Doping

Jaha, då var det dags igen. Riccardo Riccó blev den tredje cyklisten att bli torsk i dopingkontrollanternas allt finmaskigare garn. Som idrottsintresserad i allmänhet och cykelentusiast i synnerhet, blir man ju både trött och irriterad. Trött, för att det aldrig verkar ta slut och irriterad för att de aldrig verkar vilja lära sig. Men förbannad orkar jag inte bli längre.

[EDIT: En dryg timme efter att jag skrev det här inlägget meddelade Saunier Duvall-teamet att man, förutom den dopingmisstänkte Riccó, sparkat vinnaren av den spektakulära bergsetappen med målgång i Hautacam; Leonardo Piepoli. Det går utför med dem som går bra uppför...]

För egentligen är det ju inte förvånande för fem öre att vissa idrottutövare dopar sig. Det ligger så att säga i den mänskliga naturen att försöka vinna fördelar gentemot andra, att inte behöva anstränga sig i onödan och att faktiskt vara lite smartare än andra.
Jag påstår inte att det är smart att dopa sig, inte heller hör jag till dem som kallar dem som avslöjas för idioter.

Det finns ju, om jag fattat det hela rätt, två anledningar till att doping är förbjudet. Den ena aspekten är den helt hälsomässiga. Att det kan vara förenat med stora risker för den egna hälsan att stoppa i sig diverse substanser, det behöver man ju inte vara varken tänkare eller läkare för att kunna räkna ut.

Den andra aspekten handlar ju om att idrottarna ska tävla mot varandra på lika villkor. Ingen ska kunna skaffa sig fördelar på konstgjord väg. Därför finns det regler om vad man får, respektive inte får, stoppa i sig.

Själv har jag ju upptäckt att en banan och två stora slurkar sportdryck (blandad på druvsocker, en gnutta salt, limejuice och kranvatten) gör underverk med klippet i benen efter en timmes cykling... För att inte tala om vad en kopp kaffe kan åstadkomma!

Att peta i sig en banan under träningspasset är alltså ganska smart. Att trycka i sig en spruta med EPO, skulle även det kunna vara ganska smart gjort. I alla fall om ingen märkte något! Jädrar vad man skulle kunna cykla uppför backarna då...

Men nu är ju EPO dopingklassat och därför förbjudet...

-Jovisst, men om man samtidigt äter två knäckemackor med kantareller, så kommer ingen att märka att man tagit EPO... Så här gör vi...

Och så gör man något. Oftast handlar det om att man tar ytterligare något ämne för att maskera själva dopninsubstansen. Ungefär som att dölja den avslöjande andedräkten efter tjuvrökning med en stark halstablett... Man får inte vara dum!

Alltså kommer de smarta typerna att fortsätta klämma i sig otillåtna preparat, samtidigt som de ser till att maskera sina förehavanden på rätt sätt. På köpet vinner de ära och berömmelse, prinsessan och halva kungariket. Dessutom kommer de gång på gång att få uppleva den där känslan av att vara oslagbara.

Och det kanske är det som driver dem. Känslan av att vara bäst och starkast. Att inte krokna, som de andra... Framgången, och även drömmen om den, blir som en drog i sig och drogerna de behöver för att klara av det de vill uppnå är faktiskt inte farliga. Det är medicin. En heroinist är bara ute efter att må bra och får man bara sin dagliga dos, så är det inga problem... Det är inte heller något problem med att ljuga, stjäla eller luras. Jakten på "medicinen" står över allt annat...

Jag är glad att cykelsporten tar dopingproblematiken på allvar. Täta kontroller och snabba labbtester kommer i alla fall att göra det tydligt för fuskarna att chansen att ingen ska upptäcka vad de fifflar med, är minimala. Och fram till den dagen att motsatsen bevisas, kommer jag att tro att cyklisterna som just nu gör upp om vem som ska erövra den gula tröjan, alla tävlar på lika villkor, utan otillåtna substanser i sina blodomlopp. Jag hoppas att jag få rätt!