Grått, kallt och blåsigt. Det gjorde det lätt att välja trainern framör mtb:n i morse. Redan strax efter halv åtta satt jag på plats i skrubben. Har uppdaterat den med ett par nya högtalare så att jag slipper ha lurar på mig. Det blir ju onödigt svettigt, om man säger så...
Det blev det vanliga turen i Lombardiet. Kändes jobbigt men bra. Efter 15 minuters uppvärmning var det bara att köra. 28,38 km kom jag och det kostade 966 kalorier.
lördag 5 januari 2008
Trainerdax igen!
onsdag 2 januari 2008
Nedanstående text är ett lån från mig själv och dagens bloggning på ck.se Fast bilden är en annan!
Jag har verkligen fått smak på mörkerkörnining. Det är en speciell känsla att köra omkring på traktens grusvägar med skenet från en diodlampa som enda vägledning genom ett annars ganska kompakt mörker. I kväll rådde perfekta förhållanden. Marken var vit efter att det hade snöat lätt hela dagen och det var ungefär en minusgrad i luften. Och fortsatt lätt snöfall.
Eftersom mängden synintryck blir begränsade (av naturliga orsaker, det är ju mörkt) så kommer i alla fall jag ganska snabbt in i nåt slags meditativt tillstånd. Jag behöver inte bry mig om hastigt uppdykande bilar bakifrån, för om det skulle komma någon på dessa glest trafikerade vägar så får man ju en lysande förvarning i god tid. Därför kostar jag på mig att ha Ipodens bästa musikblandning i öronen.
Jag har tidigare sagt till någon, att långfärdsskridskoåkning är det närmaste att flyga en människa kan komma, helt av egen kraft. Nu lägger jag till att även cykelåkning på småvägar i mörker en vinterkväll, nog kan ge känslan av att man flyger. Ljussken och lampor från avlägnsa gårdar och torpstugor glimmade likt stjärnor i en främmande galax och själv kände jag mig som någon av min barndoms pojbokshjältar styrandes en intergalaktisk farkost kors och tvärs genom rymden (jo jag är ganska barnslig, men det tycker jag är helt ok vid min ålder).
Efter ett tag så kände jag tydligt att jag förstod hur både det ena och det andra hängde ihop, Einstein var nog inte så dum i alla fall. Häret och nuet förenades i ett enda stort utropsteckaen och det vete sjutton om jag inte hade börjat få kläm på det här med universums utvidgning och "the big bang" och alltsammans... Då jag plötsligt inte hade en aning om var jag var någonstans.
Jag började rita en karta baklänges i huvudet... och insåg att jag nog inte kunde ha kört så himla tokigt... men det var bevisligen asfalt under snön... här ska inte finnas asfalt på en halvmils avstånd och definitivt inte efter den där svängen. Husromhelst, i mörkret är alla t-korsningar grå och någonstans hade det blivit fel.
Men så mycket visste jag i alla fall att jag inte var helt ute å cyklade (!) så det var väl bara att köra på tills något igenkänningsbart landmärke skulle dyka upp. Intressant känsla att veta ungefär var man är, men ändå inte känna igen sig. Men efter ett par kilometer i ingenstanset så klarnade allt och jag insåg att jag hade hittat en ny genväg. Så det var bara att uppdatera den inre gps:en med verklighetsbaserade fakta, lägga Einstein på vänt och fortsätta vägen hem.
Rundan blev på detta sätt 4-5 km kortare än vad som var tänkt från början, men eftersom jag ogillar att vända, så fick det bli som det blev.
Tre bra saker, avslutningsvis. 1. Den superbilliga mtb:n som tjänstgör som vinterhoj. Funkar förträffligt till just detta ändamål. Något oprecis när man växlar med framväxeln, men tar man det bara lugnt så är det inga problem. 2. Diodlampan (bilden) á 279:- från Clas-i-sjön ger i alla fall mig en fullgod upplysning. Kanske inte tillräcklig på stigen i skogen, men på vägen är den helt ok. 3. Dubbdäck. Ovärderligt när underlaget består av frusen grusväg blandat med isiga bilspår och nyfallen snö.
