Sol, vind och cykling.

Nu i helgen var det dags återse de småländska favoritvägarna igen eftersom jag är tillbaka i Kalmar för en ny jobbperiod.
Lördagsrundan var tänkt att bli en ganska lugn historia. Redan efter 200 meter stod det klart att det skulle bli allt annat än lugnt.
Det blåste nämligen. Rejält dessutom. Under den första timmen var pulsen bara undantagsvis under 90 % av max. Trots att farten lika undantagsvis var över 23 km/h. Stundtals kändes det som att jag fick ta i så att jag blev blå, för att komma framåt över huvud taget. Efter 25 km hade jag fått nog av den iskalla vinden och gjorde helt enkelt en u-sväng och vände hemåt. Jag behöver väl inte säga att det gick betydligt snabbare åt andra hållet ;-)

Efter en stadig söndagsfrukost bestämde jag mig för att Öland fick bli skådeplatsen för den där långa rundan som kom av sig på grund av blåsvädret dagen innan. Solen strålade återigen från en nästan klarblå himmel och gårdagens polarvindar var som bortblåsta (!).

Ungefär samtidigt som jag packade ur cykeln ur bilen blev jag tydligt påmind om den bakomliggande orsaken till att ön är fullkomligt nerlusad med väderkvarnar. Det blåste alltså. Betydligt mer än vad jag hade anat när jag kollade väderprognosen. Men vad fasen? Nu var jag ju här och vägen låg slät och fin framför styret så det var väl bara att köra. Dessutom blåste det ju faktiskt mindre än i går.

För att göra en lång historia kort, kan jag berätta om att mackan på fiket efter drygt 50 km var perfekt. Medvind över Alvaret är en höjdare och motvind över samma Alvar ett riktigt skit. Iskall vind från havet får mina axlar och min nacke att jämra sig mer än nödvändigt och att det doftar ganska intressant från en del kärror som de öländska bönderna kör omkring med så här års.

Sammanlagt resulterade helgens övningar i ungefär 150 km cykling i soligt men aningen kylslaget väder. Och en antydan till något som förmodligen kommer att utvecklas till rejäl träningsverk. Dessutom tror jag att året första cykelbränna är på gång. På näsan!