Det blev en helg i cyklingens tecken. Efter att inte ha suttit på cykeln på nästan 14 dagar av olika anledningar så var det som om en inre röst sa ifrån på skarpen i fredags kväll: -I morgon blir det cykeln ut till bygget. Basta!
Och cykel ut till bygget blev det. Fyra fantastiska mil i krispig septemberluft. Knappt någon biltrafik och bra musik i lurarna. Behövs det något mer, egentligen?
Jag gjorde klart undertaket i badrummet, helt enligt plan och fick dessutom upp samtliga downlights på rätt plats. Vilket betyder att badrummet i princip är färdigt. Förutom den lilla bastun då...
Sedan var det dags att cykla hem. Solen var på väg ner men värmde fortfarande i en annars ganska kylig motvind. Mot slutet kändes det lite segt i benen, men jag höll modet och farten uppe ganska väl ändå. Kostade till och med på mig en liten omväg på en knapp halvmil bara för att få köra en annan väg.
Söndagsmorgonen kom, med nästan samma fina väder som dagen innan. Nu var det dags för traditionsenlig söndagscykling med Örebrocyklisterna. Vid avfärden från Stortorget var vi totalt 17 personer på plats. Färden skulle gå till Nora och fiket vid torget.
Vi bestämde att vi skulle köra i en gemensam klunga den här gången och inte dela upp oss i olika fartgrupper som vanligt. Strax efter att vi passerat tunneln under motorvägen, i den lilla motan vi Norra Kyrkogårdens södra mur, kände jag att mina ben inte var med mig riktigt. Låren stumnade till direkt.
Inte för att det gick särskilt fort eller var speciellt brant. Det fanns ingen kraft helt enkelt. Det kan ju vara så ibland när man cyklar. I alla fall för mig. Träben, typ.
VId backen på riksvägen förbi Mogetorp kändes det direkt att det här skulle bli en tuff dag. Jag åkte av så det sjöng om det. Nu gjorde inte det så mycket, eftersom vi kommit överens om fri fart uppför backen och återsamling strax efter toppen och avfarten mot Järle, men ändå.
Någon halvmil senare blir det lite mer kuperad terräng med små korta branta backar. Benen var som döda sillar i de där knäpporna. Jag sa till gänget att de kunde köra på, så tog jag mitt eget tempo till Nora och fikat. Det blev bäst för alla. Och jag var ju inte i det skicket att det var risk för att jag inte skulle ta mig till Nora och sedan hem. Det var bara uppför det gick segt.
En halv blandad macka efter de andra, klev jag in på fiket. Fick mig en kopp livgivande kaffe och en smörgås innehållande i stort sett allt som kan användas till smörgåspålägg. Sedvanligt fikasnack följde innandet var dags att trampa tillbaka till Örebro.
Jag hängde på klungan igen med brasklappen att jag nog skulle bilda en egen grupp, på grund av min idag mer än lovligt katastrofala backtagningsförmåga.
Det är en rätt rejäl stigning när man åker ut ur Nora, söderut, så där blev jag ohjälpligt sist igen men klungan väntade in mig och ytterligare någon eftersläntare. Sedan följde ett antal km på platten och då var det inga problem att hänga med. I 35 km/h kan man verkligen uppleva fördelarna med klungkörning fullt ut. Bara att glida med och höra suset från hjulen. Läckert.
Från Hålahult, strax efter Mogetorp och hela sträckan till Närkes Kil är vägen rätt kass. Lagningar och hål löste av varandra i en aldrig sinande ström. Det enda som sinade var mina krafter. Även den här vägsnutten bjuder på en och annan knäppa. I vanliga fall kör jag över de flesta på storklingan, för de är ganska korta så det brukar gå relativt bra att hålla farten uppe.
Men idag var det kört. De andra försvann och tillsammans med en annan cyklist bildade jag en komfortklunga som bara hade som mål att komma till Örebro, utan tanke på snittfart.
Hemma igen kunde jag lägga ytterligare 87,5 km till handlingarna och totalen för de här två dagarna blev alltså ungefär 170 km. Och känslan att det är väldigt kul att cykla är obrutet stark. Även de där dagarna då kroppen inte är med riktigt på noterna. Och vad är väl lite stumma ben att bråka om? Det går ju över. Hoppas jag!
Inlägg
