att man kan ha sin egen körning från en tidigare runda som referens.
Inledningsvis hade jag tryckt på lite fel knappar så jag såg inte röken av mig. Men vid Förlösa kyrka så kom jag på hur jag skulle göra och vips så låg jag 100 meter bakom mig själv!
Jag visste att jag känt mig rätt så stark i torsdags, så jag nöjde mig med att hålla avståndet bara. Gjorde ingen ansats att jaga ikapp så här tidigt i loppet. I slakmotorna upp mot Skrivaregärdet märkte jag plötsligt att jag närmade mig mig själv. Så i ett av de sista motluten smög jag upp precis bakom... avvaktade till strax innan krönet... Då petade jag i en tyngre växel, ställde mig upp i pedalerna och swischade förbi innan jag hann blinka!
Ganska snart hade jag byggt upp en ledning på ett par hundra meter, men jag lyckades inte skaka av mig helt och hållet. I mil efter mil låg jag grinigt kvar där bakom och såg mig själv slita ont därframme. Torsdagsjaget visste nämligen att det varit lite medvind under de sista 2 milen i torsdags och i dag var det ju i princip vindstilla, så någon hjälp därframme att hålla farten, skulla jag inte få... Det gällde bara att hänga i en bit till alltså, sedan skulle han därframme ha kört slut på sig...
Själv bestämde jag mig för att inte titta så mycket bakåt utan bara köra mitt eget lopp, helt och fullt. Svetten lackade, kossorna blängde och flugor flög in i min mun... Plötsligt fick jag se att jag försvunnit utom synhåll för mig själv. Jag låg nu 600 meter före! 600 meter blev 700 meter och 800 meter. Nu var jag helt rökt! Och jag som tyckte att jag kört så bra förra veckan...
Den sista milen blev en ren defilering. Utan att förta mig kom jag i mål 2, 4 km före mig själv. Så det blev en värdig avslutning på vårens Kalmaräventyr. Nu ska cykeln ner i sin väska och om några dagar är det återigen Närkeslättens asfalt under däcken.
Jag undrar just hur bra jag kommer att vara på hemmaplan? Jämfört med mig själv, alltså...

Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!

Det blåser på toppen (och även där jag är)...

Idag blev det en tur till Orrefors. 117 km loggades innan jag var tillbaka i det gula huset på Ängö igen. Vägarna var helt underbara. Snudd på att man fick en överdos av småländsk Bullerby-idyll på köpet. Torp, hästgårdar, bondbyar, stengärdsgårdar, syréner, äppelblom, katter, lamm, kossor, traktorer, hästar, studsmattor (!?!)höns, gräsklippare och glasbruk. Fantastiskt!
Det enda som inte var riktigt bra idag, var vädret. Visserligen sken solen och termometern visade 15 grader när jag stack... men det var något lurt med det hela.
Just det, blåsten. Vinden forsade ner ända inifrån Bottenhavets innersta, förmodligen ännu isbelagda, vik. Och på vägen ner utefter landets ostkust så blev den lite taggig i kanten. Detta gjorde att jag lyckades ha motvind i stort sett hela vägen. Både dit och hem. Det blåste banne mig från alla håll. Samtidigt.
Mig icke tycka om!!! Inte min axel heller.
När jag knatade iväg till butiken på hörnet för att skaffa mig bananer till morgondagens (förhoppningsvis) tur så skrev någon av kvällstidningarna på löpet att det var Medelhavsvärme på väg...

Kan man hoppas på ett väderomslag redan till i morgon bitti?

Kallt och omysigt, men bra ändå...

Nu var det några dagar sedan jag cyklade. Till största delen kan man säga att upehållet var ett inplanerat träningsstopp, för att kroppen ska ges möjlightet till vila och återhämtning. Men en lite för sen onsdagskväll tillsammans med mina studenter, gjorde att den tänkta torsdagsträningen blev ett tidigt sovpass istället...

Det var faktiskt nära att dagens pass rök också. Helt och hållet beroende på det usla vädret. Kallt och blåsigt. Jag hatar när det är så. Speciellt i maj månad...

Men hur det nu var, så kom jag mig iväg i alla fall. Och man ångrar som bekant aldrig ett genomfört träningspass... Men jädrar vad ont i axeln/nacken jag får i det här vädret. Efter bara en dryg mil började det kännas... och efter tre hade jag svårt att vrida på huvudet. Stannade till en stund och gjorde lite uppmjukande rörelser och då blev det tillfälligt bättre. Men de sista två milen hem i motvinden var inte kul, om man säger så...

Jag fick i alla fall ihop 67 km och förhoppningsvis kan det bli lika mycket i morgon. Kan man hoppas att temperaturen stiger så pass så att det i alla fall blir tvåsiffrigt på termometern..? Växthuseffekten... hallå?!?