tisdag 7 augusti 2007

Monday, monday...

Solen sken äntligen. Det var gassande varmt och vimpeln på grannens flaggstång lämnade endast med möda sitt lodräta viloläge. Själv hade jag fyllt en flaska med vatten, pumpat däcken och fått på mig hjälm och handskar. Rullade sakta ner för grusgången och ut mot gatan. Ingen bil i sikte när jag svängde ut på 52:an. Rullade i behagligt mak västerut. Hur skulle jag göra nu? Ta det lugnt eller gasa på?

Utan att jag egentligen fattat beslut om det så visade det sig att jag bara skulle cykla. Mitt i ingenstans och allting utan tanke på annat än nu, här, sen och varifrån.
Höger vid Lännäs gård, förbi kyrkan och bort mot Segersjö. Någon slags varm kvällsbris mötte mig så fort jag kom ut i lite öppnare terräng. En slurk vatten. Voissh, voish. schwnnnsch. Vinden, däcken och kedjan bildar den bakgrundston mot vilken mina tankar fåfängt försöker häfta fast.

De vita strecken tar aldrig slut där nere till höger. Gräset vajar i dikesrenen och det står ett moln av damm och boss runt en skördetröska i motljus på ett gärde i riktning Odensbacken. Kommer ifatt en kille på mountainbike... Jag är noga med att hålla trycket uppe på pedalerna så att det ska verka meningslöst att hänga på. Jag är på tok för snabb. Pulsmätaren visar 88%.

Sidvind. Fler skördetröskor. Sväng vänster, svagt uppför. Motvind och usel asfalt. Stannar till och plockar fram mobilen. Tar ett par bilder när jag cyklar. Visst är det patetiskt på något vis? Ja... eller nej. Farten sjunker och jag stoppar ner mobilen i ryggfickan. Jag skiter i farten. Njuter av att känna styret mot insidan av handen. Puls 70%. Jag skiter i farten. Möter en kvinna med stor svart hund. Hon skulle aldrig kunna hålla emot om hunden skulle få för sig att göra ett ryck. Mer vatten. Swisch, schssss... 35 km/h. Jag skiter i farten. Tänker på vad lätt det ändå går... eller om det är lika tungt som alltid, förutaom att jag rör mig snabbare genom landskapet. Funderar på hur allting började http://motlut.blogspot.com/2007/05/hur-allting-brjade.html
och på hur det till slut fick en fortsättning.

Ut på 52:an igen. Uppför backen. Kändes segt. Trampar på mera bestämt. Känns fortfarande segt, men det rullar på rätt snabbt ändå. Skiter ju som sagt i farten. 90% enligt pulsmätaren. 30 över sista krönet. Ingen bil bakom, svänger vänster och sedan till höger.
Vinglar upp för grusgången och parkerar i garaget. Svetten svider i ögonen och jag dricker vatten igen. Kollar cykeldatorn och pulsmätaren. Jag skiter i farten och funderar över om mitt hjärta uppför sig normalt för sin ålder. Reflekterar över min egen normalitet en kort stund innan jag går in och duschar. Borde ha kört en längre runda... eller hårdare... eller kanske skulle jag bara kört lite fortare?
Äsch, jag skiter i farten... i alla alla fall för nu!

PS Du får gärna lämna en kommentar...