Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!