Det blir en söndag i sadeln.

Nu är jag verkligen rejält cykelnödig. Visserligen är jag ganska trött i kroppen efter ännu en vecka som husbyggare, men skallen (som i alla fall har lite att säga till om) har legat på hela veckan och tjatat om cykling. Vem är jag att säga emot?

Efter förra veckans tur med Örebrocyklisterna har jag, tillsammans med Mange, blivit utnämnd till härförare i den lugna gruppen. Knappt sju mil ska köras i morgon söndag med start klockan tio från korset.

Förhoppningsvis blir vi minst lika många som sist. En kort liten genomgång gällande några grundläggande klungkörningstekniker ska vi nog ha innan vi drar iväg. Klungkörning innebär ju alltid en risk. Inte minst när klungan består av ovana cyklister. Men tanken med den här gruppen är ju bland annat att man ska få chansen att träna på just klungkörning, under ordnade former. Så då får vi ordna det!

Vädret ser i alla fall ut att bli rktigt bra, min cykel står redo i källarförrådet och själv är jag som sagt riktigt sugen. Nu bär det av till bygget igen. Idag ska äntligen garagefönsterna komma på plats...

Söndagsträning.

Idag var det dags att hänga på Örebrocyklisternas söndagsträning för motionärer. Idag fanns det två fartgrupper att välja mellan. Medel och långsam. Ingen ville åka snabbt, därför endast två grupper.

Själv velade jag ett tag innan jag sedan bestämde mig för att hänga med den långsamma gruppen. Magsjukan tidigare i veckan och långa dagar med husbygge i Hampetorp har satt sina spår, därför kändes det som ett klokt beslut.

4 minuter över tio rullade vi i väg med siktet inställt på Marieberg-Kumla-Fjugesta-Vintrosa-Latorp-Örebro.

Solen sken från en klarblå himmel och vinden var inte mycket att bråka om. Det var med andra ord upplagt för några ytterst trivsamma timmar i sadeln.

Det var en minst sagt blandad skara som gav sig iväg. Carbonracers blandades med mountainbikes, sportcyklar och en och annan rejäl pendlarhoj. Förvånansvärt att så pass många körde med ganska skitiga och snudd på rostiga kedjor/växlar. Det går ju tungt nog ändå att cykla, så varför inte smörja upp grejerna innan, då har man ju i alla fall påverkat det man kan, för att det ska gå lättare.

Hursomhelst, klungan höll ihop i ett väldigt lugnt prattempo fram till Riseberga ungefär. Där började några att släppa lite i backarna. Strax efter Fjugesta bestämdes det att splitta gruppen i två halvor för att de som hade de tuffast skulle få chansen att bilda en egen grupp som kunde hänga ihop och stötta varandra under överinseende av Patrik och Magnus.

Själv blev jag utsedd till någon slags ordningsman för ursprungsgruppen som nu kunde återgå till sitt tidigare tempo på ungefär 25 km/h.

Summa summarum en fin tur, även om det långsamma tempot gjorde att det kändes lite segt bitvis. Men jag mådde bra och benen mådde bra och det är väl precis som det ska en dag som denna.

Nu kollar jag på Paris-Roubaix på tv. Man kanske skulle ta med cykeln någon dag och provcykla pavéavsnittet genom Arenbergskogen...