Full fart i rondellen!

Pga diverse åtaganden publicerar jag idag mitt inägg från cykelklubben.se i ungefär obearbetat skick.

Blåsvarta åskmoln och sommarlatmask är ingen bra kombination. Så den cykeltur jag laddat för hela dagen kom liksom av sig i går kväll. Bara att skjuta upp till morgondagen alltså!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!

How many roads..?

I lördags tog jag mc:n och drog söderut för att kolla in Vätternrundan. Jag har bara gjort det en gång tidigare. Kollat in VR alltså. Det var när hustrun och jag själva cyklade runt sjön... typ 1983. Fast vi tog en vecka på oss. Det var en blåsig vecka så vi lyckades med konststycket att ha motvind exakt hela vägen. Känns det igen, någon?

Efter att ha startat från vårt nattläger utanför Olshammar tidig på morgonen, så hade vi en väldigt trevlig tur tillsammans med ett antal upphinnande VR-cyklister. -Har ni tappat nummerlapparna, var den vanligaste kommentaren när åkarna fräste förbi våra semesterpackade cyklar... När vi svängde vänster mot Askersund och de andra tog till höger mot Hammar, tänkte jag att en vacker dag skulle jag också göra den där högersvängen...

Nu i lördags stod jag en bra stund på morgonen och kollade på alla som fräste förbi parkeringfickan norr om Aspa Bruk. En fantastisk mångfald av både cyklister och stilar. De flesta trampade tyst på med halvtomma blickar fästade på något avlägset i fjärran. En och annan förklarade för den som ville höra på att benen var slut eller helt okej. Någon pratade tyska eller norska men för det mesta var det tyst. Tyst sånär som på det karaktäristiska suset från cykeldäck mot asfalt.

Jag tog mig till målet i Motala. Gick runt lite i det stora tältet på torget. Passade på att köpa två par strumpor för 100:- Sedan ägnade jag en stund åt att sitta i stadsparken och lyssna på elever från Kommunala musikskolan som underhöll från stora scenen. En grillad med mos till lunch och sedan bort till själva målgången.

-Bike for sale! Gastade en engelsman samtidigt som han fick sin medalj om halsen. "Never again" var nästa meddelande han undslapp sig. Men han såg väldigt nöjd ut.
Det var en sanslös samling cyklister som vällde fram när jag stod och tittade. En del skulle kunna ha varit hämtade direkt från proffscirkusen. Utrustade med maximal mängd kolfiber och mästartröjor ringde de glatt på sina mobiler och meddelade att de var framme. Sedan fanns det stora gäng i olika klubbtröjor. En äldre herre kom på en 7-växlad damtralla. Visserligen hade han en cykeltröja på sig, men kortbrallorna hade han nog hittat i trunken för överblivna klädesplagg från förrförra årets korpfotbollsserie. Åsså ett par utslitna gympadojjor på fötterna. Själv såg han inte alls sliten ut.

Små grå tanter på mountainbikes, tre tyskar som pga fysiska handikapp hade trampat sig runt sjön på trehjulingar med hjälp av händerna... Bara för att nämna några av de som passerade revy.

Kvart i två ungefär kom min jobbarkompis PB. Han hade startat 04:02 och körde alltså på under tio timmar. Till synes rätt ofördärvad. Ruskigt bra gjort! Inte minst med tanke på det stundtals rejält blåsiga vädret.

Nästa år ska jag göra det... svänga till höger vid avfarten mot Hammar!