Äntligen!

Äntligen börjar november visa sig från sin rätta sida. Disigt, fuktigt och inte riktigt ljust på hela dagen. Toppen! Näe, det var inte ironisk. Jag tycker så. Faktiskt.

Jag börjar själv också att visa mig från min rätta sida. Snoret borta (nästan) och cykelkläderna framplockade igen. Körde Lången Runt i söndags. 30 km på blandade småvägar med lågpris-mtb:n.

Seg i kroppen visserligen, efter mer än 7 veckors uppehåll från riktig cykling (sträckor längre än 2 km). Men kul var det och bra gick det. Ska till käftis i morgon för lite service, så nästa sväng får anstå tills på torsdag. Men då blir det nog samma runda igen. Ska lägga upp den som en tur i GPS:en så att jag kan tävla mot mig själv. Jag tror att jag kommer att ha goda chanser mot mig redan nästa gång.

Ciao!

Tufft väder för en cyklist i morse. En (1) plusgrad, blötsnö i luften och nordanvind. Jag tvekade några ögonblick. Kanske vore det bättre att gå till jobbet än att cykla i det här vädret?
En titt ut genom fönstret igen, ytterligare tvekan. Men så bestämde jag mig. Det blir cykeln! Jag var ju bara tvungen att testa mitt nya sadelskydd.

Och när är det bättre att testa ett sadelskydd än under rådande förhållanden?
Ner för trapporna och ut i skitvädret bara. Tjohej! Jag föste bort den vita, våta sörjan från sadeln och satte på fårskinnet och ledde iväg cykeln ut på gatan.

Oj då! Genomsur redan. Om händerna! Kanske skulle man ha borstat bort snösörjan från handtagen också..? Väl uppe på sadeln kunde jag bara konstatera att sadelskyddet gjorde vad man kan begära. Det satt stadigt på rätt plats, hindrade blöta från att tränga upp och inneboende kroppsvärme från att tränga ut.

Toppen helt enkelt. Nu återstår bara att skaffa något annat att ha på fötterna än tygskor... Kanske ett par vattentåliga byxholkar också. Ett par handskar som inte är gjorda av disktrasematerial vore inte heller helt fel. Kanske skulle man slå till på en ny cykel, rent av?

Varför blir det alltid så här dagen efter att man varit inne i en cykelaffär?

Åter på cykeln!

Äntligen har jag sluppit ut ur min bur! Förkylningen/influensan/bihåleinflammationen, eller vad det nu var/är som drabbat mig börjar så sakteliga ge sig. Jag har visserligen trott det förut under hösten, men nu verkar det som mina tappert inmundigade penicillintabletter fått någon slags bukt med värsta härden i bihålorna i alla fall.

Igår morse blev det så nypremiär för cykeln till jobbet. Vilken fantastisk morgon jag hade valt! Två minusgrader, dimma, isknaggel på sadeln och ett nästan bottenfruset lås mötte mig nere på gården klockan kvart i fem.

Men med hjälp av lite våld i lagom stora doser, funkar i alla fall på en cykel, kom jag i alla fall iväg som jag skulle.

Det kändes att det var länge sedan jag satt i sadeln. Det kändes även alltför tydligt att det var länge sedan jag utövat någon annan slags fysisk aktivitet än långsam gång. Smärtsamt, faktiskt.

Nu har jag i alla fall fått fart på cykeln, när jag får fart på mig själv är en helt annan fråga. Svaret på den låter jag vänta så länge som det behövs. Jag tar det lugnt helt enkelt. Idag har jag cyklat 5 km. Det var precis lagom.

Grus i maskineriet.

Nu börjar jag verkligen bli less på mitt sjukdomstillstånd! Ska aldrig penicillinkuren börja hjälpa någon gång? Ok, själva kuren ska pågå i tio dagar. Jag har just nu exakt lika många kvar att knapra, som jag gjort hittills. Och det kanske är så att det tar närmare tio dagar att bli av med vad-det-nu-är som ställer till det i min kropp.

Men det borde väl kunna gå snabbare, kan man tycka. Det är i alla fall 2008!
Har beslutat att hjälpa de små mögelsvamparna på traven. Därför äter jag nu spagetti med vitlöksklyftor indränkt i sweet chili sauce. Får se om det är något annat än svett som tränger ut ur porerna nu... Har även applicerat några kluttar tigerbalsam på väl valda platser i mitt ansikte. Känns väl sådär... men ont ska med ont fördrivas! Kanske kan det till och med bli en liten försiktig promenad om en stund...

