Oops!

Ibland är det bara så vackert. Till synes utan ansträngning glider man fram över asfalt och gatsten i en ljummen medvind och med ett lagom fjärran, men angenämt mål i sikte.

I går var det så. Nere under tunneln vid Vasatorget kom jag ifatt en cyklande mamma med en lika cyklande liten dotter i sällskap. Flickan åkte före och mamman stöttade med korta och tydliga kommandon. -Titta rakt fram! -Håll dig till kanten, bra!

Själv smög försiktigt strax bakom. Ville inte stöka till det för den lilla och hennes mamma. Strax efter tunneluppgången passade jag på att glida förbi utan problem.

Strax därpå var jag nära att bli rammad (bakifrån) av en annan cyklist, en hårsmån från att bli mosad av en buss och endast ett tuppfjät från att bli klämd mellan två gångtrafikanter, en mopedist och en vilsen mopedist.
Ibland är det bara så vackert. Oftast är det för jävligt!