Vättern runt 2009, så var det...

Jo då, jag kom i mål. Fräsch som en nyponros och med solsken i blick. Nästan i alla fall. Vid starten kl 22:30 på fredagskvällen var det fuktigt på marken men uppehållsväder. En rätt skön medvind blåste oss ut ut stan och ner mot första kontrollen i Hästholmen.
Vi var ungefär 40 personer från cykelklubben.se som skulle köra efter fjolårets succékoncept; SUP15. Vilket betyder Vättern runt på minst 15 timmar, stanna i alla depåer.
Vi klarade av det i år också!

Och så här gick det till

Vi hade alltså med vinden i ryggen tagit oss till den första kontrollen, den i Hästholmen. Det hade rullat på ganska bra och det kändes bekvämt att cykla trots att mörkret tätnade undan för undan.

Efter kaffe, saltgurka och vetebulle trampade vi vidare mot Gränna. Någon mil efter Ödeshög började det att regna. Först som ett ganska fint strilande men efterhand så ökade det på och blev till slut ett riktigt regn. Jag körde med tunna latexhandskar (operationshandskar, typ) utanpå mina långfingrade cykelhandskar. Det funkade riktigt bra. Det blev visserligen fuktigt efter ett tag, av kondens men jag frös i alla fall inte. Skoskydden klarade även av att hålla fötterna relativt torra. Regnjackan funkade på precis samma sätt som latexhandskarna. Höll tätt utifrån... och även från insidan! Men jag frös i alla fall inte.

Grännas kullerstenar klarades av utan mankemang innan det var dags att få sig lite kaffe, vetebulle och saltgurka igen. Sedan följde några kylslagna utförslöpor innan värmealstringen tog fart i backen upp mot Kaxholmen.

När vi kom fram till korv-och-mos-stoppet i Jönköping hade det börjat ljusna så smått. 2 kokta med pulvermos, en trea röd mjölk och en kopp kaffe senare bar det av ut ur smålands Jerusalem med sikte på Fagerhult. Många brukar tala om backarna ut ur Jönköping som ganska jobbiga, men jag tycker inte att de är något man behöver frukta. Tvärtom, skönt att få upp värmen igen. För hur det än är, svettigt blir det under regnjackan. Och därmed kallt, när man står still.

I Fagerhult fick jag för mig att jag skulle slå på stort. Jag petade därför i mig en vetebulle, några saltgurkor, en banan och två muggar blåbärssoppa. Med den väl sammansatta måltiden i magen gick det lätt att köra de 38 kilometer som fattades till Hjo.

Precis vid infarten till Hjo var jag en hårsmån från att gå i backen. Vi körde på två led. Jag låg i det vänstra. Cyklisten framför mig till höger bromsade aningen mer än vad cyklisten precis till höger om mig uppfattade. Ett rop, ett vingel och nästan ljudet av cyklar och cyklister som synar asfalt... Men, av någon märklig andledning så small det aldrig. Fast det var väldigt nära att jag blev prejad.

I Hjo äter man lasagne. Med saltgurka och vitkål. Klockan halv åtta på morgonen!

Mellan Hjo och Karlsborg var det stundtals lite Vilda Västern-cykling. Många snabbgrupper dundrade förbi i ganska stora och lätt oordnade horder. Vid ett tillfälle försökte en cyklist köra om mig på insidan. Mellan det vita strecken och diket. Jag fällde lite försynt ut armbågen och bad vederbörande att köra om på rätt sida. Strax därefter kom ett stort gäng dånandes. 15 sekunder senare en smäll och en massa skrik. Vurpa. 15 meter bakom mig ungefär.

När man är i Karlsborg ska man absolut inte missa att käka vetebullar och saltgurka. Gärna med kaffe till. Gott! Här passade jag också på att fylla min flaska med sportdryck. Ett tag funderade jag på om jag skulle sätta på mig torra strumpor och en torr underställströja, men efter lite funderingar kom jag på att det nog inte var värt besväret. Dessutom var det rätt skönt med ett våtvarmt omslag kring kroppen.

Drygt två mil efter Karlsborg dök Boviken upp med sin depå. Saltgurka, vetebulle och kaffe stod på menyn. Här sker starten ut från depån i en hyfsad uppförsbacke. Något som jag kom ihåg från förra året, därför la jag ner kedjan på lilla kakan redan när vi gled in i depån.

Hammarsundsbron är fruktad av många. Inte minst på grund av den rejält sega backe som leder upp till krönet av bron. Den här gången gick det nog ganska lätt för de flesta att klara krönet med glans. Det blåste nämligen en rejäl medvind härifrån och hela vägen in till Motala.
Saltgurka, banan, vetebulle och kaffe. Jag kände direkt när jag plockade på mig godsakerna att det skulle smaka bra.
Här rådde uppehållsväder och nu kunde vi nog vara säkra på att klara oss utan regn under resten av rundan.

Nu återstår bara en kontroll, Medevi. När man kommer hit får man inte missa de fantastiska vetebullarna... med honung! Jag är osäker på om jag drack kaffe här. Kan ha varit sportdryck. Eller blåbärsoppa kanske...

Hursomhelst... upp på cyklarna igen sedan tuta och köra hela vägen fram till Motala. Några i gänget var riktigt trötta och hade i stort sett kört slut på sig, men bet ihop och körde på ren vilja de sista 2 milen.
För min del, så var jag ganska öm i axlar och nacke, annars var det inga större problem.

Själva målgången var rätt odramatisk. Det pep till när transpondern passerade mätmattan, sedan var det till att kliva av cykeln och ställa sig i kö. Strax före vårt gäng stod en annan intressant cykelklunga. Det var bröderna Herrey som passerade mållinjen en halv minut före oss. I gyllene skoöverdrag.

Så var det att cykla Vättern runt 2009 i ett långsamt tempo med fikastopp i alla depåer.
Om jag ska göra om det? Troligen inte. I alla fall inte i en så här pass stor grupp med så väldigt olika färdigheter. Ska jag köra VR igen så blir det i en mindre grupp, där man kanske har tränat ihop innan. Sedan tror jag också att SUB 12 1/2 skulle passa mig perfekt. En tid på 12 timmar. Med start i gryningen. Det vore toppen!