TdF 2009

Det är visserligen långt kvar till juli 2009. Men det skadar ju inte att vara förberedd. Här är kartan som visar hur Tour de France kommer att köras nästa år. Och det enda folk kommer att fråga sig fram tills dess att starten går, här huruvida Lance ska vara med eller inte...

Stopp i röret!

Det här är en cykelblogg. Cykelbloggar ska handla om cykling. Regler är till för att brytas. I dag handlar det om bihåleinflammation. Kreativitet sägs per definition vara "att bryta mot regler".

Det gick alltså som det brukar att gå. Den starke vinner över den svage. Om det inte är på film förståss. Då ser det ut som att Goliat har vunnit. Han har till och med tänt brasan under det spett varpå David är surrad och ska om bara ett ögonblick få höra det muntra knastret av kött som långsamt grillas över öppen eld i solnedgången.
Davids få (och dessutom sällsynt sorgsna) kvarvarande vänner gör sig som bäst beredda på att smyga ut i natten för att upplösa sitt brödraskap och försöka klara sig var och en på egen hand. En tjock molnbank drar fram över himlen och skymmer månen, havet dånar olycksbådande och korpar gör sig beredda att kasta sig över de svartbrända benknosor som vi inser strax kommer att vara det enda som återstår av vår hjälte, sorgligt upphängd på spett.

Just då, i precis sista momangen, ropar någon att kungen är naken samtidigt som ett irrbloss över himlen lyser upp hela den dystra scenen varpå någon får oanade krafter och smockar till Goliat rätt i ögat. Han ger upp ett illvrål, snubblar till och ramlar rätt i elden. Samtidigt stöter han till spettet med David. Detta spett lossnar då från sin upphängning och ramlar mirakulöst nog till marken på vänster sida om själva eldhärden. Därför rullar vår hjälte åt rätt håll (till höger och han hade rullat in i elden igen), ut på den fria delen av stranden där hans vänner, styrkta av vad som händer, med gemensamma krafter lyckas befria honom och få honom på fötter. Allt under det att en stråkorkester spelar för fulla muggar samtidigt som den gement elake storskurken Goliat går upp i rök över den eld som nyss varit avsedd för någon helt annan.
Sällskapet jublar på stranden, månen lyser åter klar och David konstaterar att han klarat knipan igen. Inte minst tack vare några av sina allra minsta vänner. Tudiladi, tudiladi tudiladi hej!

I går trodde jag att jag skulle dö. Jag vet och förstår att det är ovanligt att dö av förkylning i den här delen av världen, men det kändes verkligen som att slutet var nära. En vansinnig smärta i höger halva av ansiktet, hjärtklappning och yrsel var tydliga tecken.

Uppbackad av min ständigt kloka kollega Malin ringde jag till slut vårdcentralen. En timme senare satt jag hos doktorn som efter typ 45 sekunder konstaterade att jag hade bihåleinflammation. Punkt.

60 tabletter Kåvepenin ska jag nu knapra i mig under de kommande dagarna. Frågan är om det hjälper för att få loss mig från spettet och få Goliat på fall?

Dum som jag vet inte vad, gick jag till jobbet i morse... Goliat tänder på. När jag kom hem bestämde jag mig för att det inte var värt det. Därför kommer jag att stanna hemma i morgon. Kan någon se ett irrbloss på himlen någonstans? Please...

to be continued

Nu hoppar jag av...

Morgonen var kall och fuktig. Gatljusen speglade sig i den blanksvarta asfalten och gav tillfälligtvis liv i de förmultnande, fastklibbade höstlöv som råkat hamna där de hamnat i rännstenen. Klockan på kyrkans torn visade 04:45.

Jag hade precis dragit ner mössan för öronen och fått till rätt volym på musiken i hörlurarna då jag såg honom en bit bort på trottoaren.

En ganska lång, gänglig mansperson iförd trenchcoat och med en basebollkeps nertryckt på skallen. Han promenerade håglöst, till synes utan mål utanför muren till kyrkogården.

