Nånting har hänt!

Är det någon som har läst boken "Nånting har hänt" av Joseph Heller? Jag började läsa den under en semesterresa 1992, men har ännu inte kommit igenom den. Jag gör ett försök vart femte år ungefär. Anledningen till att det tar stopp hela tiden, är att det inte händer någonting i den. Absolut ingenting.
Analogt med detta överväger jag nu på fullt allvar att skriva en roman på cirka 350 sidor. En roman som helt och hållet skulle handla om de senaste två rundorna på CX:en.

Ingenting har nämligen hänt! Jämför man detta med de polisjakter och diverse galningar jag varit utsatt för under de senaste månadernas rundor, så känns det nästan lite märkligt.
Fast samtidigt helt ok för mig!

Det mest spännande är väl att mörkersäsongen nu är här på riktigt. Måndagskvällen runda kördes på becksvarta grusvägar under en stundtals gnistrande stjärnhimmel. Kvällens sväng påbörjades lite tidigare men innan jag var hemma var det bleka skenet från min ganska enkla framlampa det enda ljus som fanns tillhands.

Cykeln (en Genesis DayOne, Single Speed) känns kanon, såväl på asfalt som på grus. Rapp och kvickstyrd men samtidigt komfortabel och stadig. Att en enpetare har vissa begränsningar, behöver man ju inte vara raketforskare för att räkna ut, men den har ju också några riktiga fördelar också.

Förutom de rent uppenbara i form av färre delar och mindre uppehåll, så finns det en som jag inte var beredd på. Nämligen den, att de gamla välkända vägarna blir som nya. Backar och motlut blir både längre, brantare och inte minst segare, tack vare det faktum att det inte finns några lägre växlar att ta till.

Nu är det ju inte direkt några alper att ta sig över här i Närke, men ändå...  Det känns verkligen som att jag fått tag i den ultimata vintercykeln och förhoppningsvis ska vi kunna få många totalt händelselösa rundor under de kommande månaderna!

Höstcykling!

Senast jag var ute och körde grusvägar med CX:en hamnade jag ju mitt i en biljakt. Kändes ju sådär, om jag ska vara ärlig. I går började en annan slags jakt; älgjakten. Det är ett faktum som gör att i alla fall jag, tänker mig för innan jag ger mig ut i skogen hursomhelst.
Därför fick det bli en kvällstur efter solens nedgång. Då skulle jag i alla fall vara säker på att inte hamna mitt i en älgjakt. Tjuvar som flyr undan poliser kan ju i och för sig dyka upp lite varstans, men två gånger på samma lilla skogsväg? Nej, tror inte det. För att vara riktigt säker valde jag dessutom en annan väg! 

Kom på att jag har en riktigt bra rundbana på knappa sex kilometer runt knuten. Drygt hälften på en fint krokig grusväg, resten på asfalt. Visserligen är asfaltsträckan rejält trafikerad, men har man ordentligt med lysen och reflexer på sig själv och cykeln är det faktiskt säkrare att cykla på riksväg 52 i mörker än i dagsljus. Min erfarenhet är i alla fall den, att bilister av alla de slag både håller bättre avstånd i sidled till oss cyklister och även slår av på farten, mot när det är ljust.Ett annat faktum som gjorde att 52:an utgjorde en viss lockelse är backen. Ungefär 500 meter lång totalt med en stigning på ungefär 5%. Inte det värsta som finns, men i Närke tar vi det vi får!

Det blev fyra varv, totalt 23 kilometer på lite under en timme. Kändes som ett perfekt träningspass så här mitt i veckan. Blodsmak och nästan maxpuls (98%) uppför backen, hög kadens och fincykling direkt efter det och sedan en ny trekilometare på gruset genom skogen innan det var dags för backe och blodsmak igen...

En tydlig höstkänsla infann sig redan efter några minuters cykling. Snoranfallet. Visserligen brukar jag alltid bli lite snorig när jag cyklar, men jag hade totalt glömt bort vilka mängder som alstras när temperaturen kryper ner mot nollan. Det är galet!
-Undrar just vad de stackare som satt bakom köksfönstret i någon av de små stugor jag ändå passerade, tänkte när de såg den där ljuskäglan svepa förbi var 15:e minut, ackompanjerad av frustningar, grymtningar och pustanden värdiga ett kallstartat ånglok?

Jag var i alla fall nöjd med min runda och i bastun efteråt upprepade jag för mig själv det jag alltid säger efter liknande upplevelser. Cykling är bäst!