Eftersom mängden synintryck blir begränsade (av naturliga orsaker, det är ju mörkt) så kommer i alla fall jag ganska snabbt in i nåt slags meditativt tillstånd. Jag behöver inte bry mig om hastigt uppdykande bilar bakifrån, för om det skulle komma någon på dessa glest trafikerade vägar så får man ju en lysande förvarning i god tid. Därför kostar jag på mig att ha Ipodens bästa musikblandning i öronen.
Jag har tidigare sagt till någon, att långfärdsskridskoåkning är det närmaste att flyga en människa kan komma, helt av egen kraft. Nu lägger jag till att även cykelåkning på småvägar i mörker en vinterkväll, nog kan ge känslan av att man flyger. Ljussken och lampor från avlägnsa gårdar och torpstugor glimmade likt stjärnor i en främmande galax och själv kände jag mig som någon av min barndoms pojbokshjältar styrandes en intergalaktisk farkost kors och tvärs genom rymden (jo jag är ganska barnslig, men det tycker jag är helt ok vid min ålder).
Efter ett tag så kände jag tydligt att jag förstod hur både det ena och det andra hängde ihop, Einstein var nog inte så dum i alla fall. Häret och nuet förenades i ett enda stort utropsteckaen och det vete sjutton om jag inte hade börjat få kläm på det här med universums utvidgning och "the big bang" och alltsammans... Då jag plötsligt inte hade en aning om var jag var någonstans.
Jag började rita en karta baklänges i huvudet... och insåg att jag nog inte kunde ha kört så himla tokigt... men det var bevisligen asfalt under snön... här ska inte finnas asfalt på en halvmils avstånd och definitivt inte efter den där svängen. Husromhelst, i mörkret är alla t-korsningar grå och någonstans hade det blivit fel.
Men så mycket visste jag i alla fall att jag inte var helt ute å cyklade (!) så det var väl bara att köra på tills något igenkänningsbart landmärke skulle dyka upp. Intressant känsla att veta ungefär var man är, men ändå inte känna igen sig. Men efter ett par kilometer i ingenstanset så klarnade allt och jag insåg att jag hade hittat en ny genväg. Så det var bara att uppdatera den inre gps:en med verklighetsbaserade fakta, lägga Einstein på vänt och fortsätta vägen hem.
Rundan blev på detta sätt 4-5 km kortare än vad som var tänkt från början, men eftersom jag ogillar att vända, så fick det bli som det blev.
Tre bra saker, avslutningsvis. 1. Den superbilliga mtb:n som tjänstgör som vinterhoj. Funkar förträffligt till just detta ändamål. Något oprecis när man växlar med framväxeln, men tar man det bara lugnt så är det inga problem. 2. Diodlampan (bilden) á 279:- från Clas-i-sjön ger i alla fall mig en fullgod upplysning. Kanske inte tillräcklig på stigen i skogen, men på vägen är den helt ok. 3. Dubbdäck. Ovärderligt när underlaget består av frusen grusväg blandat med isiga bilspår och nyfallen snö.
tisdag 1 januari 2008
Nyårslöfte!?!
Nu är man som man är igen, lagom seg och eftertänksam på årets första dag. Inga direkta löften utsällda inför det nya året... Förutom ett då.
Råkade hänga på ett blogginlägg på ck.se och lovade därmed att jag skulle gå ner 5 kilo under 2008. Både mätbart och uppnåeligt. Precis som mål ska vara. Dessutom innehåller löftet även ett visst mått av djärvhet, eller hur?
Problemet uppstod för en stund sedan när jag skulle kontrollera matchvikten. Den hade ökat! Istället för att stanna på 71 kilo, som vågen gjort under större delen av senare halvan av 2007, visade den nu... 73,9 kg!?!
Betyder det att jag först måste gå ner till 71 för att därifrån ta mig an mitt femkilosnyårslöftesmål, eller kan jag utgå från dagens notering? Håll med om att skillnaden i ansträngning för att nå till det uppsatta målet blir ganska stor.
Under tiden som jag funderar på vad det är som gäller, när det gäller mitt nyårslöfte, så blir det en tur med cykeln. Bra väder idag. Runt noll grader, svaga vindar och lite lätta snöflingor i luften.
God fortsättning på det nya året. Nu börjar det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