Efter några sekunder insåg jag att jag gick mycket fortare än vad han gjorde. Då mannen saknade ett av de vanligaste attributen för morgontidiga vandrare på just den här gatan, bestämde jag mig för att byta trottoar innan jag skulle passera honom. Hade alltså ingen väska av något slag, ingen liten hund i koppel eller ett par slamrande gåstavar i händerna.

Han var helt klart en yxmördare på jakt efter rov, slog det mig.

Strax efter att jag sneddat över gatan (jag har ännu inte kommit ifatt honom helt) börjar han också snedda åt höger. Vi kommer att hamna axel mot axel på min trottoar inom 15 sekunder.

Då viker han plötsligt åt vänster igen och fortsätter att gå på sin sida av gatan. Jag drar in ett rejält förråd av rå morgonluft djupt ner i lungornas gömslen och ökar takten rejält. Rycker ur ena hörluren ur örat för att bättre kunna höra om han kommer att försöka förfölja mig.

Efter ungefär två, tre minuter, vänder jag lite försiktigt på huvudet och ser att han är långt bakom mig. Skönt, jag blev inte yxhuggen, konstaterar jag när jag passerar det nattstängda (som det verkar i alla fall) polishuset.

Nu skiter jag i stegtävlingen och börjar cykla till jobbet på mornarna igen. Det känns säkrare.

-Eller också kan du sluta upp med att läsa billiga deckare, hälsar hustrun...

Snor och yrsel.

Det finns inget att berätta.

Om det inte ska handla om yrsel, svaghet, skrällhosta, snor, frossa, svettningar, håglöshet, heshet, fnasiga näsborrar, nezeril, värktabletter, honungsvatten, c-vitaminer, eftermiddags-tv, rastlöshet...

Som sagt, inget att berätta. Förutom att jag tycker att det är trist. Men det är väl heller inget att berätta om en dag som denna. Vem bryr sig?

Ett steg i taget.

Sedan en dryg vecka tillbaka håller vi på med stegräkning på jobbet. Hela firman är (tydligen) engagerad och det handlar kort och gott om att gå så långt man kan.

Personligen är jag måttligt förtjust i den här typen av arrangemang där kreti och pleti antas vilja utmana varandra i promenerandets ädla konst.

Jag vill inte. Ändå, likt förbaskat, låter jag nu cykeln stå kvar i cykelstället på morgnarna till förmån för apostlahästarna.

Nästan 3000 steg har jag till jobbet. 2700 noga räknat. Om jag vill tillgodoräkna mig "stegpoäng" från andra motionsaktiviteter, typ cykling, så får man en jobbpromenad per 30 minutrs träning.

Tycker att jag borde få mer. I alla fall om man betänker hur mycket "jobbigare" ett träningspass på cykel är, jämfört med en promenad till (eller från) jobbet.

Fast just nu är jag fortfarande ap-förkyld, så det lär nog dröja innan jag kan börja plocka in konverterade cykelpoäng till min stegsamling...

Jämfört med alla andra som jagar steg på mitt jobb, är jag en typisk medelmåtta. På 630:e plats av 1210 deltagare.

Gasen i botten!

Det är först efteråt man vet om man gjort rätt. Men samtidigt måsta man våga, även om man inte vet hur det kommer att gå!
Jag har jobbat på samma ställe i över 16 år. Haft lyckan att kunna gå till jobbet med ett leende på läpparna varje gång. -Äntligen måndag, har jag sagt. Och menat det! Även om jag har varit på samma ställe i så många år och gjort ungefär samma sak hela tiden (nästan) så har inte den ena dagen varit den andra lik, någon enda gång. Världens häftigaste jobb, helt enkelt!
Förra veckan gick jag in till chefen och sa upp mig. Idag blev det officiellt. Jag har slutat. Finito. End of story. Tack å ajö. Lagom till jul ska passerkortet lämnas in...
Så nu sitter jag här, snart 53 år gammal, och funderar över om jag gjort rätt... Nej, det där sista stämmer inte. Jag vet att jag gjort rätt. Annars skulle jag inte gjort det! Fast jag vet att det finns dom som tycker att jag är ute och cyklar (det är trots allt en cykelblogg det här)...
Summan av kardemumman är i alla fall att man ska följa sin magkänsla, inte titta för långt ner i marken, se till att ha lite krafter kvar och sedan, när tillfället kommer - ställa sig upp i pedalerna och trycka till! Förhoppningsvis håller utbrytningen hela vägen!

