Den nakna sanningen...

Ibland kan man ju undra hur det är ställt med en... Per definition kallar jag mig för cyklist. Jag äger flera olika cyklar, var och en med ett specifikt användningsområde. Dessutom har jag under de senaste åren köpt på mig skor, byxor, tröjor, strumpor... kort sagt, en himla massa specialkläder och inte minst prylar.
Sådant som cyklister gör.

Vidare äger jag flera dvd-filmer med cykling som huvudtema för att inte tala om att merparten av 2008 års Tour de France-etapper ligger i konungsligt förvar på satellitmottagarens hårddisk.

Jag har kört såväl Hjälmaren runt som Vätternrundan och ska göra det igen. Ett egetkonstruerat etapplopp ligger i pipen för 2009 och jag drömmer om att få cykla i berg igen.

Ikväll skulle det tränas. 18:30. Jag var riktigt sugen. På med paltorna, fixa till trainern och sedan koppla upp datorn till videolänken där jag skulle träffa de andra. I samma sekund som kontakterna etableras och folk börjar morsa på varandra till höger och vänster, tappar jag sugen. Jag är verkligen ingen cyklist, i det här läget. Total misspepp.

Plösligt känner jag mig håglös, trött och sliten. det gör ont i ändan att sitta på cykelsadeln och armarna räcker inte fram till styret, dessutom har jag huvudvärk!

Någon i gänget vill köra hårt, någon vill ta det lugnt. Jag sällar mig till den lugna skaran i hopp om att passet ska bli såväl stillsamt som kort.

Håglöst börjar jag värma upp. Benen rör sig som berusade sniglar på en regnvåt pressening. Hjärtat vet jag inte var jag har och pulsen verkar inte heller riktigt pålitlig.
Efter tio minuter av bortkastad tid går första intervallen igång. Pang!

Pulsen går direkt upp mot 90% av max, det börjar pirra lite i knävecken... och plötsligt känns allting så otroligt bra!

Vi kör ett gäng blandade intervaller och passet är ganska tufft. Men roligt. Koncentrerat kör jag igenom samtliga intervaller med full power ända till slutet. Jag som var så grymt oladdat inför detta för bara en liten stund sedan. Vad är det som händer i kroppen, undrar man? Finns verkligen latmasken på riktigt och dog den i såfall av en överdos svett ikväll?

En och en halv timme senare, känner jag mig fortfarande lätt euforisk av träningen. Och samtidigt behagligt trött i hela kroppen. Inte bara i skallen, som fått jobba hårt under den senaste tiden, utan i precis hela tjottaballongen.

Fasen, vad det är bra med träningskompisar. Ensam är inte alltid stark!!!