Blytunga buggar

Häromdagen kände jag verkligen att jag var mogen till stordåd... Igår, när jag knappt cyklat mer än 150 meter, insåg jag att saker och ting kan förändras när man minst anar. Visst är det märkligt? Ena dagen känner man sig stark, snabb och uthållig, för att nästa dag upptäcka att man fått gummiben. Man tror ju lätt att sådana fenomen endast drabbar elitidrottare t ex. De är ju som finstämda, topptrimmade precisionsinstrument och är otroligt vaksamma på minsta förändringar i sina kroppar... Men tydligen gäller detta även återfallsmotionärer på en betydligt lägre nivå.

Själv hade jag knappt mer än svängt ut på 52:an, med riktning västerut, så insåg jag benen möjligen kunde hjälpa till med att dra runt pedalerna... men räkna inte med att de skulle vilja göra något som helst grovjobb! Hur lätt går det då att cykla?

Hursomhelst, jag trampade iväg i mot... f´låt, fartvinden och bestämde mig för att ta en solskenstur över Långsyna, Högsjö, Brevens Bruk och tillbaka via Sandvad och Odensbacken. Det kändes som om jag knappt höll styrfart förbi bygdegården, men sedan gick det bättre. Lyckades t om klämma den branta (korta) backen med S-kurvan vid Killingetorp, utan att gå under 30 km/h på mätaren!

Men det kändes i buggarna, som påminde om att dom faktiskt bara var med för sällskaps skull på den här turen...

Trots det så rullade det på riktigt bra på slätan efter Viltungla. Morgonsolen sken och kossorna tittade förstrött mellan tuggorna. Upp mot Högsjö gick det tungt igen. Både fartvind och uppförsbacke... och gnäll från benen.

Mellan Högsjö och Brevens skakade det så pga den dåliga vägbeläggningen så att det kändes som om min högra fot skulle somna på grund av vibrationerna. Jag stannade till i Brevens ett par minuter och åt ett par linfrökakor.

I backen ner mot Solbergabadet var jag uppe i 58 km/h. Nya protester från benen. Och som för att visa att de menade allvar, så vägrade de helt att göra nytta över järnvägsviadukten vid Kilsmo.

De repade sig dock så småningom. Det gick till och med rätt lätt att hålla 35-38 km/h under en bra bit förbi Kulanbeståndet och bort mot Sandvad.

Sedan var det bara att trampa ut på 52:an igen och njuta av att fartvinden den här gången kom bakifrån! Hela vägen från Odensbacken till Lännäs gård utan att gå under 34 km/h. Höll tretti även över krönet förbi Leif Dahls brevlåda.

Kroknade dock rejält i Falkabacken och nöjde mig med att glida hemåt de sista 3 kilometerna. Totalt körde jag 63 km och snittet hamnade på 29 km/h, sånär som på en tiondel...

Idag har jag faktiskt antydan till träningsverk... På söndag bär det av igen. Med eller utan bly i benen...

Regntunga skyar...

Det var ju idag det skulle ske. Allt var klappat och klart, alla mått och steg vidtagna i vederbörlig ordning och saken var i stor sett biff! Attacken mot 30 km/h i snittfart var satt att ta sin början strax efter klockan nio. Sträckan den gamla vanliga. Eftersom vinden skulle vara nordostlig så bestämde jag mig för att köra medsols. På så sätt skulle längsta motvindspasset* klaras av under de första 8 km på väg mot Läppe.

Enligt prognosen skulle det vara 14 rader varmt. Verklighetens termometer visade 13... Dessutom så regnade det... Å när det regnar så har den fattige... ingen lust att ge sig ut på cykeltur, eller hur? Men vilken dag som helst nu...

[edit] *javisst ja, det heter fartvind numera. Har jag ju själv bestämt!

Dagen efter dagen efter...

Efter att ha tillbringat midsommardagen, emr eller mindre sovandes, framför teveapparatens dämpade sken så bestämde jag mig för att nu var det slutsoffat. Strax före 8 bar det iväg på lilla rundan över Viltungla, Vingåker, Läppe å hem igen. Det kändes som om uppförsbackarna var både fler och längre än vanligt. Dessutom blåste det motvind mest hela tiden!
Men luften var skön och det var nog rätt trivsamt alltsammans. Kunde dessutom notera ett nytt högsta snitt; 29,87 km/h! Snart moppefart alltså!

Har förresten slutat att kalla motvinden för motvind. Det låter så tröttsamt. Jag kallar den numera för fartvind!