Två till!

Följande telegram landade ikväll från Frankrike.

(TT) Två etappvinnare från cykelklassikern Tour de France har testats positivt för dopning. Det handlar om tyske 27-åringen Stefan Schumacher samt den 37-årige italienaren Leonardo Piepoli.
I båda fallen handlar det om användning av cera, en ny variant av den kända blodsförhöjande substansen epo (erythropoeitin).
Schumacher och Piepoli vann två respektive en etapper under årets Tour de France. Schumacher bar den gula ledartröjan vid ett tillfälle, och slutade på 25:e plats i sammandraget.
Piepoli cyklade för Saunier-Duval-stallet, som drog sig ur touren efter tolv etapper då stallets toppcyklist Riccardo Ricco avslöjades dopad. Senare blev Piepoli sparkad från stallet, för att "ha brutit mot stallets etiska regler". Schumacher bytte nyligen stall, från Garolsteiner till Quick Step.
Nu går troligtvis Schumacher och Piepoli samma öde till mötes som Ricco - två års avstängning.

Blir man trött, sur eller förbannad? Ja, ungefär någonting ditåt, typ liksom va.
Hoppas nu bara att de som fortfarande kör odopat fortsätter med det. Tiden talar för dem!

Cykling, fisk och friska vindar.

Efter ett snabbt telefonsamtal i fredas blev det bestämt att jag skulle åka och hälsa på kompisen B i hans sommarstuga under lördagen.

Eftersom jag lever som jag lär (?!?) blev fortskaffningsmedlet naturligtvis cykel.

Lördagen var grå, mulen och småblåsig. I ryggsäcken fanns en flaska rött som sedan kompletterades med ett par ostbitar och en bit bröd från butiken runt hörnet.

På allt annat än välpumpade däck styrdes mtb:n österut. Mjukt och fint och med ett härligt sjungande ljud mot asfalten avverkades kilometer efter kilometer förvånansvärt snabbt.
Sa jag att jag hade medvind? Inte så stark, men ändå...
Konstaterade att det fortfarande var gott om snor i skallen, men när man cyklar ensam så kan man ju spotta och fräsa hur man vill.

Efter 25 km var jag så framme och möttes av beskedet om att bastun var uppvärmd och klar.

Vi bastade, flyttade runt på några blandade möbler i huset och kånkade ut en säng innan det var dags att käka lunch.
Rökt gös, jag säger bara det. Det räcker. Hur otroligt gott som helst, nersköljt med ett mörkt öl. Behövs inget mer. Förutom i vårt fall då. Rioja, ost och några lövtunna skivor lufttorkad skinka kändes som en helt ok avrundning.

Sedan var det bara att äntra tusenkronorscykeln och åka tillbaka. Den tidigare så hjälpsamma medvinden hade nu förvandlats till en fiende av stora mått. Den pustade och frustade, pinade och ven och lämnade mig inte i fred annat än i någon ögonblickskort sekund då och då. Lika lätt och ledigt som jag susat fram åt andra hållet, lika tungt och långsamt gick det nu.
Kallt var det dessutom.

När jag noga hade intalat mig själv att allt och alla var emot mig, slog det mig plötsligt att hela situationen faktiskt var självförvållad. Ingen annan än jag hade bestämt att denna förflyttning skulle ske med cykel. -Därför att det är kul att cykla!

Visserligen finns det roligare väder att cykla i än detta, men själva trampandet är ju faktiskt likadant i såväl regn som sol. Runt, runt. Runt, runt. Och efter ett tag har man kommit en bit på väg.

Efter just några sådana tag, passerade jag en vägskylt som upplyste mig om att jag kommit till Örebro och ytterligare några tramptag senare låste jag fast cykeln i cykelstället och konstaterade nöjt att dagens runda bjudit på såväl en fantastisk lunch som 50 km cykling i blandade vindar på en taskigt pumpad lågpriscykel. Varför krångla till det?

Oops!

Ibland är det bara så vackert. Till synes utan ansträngning glider man fram över asfalt och gatsten i en ljummen medvind och med ett lagom fjärran, men angenämt mål i sikte.

