Det händer ganska ofta att människor i min omgivning undrar varför jag fastnat för cykling. Hur det kommer sig att jag kan tycka att det är helt ok att en runda med kompisarna en söndag, kan bli närmare tio mil lång. Varför sadeln är så smal och hård; det borde väl vara skönare med en mjuk och bred? Använder du verkligen alla de där växlarna?
Bara för att nämna några exempel.
Mina svar försöker jag göra så enkla och icke-bessewisssiga som jag kan. För att sedan snabbt styra över det till vilka positiva effekter cykling kan ha på en kropp som befunnit sig i vila under allt för många år. Efter att jag först förklarat att jag cyklade mycket som ung.
Ungefär som att jag inte står för varför jag cyklar. Egentligen. För om sanningen ska fram så är det inte för eventuella nyttoeffekter, som bättre kondition och snyggare vadmuskler (fan tro't), som jag håller på med cykling.
Det är inte heller för att man faktiskt ser lite cool ut i cykelbrillor, eller för att det känns speciellt manligt att få raka benen.
Det handlar om något helt annat. Något som är både ursprungligt, enkelt och helt oemotståndligt. Det handlar om lust. Liksom glädje.
Känslan när jag sätter mig på racern en söndagsmorgon är i rakt nedstigande led ättling till upplevelsen den där dagen när jag fick syn på farsan tio meter bakom mig, första gången jag satt på min brandgula 24-tummare. Tio meter bakom. -Han som skulle springa med och hålla i pakethållaren för att jag inte skulle ramla!!!
Det är den känslan jag har när jag svingar benet över sadeln och klickar fast högerskon i pedalen, bråkdelen av en sekund innan hjulen börjar rulla och den vänstra foten lämnar asfalten. En euforisk mix av glädje, frihet och lite skräck.
Jag ska väl inte överdriva den där skräckkänsan, men ett litet pirr finns där i alla fall. Spänning, är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Känslan av att något, som man inte alls kan förutse, skulle kunna inträffa när som helst från och med nu och framåt.
I nio fall av tio händer inget speciellt under cykelturen. I alla fall inget som skulle kunna motsvaras av vare sig ordet skräck eller spänning. Den tionde gången möter man en rabiessmittad hund som "bara vill leka" eller en bil framförd av en försöksutskriven/förrymd massmördare eller dennes hämndlystne cykelhatande kusin och då är det bara att gilla läget och ligga lågt en stund.
Men sådant kan man ju inte prata med en icke-cyklist om. Lika lite som om glädjen över att känna vinden mot ansiktet eller känslan av fart och oövervinnerlighet under en lång utförskörning, är något att prata om.
Därför nöjer jag mig med att på bästa anslagstavlevis upplysa om de hälsobringande effekter som kommer en regelbundet tränande motionär till del. Trots att han var över 50 när han reste sig ur tv-soffan...
Fast om du verkligen vill veta, så handlar det om l u s t ! Men snälla, säg det inte till någon. Det kanske verkar lite banalt...
Inlägg
