Stopp i röret!

Det här är en cykelblogg. Cykelbloggar ska handla om cykling. Regler är till för att brytas. I dag handlar det om bihåleinflammation. Kreativitet sägs per definition vara "att bryta mot regler".

Det gick alltså som det brukar att gå. Den starke vinner över den svage. Om det inte är på film förståss. Då ser det ut som att Goliat har vunnit. Han har till och med tänt brasan under det spett varpå David är surrad och ska om bara ett ögonblick få höra det muntra knastret av kött som långsamt grillas över öppen eld i solnedgången.
Davids få (och dessutom sällsynt sorgsna) kvarvarande vänner gör sig som bäst beredda på att smyga ut i natten för att upplösa sitt brödraskap och försöka klara sig var och en på egen hand. En tjock molnbank drar fram över himlen och skymmer månen, havet dånar olycksbådande och korpar gör sig beredda att kasta sig över de svartbrända benknosor som vi inser strax kommer att vara det enda som återstår av vår hjälte, sorgligt upphängd på spett.

Just då, i precis sista momangen, ropar någon att kungen är naken samtidigt som ett irrbloss över himlen lyser upp hela den dystra scenen varpå någon får oanade krafter och smockar till Goliat rätt i ögat. Han ger upp ett illvrål, snubblar till och ramlar rätt i elden. Samtidigt stöter han till spettet med David. Detta spett lossnar då från sin upphängning och ramlar mirakulöst nog till marken på vänster sida om själva eldhärden. Därför rullar vår hjälte åt rätt håll (till höger och han hade rullat in i elden igen), ut på den fria delen av stranden där hans vänner, styrkta av vad som händer, med gemensamma krafter lyckas befria honom och få honom på fötter. Allt under det att en stråkorkester spelar för fulla muggar samtidigt som den gement elake storskurken Goliat går upp i rök över den eld som nyss varit avsedd för någon helt annan.
Sällskapet jublar på stranden, månen lyser åter klar och David konstaterar att han klarat knipan igen. Inte minst tack vare några av sina allra minsta vänner. Tudiladi, tudiladi tudiladi hej!

I går trodde jag att jag skulle dö. Jag vet och förstår att det är ovanligt att dö av förkylning i den här delen av världen, men det kändes verkligen som att slutet var nära. En vansinnig smärta i höger halva av ansiktet, hjärtklappning och yrsel var tydliga tecken.

Uppbackad av min ständigt kloka kollega Malin ringde jag till slut vårdcentralen. En timme senare satt jag hos doktorn som efter typ 45 sekunder konstaterade att jag hade bihåleinflammation. Punkt.

60 tabletter Kåvepenin ska jag nu knapra i mig under de kommande dagarna. Frågan är om det hjälper för att få loss mig från spettet och få Goliat på fall?

Dum som jag vet inte vad, gick jag till jobbet i morse... Goliat tänder på. När jag kom hem bestämde jag mig för att det inte var värt det. Därför kommer jag att stanna hemma i morgon. Kan någon se ett irrbloss på himlen någonstans? Please...

to be continued