I går var det så. Nere under tunneln vid Vasatorget kom jag ifatt en cyklande mamma med en lika cyklande liten dotter i sällskap. Flickan åkte före och mamman stöttade med korta och tydliga kommandon. -Titta rakt fram! -Håll dig till kanten, bra!

Själv smög försiktigt strax bakom. Ville inte stöka till det för den lilla och hennes mamma. Strax efter tunneluppgången passade jag på att glida förbi utan problem.

Strax därpå var jag nära att bli rammad (bakifrån) av en annan cyklist, en hårsmån från att bli mosad av en buss och endast ett tuppfjät från att bli klämd mellan två gångtrafikanter, en mopedist och en vilsen mopedist.
Ibland är det bara så vackert. Oftast är det för jävligt!

Äntligen!

Det känns som om jag inte sysslat med annat än att fatta en massa beslut den senaste tiden. På jobbet, hemma och på fritiden. Hela tiden måste man bestämma sig för det ena eller det andra. Telefonrösterna avlöser varandra och vill veta om jag verkligen tänkt över min situation angående försäkringar, tevekanaler, pensionsplaceringar, telefoni, tidningsprenumerationer... Iblande vet jag direkt vad jag vill, ibland har jag ingen aning. Har inte ens tänkt på det som ett problem.
-Vill du ha enklare elström? Var den senaste frågan med sikte på min plånbok, som jag var tvungen att ta ställning till.

En fråga har jag dock ställt mig själv varje dag under de senaste två veckorna. Och svarat rätt på. Utan betänketid! -Ska vi cykla idag? -Nej!
Snor, huvudvärk och en allmänt hopplös håg, har tillsammans med den senaste tidens usla väder, gjort det enkelt att välja bort all annan cykling än de dagliga 2x7 minuternas jobbpendling.
Idag ställde jag mig frågan igen... och fann att jag plötsligt svarade ja! Solen sken, det var vindstilla och det kändes som att snoret var på upphällningen.
Nere på gatan upptäckte jag att pulsbandet inte levererade någon signal till Garmin, men man kan cykla ändå. Dire Straits i lurarna fick bli soundtrack, Efter en fyra, fem kilometer upptäckte jag att jag glömt starta Garmins vägmätare, men man kan cykla ändå.
Ytterligare en bit senare upptäckte jag att jag inte visste vart jag var på väg, jag hade liksom inte bestämt någon rutt. Utan mål kan man faktiskt inte cykla. I alla fall inte jag. Så det fick bli den klassiska "dit näsan pekar". Till slut pekade näsan på en brygga vid den norra änden av sjön Lången. Jag bestämde mig för att dagens uppgift var att fotografera bryggan i motljuset och sedan cykla hem.
Nu hoppas jag att förkylningen inser att den inte har något mer att hämta hos mig och beslutar sig för att ge upp. Jag gör det i alla fall inte!

Stadscyklisten

Jag börjar bli varm i kläderna nu. Mina första rundor på cykel i stan kändes inte helt bekväma. Det var svårt att fatta när cykelbanan plötsligt fortsate på motsatta körbanan. Svårt att räkna ut närmsta vägen till andra sidan stan, därför att närmsta vägen till andra sidan stan bara gäller de som kör motorfordon. Vi andra måste köra omvägar.

Det var också lurigt att komma underfund med hur andra cyklister tänker, här i stan. Så fort jag slutade tänka på just det, var jag genast en bit på väg.

Andra cyklister tänker nämligen inte, de bara gör´t!
Precis som gångtrafikanter, busschaufförer, taxiförare och hundar som rastas i kilometerlånga koppel. Och numera även jag.
Dessutom gör jag det med högre fart har jag märkt. Jag är alltid först upp till krönet vid Olaus Petri-kyrkan t ex. Snabbast över samtliga korsningar efter det att ljussignalen slagit om till grönt. Korsningen Järnvägsgatan/Storgatan klarar jag utan att sakta in. Bara för att nämna några exempel på min allt smidigare framfart.

Dock måste jag fortfarande se mig för, har jag märkt. Men jag jobbar på att få bort den reflexen. Andra saker jag måste slipa bort är ovanan att ge tecken när jag ska svänga samt lusten att bromsa in om någon gående är på väg att korsa min väg. Samma sak inför bilister. Men i de fallen tror jag att det räcker med att ints söka ögonkontakt för att få fri lejd.

Det är med andra ord kul att cykla i stan. Hade jag råd skulle jag nog skaffa mig en coolare cykel. Varför inte en sådan här:

Ljuset i tunneln.

Okej, fortfarande förkyld men inte längre döende. I alla fall inte i övre luftvägsinfektion.
Överlevde faktiskt en sittning hos tandhygienisten idag.
Trots att hela skallen fortfarande är ganska välfylld med snor så känner jag ändå att det finns något slags ljus därframme i tunneln. Ljuset är i och för sig intressant, men den största poängen är ändå att ljuset förvarnar om att tunneln har ett slut.
Exakt hur landskapet ser ut där framme kan jag bara gissa, likaså vad det är för väder som kommer att möta mig. Men just nu gör det detsamma. Jag vill bara komma ut ifrån denna unkna fuktdrypande klaustrofobiska fängelsehåla och få andas fritt.
Sa jag att jag var förkyld?

Bättre i morgon?

Äntligen solsken! Det känns onekligen ovant att titta ut genom fönstret och se en turkosfärgad himmel bilda fond till några tunna ljusgrå molnstrimmor som sakta seglar fram mellan här och nu.
Egentligen är det perfekt läge för en sväng med cykeln. Krispig luft, svaga vindar och ett stort antal, fortfarande outforskade vägsträckor.
Den nybyggda, ännu ej riktigt färdiga, snutten av E18 strax väster om Örebro t ex. Allmänheten inbjuden till provcykling idag.
Men jag är fortfarande förkyld och försöker bli frisk istället. Och i den rehabiliteringsplanen står inget om cykling på nybyggda motorvägar.

I morgon lär det bli ytterligare en högtrycksbetonad höstdag. Undra, sa flundra, om jag kommer att ha någon glädje av det? Snörvel.

Jag är nog inte riktigt frisk.

Efter några dagar med halsont och småhängighet så är det väl bara att konstatera att jag har blivit förkyld igen! Det känns ju som det var så nyss sedan förra gången.

Orättvist dessutom! Jag tycker inte att jag gjort något fel. Jag har hjälm på mig när jag cyklar till och från jobbet. Fungerande lyse både fram och bak på cykeln dessutom. Jag bär långfingrade cykelhandskar när vädret är kyligt (och det är det ju mest hela tiden, nuförtiden) och jag ger faktiskt tydliga tecken med handen (inte bara fingret) när jag vill göra bilister uppmärksamma på att jag till exemel ämnar byta färdriktning en smula.

Allt detta till ingen nytta verkar det som. Alla andra kan ju hålla på hur som helst utan att ens drabbas av den minsta nysning. Å finare cyklar än mig har dom också, dom rackarna. Sjukt, sa Bill. Skitsjukt, sa Bull!

Hur mycket kan det regna?

En gång frågade jag en forskare hur blöt en ko kan bli. Det var regnsommaren 1993 för övrigt. Han hade inget bra svar på den frågan, förutom att forskningen tog för givet (varför?) att en ko nog inte blev särskilt blöt när det regnade. Eller att hon (kossan alltså) blev typ halvblöt, men inte blötare än så.
Själv känner jag att det skulle vara helt underbart att vara ko dessa dagar. Och alltså inte bli mer än halvblöt!

För när det handlar om att bli blöt av regn, lever lever man som cyklist i ett helt annat universum än en ko.

Nu känns det som att det räcker. Please!

Ute å cyklar...

Ibland är man ute och cyklar. Ibland inte.

Förra veckan bjöd på tre omväxlande och till karaktären helt olika rundor.
Den första rundan blev en drygt 50 km lång ösregnstur, där i alla fall humöret var på topp trots kyla och väta.
Runda två gick till en kompis stuga 25 km öster om stan. Dock tog jag den långa vägen och rundade Hjälmaren på vägen dit. 125 km visade Garmin när jag klev av cykeln i ett begynnande regn. Sista rundan var den kortaste, raka spåret hem från ovan nämnda stuga, men kyla och motvind och bristande motovation från min sida gjorde att det blev den jobbigaste/tristaste/meningslösaste rundan sedan jag köpte racern för ett år sedan.

Nu heter det ju att man aldrig ångrar ett genomfört träningspass... Själv ångrar definitivt inte att jag inte körde den hemväg som jag hade tänkt mig!