Stadscyklisten

Jag börjar bli varm i kläderna nu. Mina första rundor på cykel i stan kändes inte helt bekväma. Det var svårt att fatta när cykelbanan plötsligt fortsate på motsatta körbanan. Svårt att räkna ut närmsta vägen till andra sidan stan, därför att närmsta vägen till andra sidan stan bara gäller de som kör motorfordon. Vi andra måste köra omvägar.

Det var också lurigt att komma underfund med hur andra cyklister tänker, här i stan. Så fort jag slutade tänka på just det, var jag genast en bit på väg.

Andra cyklister tänker nämligen inte, de bara gör´t!
Precis som gångtrafikanter, busschaufförer, taxiförare och hundar som rastas i kilometerlånga koppel. Och numera även jag.
Dessutom gör jag det med högre fart har jag märkt. Jag är alltid först upp till krönet vid Olaus Petri-kyrkan t ex. Snabbast över samtliga korsningar efter det att ljussignalen slagit om till grönt. Korsningen Järnvägsgatan/Storgatan klarar jag utan att sakta in. Bara för att nämna några exempel på min allt smidigare framfart.

Dock måste jag fortfarande se mig för, har jag märkt. Men jag jobbar på att få bort den reflexen. Andra saker jag måste slipa bort är ovanan att ge tecken när jag ska svänga samt lusten att bromsa in om någon gående är på väg att korsa min väg. Samma sak inför bilister. Men i de fallen tror jag att det räcker med att ints söka ögonkontakt för att få fri lejd.

Det är med andra ord kul att cykla i stan. Hade jag råd skulle jag nog skaffa mig en coolare cykel. Varför inte en sådan här: