Solen sken, allt var väl! Stack iväg på den första riktiga turen med min nyligen införskaffade vintercykel. Det skulle bli en sväng på ungefär tre mil, mestadels på frusna grusvägar. Det positiva intrycket från provturen häromdagen höll i sig. Visst, det känns att den väger 15 kilo, men i det här fallet gör det ingenting. Faktiskt!

Inga kossor i hagarna men rådjur på nära håll dög bra som ersättning. Kom ifatt ett par ryttare också. Två tjejjer på varsin gigantisk häst.

Annars så var det mest lugnt och skönt och jag kände verkligen att det här med vintercykling, det är ju bara hur kul som helst. Insåg dock i en uppförsbacke att däcken förmodligen är gjutna av samma material som man använder till hockeypuckar... Inte myckeet till grepp med andra ord.
Strax därpå, i en rätt skön vänsterkurva, så var det tack och adjö med både väggrepp och värdighet. Tjoff pang! Höften och knät tog smällen, kedjan hoppade av och sadeln vred sig lite på sin stolpe. Fram till dess att jag verkligen låg på vägen så tror jag att sladden hade varit rätt snygg...

Tur att man är vältränad... tänkte jag av någon anledning när jag pallrade mig upp på cykeln igen och trampade vidare. Men lite lugnare den här gången. Nu kändes hockepuckarna med nabbar rätt opålitliga, vill jag lova. Några kilometer senare en ny vänstersväng. En t-korsning den här gången. Och fast jag körde jättesakta (eller kanske just därför) så försvann båda hjulen åt höger och höften och knät fungerade lika bra som stötdämpare som landningsstället på ett Dash-plan. Den här smällen kändes!

Beslöt mig för att öka takten lite, när jag samlat ihop mig på cykeln igen. Det var ju bevisligen sämre att köra sakta. Jag hade ju bara kommit typ 2 km sedan förra vurpan. Smärtan i benet försvann så fort jag kom på rull igen. Glad som en speleman fortsatte jag genom skogspartier och småbyar när jag plötsligt hör ett märkligt flaffi-flaffande läte snett bakifrån. Jag hinner inte ens vrida på huvudet mot ljudet förrän något svart hoppar upp och försöker fånga in min armbåge...
Fattas bara det... en lösspringande, galen, svart, jättestor och tydligen människoätande hund!

Missförstå mig rätt. Jag gillar djur. En av mina bästa vänner har både svans och fyra ben. Men den här saken kvalade liksom in på andra änden av skalan. När han missat vänster armbåge några gånger försökte han med höger... när han inte sladdade fram och tillbaka framför cykeln. Sa jag att det var isgata och att mina däck var som hockeypuckar..?

Hunden tog några skutt in i skogen och jag gasade på. Vips så kom den sättandes igen... å så där höll det på i ungefär två och en halv kilometer. Jag hade väl tjoat i några gånger och försökt få hunden att lägga av, men resultatet var ju minst sagt klent. Grusvägen tog slut och jag kom upp på asfalten. Här var det tack och lov ingen is, så nu var det ju lättare att hålla koll på hunden samtidigt som jag försökte hålla farten uppe. Till slut så blev jag så förbannad på det nafsande eländet, så med någon slags morrande basröst gapade jag till -Nu går du hem! Och tro´t eller ej. Hunden tvärvände!

Bara för att en halv minut senare ta upp jakten igen. Men nu var jag turligt nog på krönet av en liten backe, så i den utförskörningen var hunden chanslös. Sedan hade jag bara en halvmil kvar innan jag var hemma. Och då kom snön... eller snarare en miljard små sylvassa isbitar... och det blåste motvind... Å då kände jag bara... fasen vad det är kul att cykla! OBS! Ingen ironi!!!

Å när jag klev in i duschen mindes jag barndomens skrubbsår med en förfärande tydlighet.
Visst är det märkligt att man kan få ett stort hål på skinnet på knät, trots att det bara blev ett litet hål på byxorna?

Vintercykling!

Nu är man vintercyklist åxå... Det bidde en billigbillig mtb från Sportex. 990 pix. Som hittat! En mil shake down genomfördes utan problem. Ska försöka ge mig på en fem-milare på söndag...

Kan en sådan här vara nåt att ha?

Hittade den här på Sportex hemsida för 990 spänn... Kan det vara något att ha som vintercykel, typ slira omkring med på isiga grusvägar i östernärke? Jag vet inte, men den borde väl hålla en vinter i alla fall. Visst, man får vad man betalar för... men det känns inte som att jag vill lägga en himla massa pengar på en vinterhoj just nu.

Om den här saken skulle funka och jag skulle få blodad tand... då skulle ju en cross sitta bättre... fast då pratar vi helt andra pengar... nästa höst i så fall.

Ja, ja... blir väl till att åka förbi Sportex och kolla in åbäket irl... sedan får vi se...

Inomhuscyklingssäsongsinledning, typ...

Nu är det ett oomkullrunkeligt faktum... cykelsommaren är över ... Totalt 144 mil blev det i alla fall på mätaren. Efter senaste utomhusrundan (27/10) har det i alla fall blivit 22 mil på trainern! Det är jag rätt nöjd med...

Liten kvällsblogg om Tornado Tom

Hittade några intressanta fakta om Tom Boonen i senaste numret av Procycling. T ex så lär hans kroppstemperatur gå upp till 39 grader under en långspurt i slutet av en etapp. Hans lungor tar hand om och distribuerar 200 liter syre per minut under samma spurt. Han drar runt kedjan med utväxlingen 53-11 med en effekt av 1700 watt och varje fot pressar ner sin respektive pedal med en kraft av 130 kilo per tramptag. Hastigheten ligger då på 65 km/h.

Frågan, enligt tidningen, är inte om, utan när han knäcker en cykelram... på ren styrka.

Jag kommer aldrig att komma upp i 65 km/h på slätan, än mindre riskera att cykla sönder någon ram. Hur många watt min kropp utvecklar känns inte viktigt att veta. Inte heller med hur många kilos tryck jag hamrar på pedalerna. Men på ett plan är vi lika, Tornadon och jag. Vi blir båda ungefär lika varma!

Omistliga produkter!

-Jaharu, du kör mycket på trainern nu... mmm, det är slitsamt...
Herr cykelhandlare tittade misstroget på mig när han slog in beloppet för en styck cykeldator med kadensfunktion, i kassan. Du vet väl att det finns speciella bakdäck just för trainercykling?

Även om jag inte hade vetat det, skulle jag inte ha blivit förvånad. För är det något det finns gott om inom den här sporten så är det just tillbehör. Tillbehör till prylarna, alltså. Den som vill kunna njuta av ett trainerpass till fullo behöver därför (förutom själva trainern) skaffa 1 st trainermatta att ställa hela härligheten på.. Ett speciellt framhjulsstöd. Varför inte av den stapelbara modellen? Då kan man nämligen ha tre stycken och simulera alla slags lutningar från slakmota till alptopp. Vidare behövs ett svettskydd som man spänner mellan sadel och styre för att förhindra att frätande svettdroppar förtär lack och lager på cykeln. En special-DVD med angiven lutningsprocent att titta på under tiden man kör. Då kan man lätt justera motståndet så att cyklingen går tyngre när det är uppförsbacke. Varför inte köpa en ny trainer förresten? En sådan med dator och filmduk inbyggd. Komplettera med en fläkt och du kan köra Tour de France varje dag! Wattmätare och pulsmätare behöver du också för att kunna hålla koll på din träning...

Det behövs ju ingen Einstein för att räkna ut vad som skulle ha hänt om jag tackat ja till inviten om att "bara titta" på det där specialbakdäcket... Så nu sliter jag ut mitt vanliga bakdäck på trainern under vintern och lägger på ett nytt fräscht i vår i stället. Smart eller hur?

Men visst är det konstigt att det inte finns några speciella energikakor designade just för inomhuscykling!

Varför?

-Vad är det som är så kul med att cykla då? Frågan ställdes av en gammal kompis häromkvällen. Något bra svar hade jag inte, förutom det där med frihetskänslan, fartvinden, insekterna i ansiktet, upplevelsen av landskapet, dofterna... kläderna, prylarna, gemenskapen med andra cyklister...
-Ja men hallå! Precis så där sa du när du skaffade motorcykel för tio år sedan...
Jag vet, svarade jag. Men det finns faktiskt inget bättre svar... Om jag inte ska börja prata om hälsa, välbefinnande, syreupptagning, kondition, friskvård, stolleprov, eufori... och vem vill höra om sådant en kväll som denna?
-Nä, precis... annars tycker jag att du verkar pigg för din ålder!

Plötsligt en dag i Vingåker

Sol från en klarblå himmel och 10 gr varmt... Borde vara en perfekt dag för en tur på cykeln. Ändå så sitter jag i bilen. På en parkeringsplats i Vingåker. Men en tur på trainern blir det i kväll i alla fall... Man ångrar bara träningspass som aldrig blev av...

Mera snurr!

Det blev ett pass på trainern ikväll. Hade egentligen tänkt utnyttja det fina förmiddagsvädret till en "riktig" runda, men ambitionen gick över på ungefär samma tid som molnen behövde för att fylla himlavalvet...
Tanken först var väl att köra något slags distanspass, tror jag, men det ändrades under resans gång till något som väl kan liknas vid fartlek.

Efter 10 minuters uppvärmning konstaterade jag att jag utan större problem nu lyckats höja min naturliga kadens till 82-85. Nästa steg måste väl bli att komma upp i 90 som någon slags grundinställning. Testade även att hålla 40 km/h med minst 80 i kadens. Typ en och en halv minut funkade det... bara 13 ½ kvar om jag ska nå ett av mina trainermål före jul... Mål ska vara djärva, mätbara och uppnåeliga, är det visst någon som har sagt... återsår att se om det här målet är uppnåeligt... eller ens eftersträvansvärt.. det där sista var det inte jag som skrev, i alla fall inte medvetet! Gonatt.

Tour de Östernärke. Etapp 4. Oljeberget.

Med den välgörande vilodagen avklarad så är det nu dags för den avslutande etappen. Det är 110 km som ska tillryggaläggas
och detta är, utan tvekan, den mest utmanande etappen på hela touren. Inledningen känns igen från etapp två, fast nu från andra hållet.
Långsyna alltså. Och om man inte märkte det då, så märker man det nu... nämligen att Viltungla ligger på toppen av en ås. Efter Falkabacken så är det i stort sett en 8 km slakmota att förhålla sig till innan man kommer över länsgränsen och in i Södermanland.
Ganska snart känner vi igen oss från den första etappen. Förbi Högsjö och den knöliga vägen mot Brevens Bruk. Vi håller oss till samma sträckning som tidigare fram till Sandvad. Där tar vi av till vänster och en härlig krokväg mot Asker. Väl där får man användning av de lite lättare växlarna när Askers kyrka passeras. Ut på RV 52 vid Fiskinge och sedan västerut. Vi följer
skyltningen och viker av mot Norrbyås. Nu handlar det om ett antal kilometer grusväg minsann... Vägen håller oftast bra kvalitet, men om sommaren har varit regnig så kan det ha satt sina spår. Se upp fär fågelskådare och traktorer!
Efter Kvismarens fågelstation kör vi på bra asfalt och vid Norrbyås kyrka tar vi vänster mot Hidingsta och Almbro. RV 51 korsas och strax innan Gällersta forngård blir det en ny vänstersväng. Vägen är smal och det ligger hus och gårdar tätt intill på båda sidor.
Efter en lättcyklad 4,5 km raksträcka blir det mer kuperat igen när färden ställs västerut mot Kumla. Den gamla skostaden bjuder på tre rejäla rondeller. Vägen går lätt utför innan det är dags att passera Hällabrottet. Förbi Yxhult och mellan sjöarna Söderhavet och Nordsjön.

Vi är nu i i det sägenomsusade Kvarntorp, klassisk industrimark. Även om området har fått en rejäl ansiktslyftning sedan oljeutvinningens dagar under andra världskriget och ett 20-tal år därefter, så är spåren efter en av landets mest miljöbelastande verksamheter tydliga. Inte minst Kvarntorpshögen bär ett tydligt vittnesbörd om hur det var här en gång i tiden. Den enorma slagghögen är visserligen numera förvandlad till skulpturpark och slalombacke, och ett
uppskattat utflyktsmål, men dess glödande inre spyr forfarande ut svavedoftande rökmoln och ångpuffar.

Vi närmar oss österifrån på fina kurviga asfaltvägar samtidigt som denna sista etapp går mot sin upplösning. Det är nämligen nu det gäller! Få har gjort det på racer, vem fixar det den här gången? 18% lutning och grusväg kräver nämligen såväl muskler som teknik och en väl fungerande motor...
Den som har ordning på allt detta kommer att, på 157 m höjd, stå som segrare av den 4:e och
avslutande etappen av den totalt 340 km långa Tour de Östernärke! Någon som vill vara med?

Tour de Östernärke. Etapp 3. Djurklou.

Den tredje landsvägsetappen avgörs på klassisk mark. Starten är belägen i Odensbacken och sträckningen är i stort sett identisk med Kvismaredalens IF:s anrika långdistanslopp Djurklou Maraton. Senaste gången det loppet sprangs var i början på 1980-talet då bl a SM för veteraner avgjordes på vägarna mellan Odensbacken, Stora Mellösa och Segersjö. Löparna sprang två varv motsols, vi kör tre varv åt andra hållet.
De båda tidigare etapperna har ju bland annat bjudit på två stycken rondellpasseringar. Då inget cykellopp av klass bör sakna sådant, så känns det extra roligt att Tour de Östernärke även under denna etapp kan bjuda på hisnande rondellkörningar.

Starten sker vid Odenskolan. Cyklisterna kör sedan norrut via cirkulationsplatsen i Odensbacken. Precis som maratonlöparna på sin tid, så kommer nog många cyklister att uppskatta frånvaron av backar. Fördenskull är inte etappen vare sig helt platt eller i avsaknad av utmaningar. Beroende på vädret så kan det till exempel bli ganska tuff kantvindskörning hela vägen ner mot St Mellösa och även motvinden mellan Lännäs gård och Odensbacken kan vara obeveklig en blåsig dag. Oftast kommer vinden från väster och det är inte mycket till lä att gömma sig bakom för cyklisterna när de passerar de vidsträckta närkeslätterna.

Efter avtaget från 207:an, mot Segersjö väg 666, så följer en sträcka med relativt misslyckat asfaltsunderlag. Grovt faslimmat grus på ett bärlager ojämnt som wellpapp. Det kommer definitivt att kännas under det tredje varvet. När vägen kommer upp på Egbyåsen finns goda möjligheter till att samla krafterna igen. Nylagd slät asfalt och en ganska lång sträcka av svag utförskörning uppskattas av den som känner av mjölksyretrötta ben, eller för all del, av den som vill trumma på och göra en rejäl fartökning. Strax efter Segersjö slott så går vägen igenom en fantastisk allé. Bitvis är det som att köra i en trädtunnel. Sedan ut på de öppna fälten igen och efter passagen av Lännäs kyrka i rosa puts så svänger man till höger ut på RV 52 och en i strort sett platt halvmil mot Odensbacken.

Upprepa varvet två gånger till och Djurklou-etappen, veckans tredje förutom prologen, är avklarad och 63 kilometer ytterligare av Tour de Östernärke kan läggas till handlingarna. Därmed så är det en vilodag inför den spektakulära avslutningen; Oljeberget!

Nästa etapp publiceras den 1/11.

Tour de Östernärke. Etapp 2. Långsyna.

Inledningen av denna etapp är identisk med gårdagen. Full fart österut mot Läppe. Men nu så håller vi oss på 52:an ända till Vingåker. Strax efter avtagsvägen mot Julita så börjar det nog kännas i benen att det gått svagt uppför en bit. Backen brantar dessutom till, och blir mer tydlig, ungefär där vägen går jämsides med bäcken, för att sedan fortsätta som en klassisk slakmota tills dess att den gamla sågen på vänster sida har passerats. Sedan följer ett lättåkt parti som inbjuder till kraftfull cykling i god fart.

Ett par backar till ska besegras innan de sista kilometrarnas svaga utförsbacke in mot rondellen i Vingåker. Vi svänger höger och kör rakt igenom samhället. Följer vägen som bjuder på såväl kurvor som backar c:a 7 kilometer innan det är dags att ställa in siktet på Högsjö. Vägen går genom ett skolboksfagert landskap med såväl skogspartier som uppodlade områden. efter att återigen (fast nu från ett annat håll) ha kommit upp till den ralativa höjdplatå på vilken Högsjö är beläget så är det återigen relativt lättcyklat när vägen tar oss österut mot Vingåker igen.

Skylten Lännäs 20 leder oss sedan direkt in på den väg som som av någon outgrundlig anledning kallas Långsyna. Det lutar svagt uppför och asfalten är inledningsvis både lappad, lagad och relativt grov. Här kan de kännas överraskande tungt i benen. Bondgårdar och små byar passeras raskt. Vi bjuds på en härlig cykelväg utan nästan några raksträckor alls. Efter en esskurva och en liten knäppa, så är vi åter inne i Örebro län. Här blir asfalten märkbart sämre en bit efter att ha varit riktigt bra under de senaste 10 kilometrarna. Vi lämnar åker och äng bakom oss och vägen fortsätter att vindla än mer hängivet genom rejäl granskog. Upp och ner, hit och dit. Den sista biten, förbi Lännäs Bygdegård och vidare mot Bönerud, bjuder på härlig åkning i god fart i en diskret, men välkommen, utförslöpa. Avslutningen känner vi igen från gårdagen då vi kommer ut på RV 52 en bit upp i Falkabacken, 3 km från mål. Dagens etapp är avklarad och 75 nya km kan läggas till handlingarna.

Nästa etapp av Tour de Östernärke presenteras den 31 oktober.

Tour de Östernärke. Etapp 1. Flandern.

Prologen är redan avhandlad i ett tidigare inlägg så den kan vi lämna därhän (länk till prologen ligger sist i inlägget).

Första landsvägsetappen blir den mycket intressanta Flandern. 90 km cykling genom det såväl vackra som omväxlande landskap som gränstrakterna mellan Närke och Sördemanland utgör. Med start i Hampetorp är inledningen av etappen väldigt lättåkt. Riksväg 52 österut mot Läppe bjuder på såväl bra asfalt som vacker utsikt över Hjälmaren. Även inledningen av sträckan Läppe, Rörvik, Österåkers k:a, Vingåker, bjuder på fin asfalt och lagom kuperad terräng. Strax efter Vingåker kommer man in i det parti som gett sträckan sitt namn. Mellan Högsjö och Brevens Bruk är asfalten såväl rejält grovkornig samt väldigt lappad och lagad samt härjad av många vårars tjälskott i kombination med stundtals tung lastbilstrafik... Detta är det närmaste pavé man kan komma utan att använda gatsten! Sedan blir det relativt slät beläggning efter passagen av Brevens Bruk och den långa trädkantade raksträckan inbjuder till hårdkörning på riktigt tunga växlar för den som har krafter kvar. Men det kan vara klokt att spara sig litet, slakmotan upp över järnvägsviadukten strax söder om Kilsmo känns i trötta ben. Sedan följer ett ganska lättåkt parti ner genom skogen förbi Sandvad och ut på 52:an igen precis väster om Odensbacken. Med vinden i ryggen (troligen) kan man sedan göra en snygg avslutning i fin fart över gärdena förbi vindkraftverken och upp över den lilla knäppan vid Lännäs gård. Falkabacken bjuder i och för sig lite motstånd, men då har man å andra sidan endast 2,5 km till mål, så det är bara att bita ihop. Om klungan är samlad vinner den spurtare som är bäst när det går svagt utför! Detta var alltså etapp Flandern, 90 km ren cykelglädje.

Etapp 2, den mytomspunna Långsyna, presenteras den 30 oktober.

Länk till prologen: http://motlut.blogspot.com/2007/10/etapploppet-prologen.html

Tour de Östernärke

Med en majonnäsmacka i näven, en kopp te på skrivbordet och en katt som osaligt hoppar omkring än här än där, för att försöka få såväl uppmärksamhet som överblivna matrester, så är det inte helt enkelt att komma till skott med presentationen av etapperna till Tour de Östernärke 2008. Men jag gör ett försök i alla fall. För ordningens skull är det väl bäst att nämna att själva loppet inte är sanktionerat av någon, vare sig person eller organisation. Allt deltagande sker på såväl eget initiativ som risk och skaparen av detta cykeläventyr frånsäger sig härmed allt ansvar för vad deltagare, deras anhöriga, publik eller andra, kan råka ut för! Ok? Då kör vi...

Ut ur garderoben!

Eftersom det tydligen är uppenbart för de flesta vid det här laget, så är det väl lika gott att jag offentliggör det hela. Kommer ut, erkänner, helt enkelt. -Okej då, jag är cyklist!

För den eventuelle läsaren av denna blogg kanske inte detta kommer som någon överraskning. Inte heller min familj eller mina vänner kommer att höja på ögonbrynen inför detta faktum.

Nej, det är mig själv jag kommer ut inför. Visserligen har jag misstänkt länge att jag är cyklist. Rätt många tecken tyder på det nämligen. En racercykel på övervåningen, cykelskor i hallen och en cykelhjälm på hatthyllan. Vidare finns det ett antal cykelflaskor, en avdankad sadel, några märkliga specialverktyg, en pump som inte går att använda till vanliga cykelventiler, fullt med cykeltidningar i hyllan på kontoret, dvd-filmer om cykling... Mmm, ganska uppenbart att vi har att göra med en cyklist. Och då har jag inte nämnt nånting om vare sig cykellitteratur på engelska, böcker om pulsträning eller armvärmare...

Men jag kan sluta när jag vill! Just det, sådan är jag. Lika snabbt som jag kan dra igång nånting och vara väldigt hängiven, så kan jag avsluta det helt utan krusiduller. Som om det aldrig hade hänt. Nästan så, i alla fall. Det är i det perspektivet man ska se, och förstå, mitt erkännande av min läggning; -Jag är cyklist, har alltid varit och kommer sannolikt fortsätta att vara det under överskådlig tid framöver.

Och när väl innebörden av detta faktum stod klart för mig, så var det inte så svårt att gå från ord till handling. Så numera är jag medlem i Örebrocyklisterna! Kläderna kommer någon gång efter nyår... Å hade det inte varit för Idol-Lenas försynta fråga i ett meddelande på ck.se:"Hej Tompa! Kommer du bli medlem i Örebrocykliserna nu när du börjat trampa så mycket?" så hade jag nog forfarande bara varit en cykelnörd. Nu är jag cyklist! Bara så att jag vet...

Högre kadens

Ett av de vanligaste "felen" hos oss hobbycyklister, är att man trampar med för låg kadens. Dels utsätter man knäna för onödigt stora påfrestningar, dels är det oekonomiskt ur energisynpunkt att mala på för tunga växlar.
När jag började cykla igen i våras, så fick även jag det goda rådet att köra på så lätta växlar som möjligt. Och det gjorde jag naturligtvis. Tyckte jag. Men utan kadensmätare är det svårt att ha riktig koll.
Efterträdaren till den gamla, borttappade, Sigma-datorn från Clas Ohlsson blev därför en Cateye Astrale 8, med kadensmätare. Eftersom den dessutom mäter hastigheten på bakhjulet så är den ju det perfekta tillbehöret för en sådan som jag, som tänker ägna ganska många timmar i höst och vinter åt trainerträning.
Det slog mig häromdagen att min naturliga kadens, om man kan säga så, var mycket lägre än vad jag trodde. Runt 70, inte mer än så. Därför blev gårdagens träningsuppgift att köra ett 60-minpass med 80 i snittkadens. Inledningsvis så kändes det som om det var ett himla trampande, men efter en kvart ungefär så hade benen vant sig vid den högre snurren. Då gick det relativt enkelt att köra på tyngre och tyngre växlar. Med bibehållen kadens och utan att pulsen slog över på rött. Visst, på slutet kändes det, men då var det ju bara att växla ner...

Nästa pass kommer att bli likadant som det förra, men jag ökar till 85. Sedan håller jag mig där ett tag. En intressant iakttagelse från idag är bristen på träningsvärk. Brukar alltid känna av benen lite grand dagen efter. Men inte idag... detta trots att jag även körde ett pass "skogshuggning" på nya tomten ett par timmar. Fast det äventyret känner jag av i armarna istället. Men vad gör det? De flesta jag känner brukar få ont i ryggen, efter ett pass med motorsågen... I det här fallet känner jag mig alltså rätt nöjd med att inte vara helt normal!

Formel ett

Någon har sagt att segling, som sport, består till 20% av taktik och 80% juridik. Med tanke på allt som förekommer inom motorsportens kungaklass, så kan man ju lätt tro att det råder liknande förhållanden där. Det finns säkert fler sporter där jurudiken spelar en ganska avgörande roll (himlar med ögonen snett upp åt vänster, stampar takten med foten och visslar...).

Nå, vad jag egentligen ville, var bara att berätta om hur min tevecykling utvecklade sig. Jag vevade igång redan uder uppsnacket halv sex. Halv åtta gick Räikönnen i mål som segrare. Då klickade jag loss fötterna ur pedalerna, stängde av pulsmätaren samt släppte på rullen till bakhjulet. Först nu kollade jag efter hur det blev med energiförbrukningen. 1300 kcal hade gått åt. Snittpulsen var 147 slag (mitt max är 189), och tillryggalagd sträcka 47,8 km. Snittkadensen uppskattar jag till drygt 70. Min kadensmätare har inte den funktionen, men jag höll mig på 70-73 hela tiden. Under loppets sista varv petade jag i den näst tyngsta växeln och trampade upp hastigheten till någonstans mellan 45 och 47. Annars handlade det om ett långpass i relativt lugnt tempo, där pulsmätaren fick styra ansträngningen.

Jag kunde också konstatera att jag numera måste sitta på cykeln i minst en och en halv timme för att få nästan lika ont i baken som på 20 minuter i våras! Tror dessutom att trainercykling är jobbigare för baken, beroende på att allt blir ganska statiskt.

Mål innan jul: Att cykla någon av Sagan om ringen-delarna (extended version) samt köra ett 15 minuters tempolopp med snittfarten 40 km/h.

PS. Eftersom jag ägnade mig åt trädfällning tidigare i veckan, så anser jag nu, efter överläggning med tävlingsledningen, att 4000 kcal-målet är uppnått! Så nu nollställer jag mätaren igen. Tack så himla mycket...

4000 kcal...

Det blir nog tufft att na upp till veckans förbränningsmål. Men jag gör mitt bästa. Har riggat grejerna så att jag kan se upplösningen av formel 1-vm samtidigt som jag tränar. Nu har jag ju dessutom koll på såväl hastighet som sträcka, eftersom givaren på min nya dator sitter på bakhjulet. Ett formel 1- lopp är ungefär 300 km... Hur långt kommer jag?

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Kadensmätare

Var inne på "norra" idag och köpte en ny cykeldator. Min gamla försvann i Ånnaboda under Tour de Konferens. Jag plockade bort den för att den inte skulle bli stulen (av vem?)... Men jag vet inte vart den tog vägen... Så nu har jag en ny, som dessutom mäter kadensen. Även om jag försökt veva på, så vet jag nu vad som gäller! Ska ut och köra i morgon bitti. Om det inte är för kallt...

[edit 2007-10-21 kl 10:38 för dystert för utecykling. Ska elda ris istället]

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

En film och lite fotboll = 1000kcal

Hmm... ingen bild. Något fel tydligen... Nåja, veckans träningsmål är ju att bränna upp 4000 kcal med hjälp av trainern. 1200 avklarade så här långt. Men om jag nu verkligen ska hinna nå mitt mål så kände jag idag att det måste bli ett långpass. Fram med datorn, plocka fram en lämplig dvd, på med lurarna och kör. Det slumpade sig så att det blev den gamla feelgood-rullen Bagdad Café. När filmen var slut så hade jag bara kommit upp i 887 kcal. Vilken tur då at det var fotboll på radion. Kom in strax efter 1-0 och uppnådde 1000 kcal typ 10 minuter före halvtid. Nu har jag bara 1800 kcal kvar att leka med innan söndag kväll...

Vilodag

Tung i buggarna idag. Efter två trainerpass på raken är det vilodag. Man kan ju tycka vad man vill om trainerträning... Men nån slags nytta gör det nog i alla fall. Å träningsvärken i benen är väl ett exempel på att jag inte suttit och fisåkt. Tänkte att kaloriräknaren i pulsklockan skulle få vara coach ett tag. Läste i nån bok att en lagom träningsdos skulle kunna beräknas efter en förbränning av 4000 kcal/vecka. Mina två pass hittills har "kostat" ca 1200 kcal. Så det blir till att trampa på framöver! Långpass redan i morgon med andra ord. Men idag är det vila och en cykeltidning som gäller!





---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Tänka efter före...

Saker man kommer att tänka på när man kört nästan en timme på trainern...

Garagecykling... inte!

En tur på trainern var planerad och skulle genomföras... men när jag klev in i garaget så var det något som sa stopp! Det funkar inte längre... Blöta löv föll med trista smackanden ner på garagetaket och snålblåsten letade sig in genom ventiler och öppningar. Fuktigt kändes det dessutom. Cykelsadeln var iskall. Liksom styret.

Så det var bara att kånka in hoj och trainer och köra passet inomhus istället. Rapport kommer när jag trampat klart!

Frostigt

Kall och klar morgon. Is på båten. Känns rätt skönt att plocka upp den idag. Annars hade det nog blivit en cykeltur i ett fantastiskt höstväder. Men man kan ju inte hinna med allt man vill...

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Nu kan man anmäla sig!

Redan nu, innan ens bansträckningen är offentliggjord, börjar intresserade höra av sig. En av de stora frågorna för närvarande gäller själva deltagandet. Hur gör man om man vill vara med? Svar: Man fyller i anmälningsformuläret!

Du kan även använda formuläret om du till exempel har frågor kring arrangemanget. Det kan handla om allt från var man kan parkera stallets bussar, till om det finns glutenfritt korvbröd hos korvgubben i målfållan.

Nej, något datum för evenemanget finns inte ännu! Nej det kostar inget att anmäla sig!

Tour de Östernärke: Prologen

Jag har skrivit om det tidigare (http://motlut.blogspot.com/2007/06/flandern-runt.html) tanken på ett eget etapplopp här hemma. Ännu har jag väl inte fått kläm på alla etapperna (inte ens vilka datum som är aktuella), men det börjar klarna allt mer. Tanken är att loppet inleds en söndag eftermiddag med avslutningsetappen under lördagen därpå. Det blir totalt 6 etapper och en vilodag (torsdagen). Redan nu så tror jag att jag kan utlova en spektakulär avslutningsetapp som inte står de stora loppen långt efter! Ok, då kör vi igång. Vi tar etapperna i ordning.

I likhet med de flesta storlopp så inleds det hela med en tempoprolog. Om Tour de France kan starta i London så kan väl Tour de Östernärke starta på Vinön? Inte bara kan förresten. Den ska starta på Vinön. Från färjeläget till norra badet är det knappt 2,5 km. Vägen går i stort sett rakt fram. Direkt efter starten så hamnar man i den enda egentliga stigningen som finns. Efter drygt hundra meter är man uppe på åsen som utgör själva ryggraden på ön. Förbi cykeluthyrningen och minigolfbanan på allt tyngre växlar. Strax efter passagen av Vinöns Värdshus (bra publikplatser) svänger vägen vänster och man närmar sig öns centrum. Även här är det bra ordnat för publika aktiviteter. Den nedlagda skolan har både café, glasskiosk och sommarutställningar att erbjuda den som väntar på att få se cyklisterna braka förbi i högsta fart. Efter den passagen fortsätter den lättåkta banan tätt förbi bondgårdar och sommarstugor.

Doften av nybakatt bröd bör ge ny fart i eventuellt mjölksyretunga ben. Efter att bageriet passerats återstår nämligen bara 700 meter till mål. Lätt utför går det dessutom. En vänsterhögerkombination och den avslutande skarpa vänstern vid sjömacken är väl de enda tekniska svårigheter som banan bjuder innan man passerar under målskynket vid norra badet.

Låter väl som en bra inledning på Tour de Östernärke 2008, eller?

Om några dagar kommer jag att tillkännage den första landsvägsetappen.

Snabb tröja

Häromdagen kunde man se den här bilden på cykelklubbens blogg. Tröjorna var på väg! Det var väl strax före midsommar, tror jag, som jag beställde min. Trots att det var helt tydligt att leveransen skulle ske under hösten så köpte jag en kortärmad. Strax efter att jag skickat beställningen slog det mig att det nog hade varit smartare att ta en långärmad... Idag damp tröjan ner i lådan... Den passade precis! Det var egentligen mest min mage som var opassande. Okej, jag hade varit i Sthlm hela dagen... men så svullen kan man ju inte bli av det!

Å vilken tur då att jag beställde en kortärmad. För lagom som vädret kommer att vara lagom kommer även jag att vara lagom. 5 kg ner från nu, ska det bli! Dessutom kommer det att göra susen när Ånnabodabacken ska besegras... Å Vättern, å Hjälmarn...

Idag väger jag förresten 70 kg, om någon vill veta...

Två böcker

Jag gillar att läsa. Oavsett vad, egentligen. Under mina fladdrande ögon har passerat texter från såväl telefonkataloger som flingpaket och fraktsedlar. Innehållsförteckningar och bruksanvisningar likaså. Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta upp en lapp på min brevlåda om att reklam undanbedes. Tvärtom. Skulle jag sätta upp ett budskap till brevbäraren skulle det stå: Ingen censur tack, i med rubbet! Jag menar, det kan ju vara något intressant bland köttfärsannonser och lågpriserbjudanden.

Följdaktligen är det väl knappast förvånande att mitt återupptagna cykelintresse även kompletteras med ett jagande efter god cykellitteratur. Dit hör naturligtvis specialtidningar och broschyrer. När de mest uppenbara källorna är utforskade kan man fortsätta med träningslitteratur och självklart bruksanvisningar. Det mesta från kedjbrytare till pulsklockor levereras med någon form av trycksak som man oftast kan läsa under några minuter innan nattlampan släcks.
Internet är ju en självklar, och snudd på outsinlig, glädjekälla för den läshungrige.
Och det var just tack vare Internet som jag kom i kontakt med författaren Dave Shields böcker om den fiktive proffscyklisten Ben Barnes. Två böcker (hittills) har det blivit. The Race och The Tour. Ingen av dem är översatt till svenska.
I The Race får vi följa Ben Barnes när han tar sig an en av de mest sägenomsusade etapperna i Tour de France; serpentinvägen upp till Alpe d'Huez. Samtidigt som vår hjälte klättrar allt högre få vi genom tillbakablickar följa i stort sett hela hans karriär. Från uppväxten i ingenstans i Utah, till proffscirkusens tjuv och rackarspel. Att Ben Barnes är en slags Rikard Rättrådig, utan fläck och skrynkla (trots en hemsk historisk plump i protokollet) står klart ganska snart. Hela historien balanserar på pekoralets brant, men klarar sig som genom ett under att ramla ner i moraldiket. Och det som räddar det hela är väl helt enkelt Dave Shields förmåga att beskriva själva cyklingen. Skit samma om ramhandlingen är trovärdig eller ej, man sitter ju baske mig på en cykel på väg uppför en alptopp mellan tiodubbla led av galna cykelfanatiker till åskådare.
Om man i likhet med självaste George Hincapie har svårt att lägga boken ifrån sig, så blir man ganska snart varse att den inte räcker så länge. Då var det ju tur att författaren lät sig bevekas av sina läsare till att skriva en fortsättning; The Tour.
Den tar vid exakt där den första boken slutar. Men intrigen får en ny ingrediens. Plötsligt så känns historien väldigt aktuell. Även i The Tour cyklar vi med på ett antal etapper i ur och skur. För den som har följt touren via teve, så är det inga problem att visualisera det som bokstäver och skiljetecken målar upp på sidorna. Fler sidor och mindre teckenstorlek den här gången gör att boken räcker längre. Och även om historien har vissa drag av pojkbok och amerikansk teve-serie så lev i alla fall jag sittandes med den under ganska långa stunder i sträck. Man vill ju veta hur det går...
Dave Shields har sannerligen läst på innan han började skriva. Och det är ju inte direkt någon hemlighet att han är en hängiven cyklist själv. Han har bra koll på såväl cyklisternas vedermödor, deras utrustning och diverse olika arrangemang runt själva tävlandet. Mycket av det han skriver om verkar i alla fall trovärdigt. Som läsare får man veta varför fasta langningsstationer ligger där de ligger, vad armvärmare är och vart de tomma vattenflaskorna tar vägen när cyklisterna kastar dem åt sidan. Så trots att jag tycker att vissa delar av historien är både osannolik och väldigt tillrättalagd, så köper jag helheten. Det är kort sagt rejält underhållande att följa Ben Barnes och hans stallkamrater i Team Banque Fédérale när de tillsammans kämpar sig fram på de franska vägarna. Och även i de mörka skrymslena i maktens korridorer...

Sömnlös.

Det är inte ofta det händer, men nu har jag varit vaken sedan strax före kl 3. Ska upp kl 3:45, så det är ju ingen katastrof direkt. Bara aningen småtråkigt. Ligger och är irriterad över att nina ben var så sega igår. Jag som trodde att jag kommit i form efter semesteruppehållet. Nu vaknade katten åxå. Han verkar alltid vara i form... Jag känner att det sticker lite bakom näsan. Håller jag på att bli förkyld kanske? Det skulle ju möjligen kunna vara en förklaring till gårdagen... Snart ringer klockan. Ingen idé att försöka somna om längre. Jag går upp och tar mig en långfrukost istället. Katten verkar ju i alla fall vara sugen på sällskap...



---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Konferensen

Nu sitter man i ett konferensrum och käkar äpple. Idéer om framtiden blandas med analyser av nuläget. Benen känns bra, men det var värre i morse. Fasen vad segt det var i backarna på väg upp. Men vädret var bra och snart är det lunch ;-)

Edit: Det var tydligen ingen 3G-täckning i Ånnaboda, varför denna notering inte hamnade där den skulle förrän jag kom hem och upptäckte mailet i telefonens utkorg... Hemresan gick förresten bra. Cykeldatorn låg i ryggan så jag har ingen koll på hur fort det gick nerför. Men minst 70 i alla fall. I somras gick det ju nästan i 70 och då var det fartvind (motvind). Idag hade vi medvind. Benen (låren) kändes helt döda även under hemfärden, men jag hade en kanonskön rulle bakom PB så det gjorde inget :-) Kändes dock lite bättre preis på slutet, men sammantaget så var det ingen höjdardag kraftmäsigt. Men det var ändå himla kul att cykla till och från. Framför allt så tror jag att hjärnan mår bra av sådant här. Och endorfinerna gör ju sitt jobb ändå, trotta att buggarna jämrar sig.



---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Konferens, here we come!

Nu är det klappat och klart infört morgondagens konferensresa till Ånnaboda. Jag ska möta PB vid Karslundskorset halv åtta, så det blir till att sätta sig i bilen senast kvart över sex. Men med tanke på mina vanliga morgonvanor så är det ju ändå en rejäl sovmorgon:) Hoppas nu bara att ombytet får plats i ryggan... to be continued...


---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Bloggar från mobilen

Man måste ju kolla om tekniken funkar... Å det här är just bara ett prov på mobilbloggning.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

En bra fråga...

Var på fest igår. Seg idag. Men hursomhelst... det pratades rätt så mycket resor och reseminnen. Några hade varit på Mallorca och prisade öns skönhet. Inte minst trevligt hade det varit med rundturerna i den hyrda bilen. Men en sak var ju lite märklig. Alla dessa cyklister. Vart man än var på väg, så nog kom där en person på hoj. -Det spelade ingen roll hur brant och seg backen var, cykeldårarna fanns där hela tiden. Men hallå, det måste väl finnas bättre sätt att ta sig uppför ett berg på, än med en cykel, hur kan man komma på tanken?
Själv satt jag tyst och sippade på rödvinet samtidigt som jag sa till mig själv att överhuvudtaget inte komma med en enda kommentar i ämnet. De skulle ändå inte förstå mig. Och jag som inte ens varit på Mallorca!

Nu ska jag ut och köra en sväng. Med gräsklipparen! Det blir sista rundan med den maskinen för i år. Sedan ska båten upp, trädgårdsmöblerna ställas undan...
När allt det är gjort, tror jag att jag ska unna mig ett två timmars distanspass på trainern i garaget. Då skulle jag ju kunna köra mellan Paola och Cosenza. Det ligger ett berg i vägen...

Mannen på bilden fotograferade jag för övrigt i Paola, Italien den 1/9 kl 10:01

Konferensresa

På måndag har vi jobbkonferens. Nya chefen hyr en buss så att hela firman kan åka i samlad tropp. Årets konferens är förlagd till Kilsbergens Konferens och Lodge i Ånna... Hmm, vänta nu... Ånnabodabacken!

PB log finurligt och sa att vi tänker cykla, eller hur?


-Jajamensan svarade jag, drog på mig jackan och gick för dagen. Ett dygn senare kommer ett SMS:


Tja. Jag funderar allvarligt på att cykla till Ånnaboda på måndag. Det finns dusch och förråd för cykeln. Hakar du?


Vad svarar man på sådant? -Ja, naturligtvis! Så nu är det bara att se till att cykeln kommer till stan (nä jag hinner inte cykla, tyvärr...) och att man själv är ombytt och klar typ en timme innan de mer slöa (läs: normala) jobbarkompisarna samlas på jobbet för den gemensamma bussturen till årets konferens... Är man klok eller bara klok?

Ambivalent

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.... Dels så har jag ju den här bloggen igång... åsså är jag med på cykelklubben.se... Ibland så lägger jag ut samma text på båda ställena, men för det mesta så blir det antingen eller... Mitt förra inlägg finns på båda t ex... men hur blir det då, om man surfat hit via länken från ck.se? Samma text igen. Inge vidare, typ... Men troligen är det fler som kollar på cykelklubben än här... fast jag kan ju inte lägga ut allt där, eller?

Mmm, får ta mig en funderare... å tillsvidare blir det väl som förut, lite av varje... än här, än där...

EDIT 4/10: Nu har jag bestämt mig! Skönt...

Recension 1

Prolog:

-Varför måste alla dina nya intressen åtföljas av en himla massa svindyra prylar? undrade en närstående person en dag i våras när det stod klart att jag just köpt en ny cykelhjälm. Vad är det för fel på de cykelhjälmar vi har? -Öhh, jag fick en pump på köpet, svarade jag. -Och ingen av våra gamla pumpar klarar av ventilerna som är på en racer... dessutom så ska man inte använda hjälmar som blivit för gamla... Jag vet inte för vilken gång i ordningen under vårt gemensamma liv som jag varit i den här positionen. Men har det inte handlat om båtgrejer, motorcykelprylar eller kameraobjektiv, så har det varit konstiga skidvallor, datatillbehör och gitarrsladdar...

Tankarna böljade fram och åter genom skallen när jag tittade på displayen till den nyinköpta pulsmätaren. Efter bara några kilometers cyklande stod det klart att jag antingen hade en topptränad 20-årig elitidrottsmans fysik, allvarligt hjärtfel eller en trasig pulsmätare.

En stor del av sensommaren ägnades åt att ställa diagnos. Pulsmätaren var inte trasig, det kunde jag ganska snabbt konstatera. Värre var det med att få rätsida på vad som den egentligen visade med sina LCD-siffror och pipande ljud. Att det var hjärtfrekvensen, ja men det visst jag ju. Men vad är egentligen maxpuls? Kan man dö om man ligger på 90% i två timmar? Är träning på 60% av max egentligen inget annat än bortkastad tid? Kamrater konsulterades och det ställdes frågor på nätet.
Då varje fråga resulterade i minst två (diametralt olika) svar så blev det ju inte direkt lättare att hitta rätt i pannkakan. Och för att kunna försvara inköpet av Prylen Pulsklockan, så blev jag ju tvungen att lära mig från grunden. Inte ens en blyertspenna är ju något att ha om man inte vet hur den ska användas...

Så det var bara till att plocka fram plastkortet, surfa in på en säljsajt och beställa. Näe, inte någon ytterligare pryl, utan kunskap! I det här fallet så behövde jag inte ens försvara min impuls med att man fick något annat på köpet. Boken, det är en sådan det handlar om, kostade bara 38 kronor på bokus.com

Den heter Pulsträning och är skriven av Camilla Porsman.

Förutom att ge de mest grundläggande inblickarna i vad kondition är och hur den kan förbättras, så är den inspirerande. Där finns kostråd och förslag till träningsprogram. Mysteriet maxpuls förklaras ingående men begripligt. Bokens författare hade till och med hittat en formel som gjorde det helt troligt att man kan ha 190 i maxpuls även vid min ålder. Bara det var ju värt 38 kronor!

Sammanfattningsvis fann jag den lättläst och informativ utan vare sig pekpinnar eller besserwisserattityd. En inställning och ett upplägg som i alla fall passar mig perfekt. Dessutom fungerar den som en utmärkt bokhyllecoach, redo att låta sig konsulteras närhelst formen så kräver!

PS Kalle vann tävlingen! Första pris är en personlig rabattkupong värd 75.000 kronor som gäller vid köp av vårt hus i samband med visningen på söndag mellan 13:00-14:00. Grattis Kalle!

Nu har jag läst...

Nu har jag läst några av de böcker som jag utlovat recensioner av... Men innan jag berättar mer om vad jag tyckte, så kanske jag ska avslöja vilka de var.

1. Pulsträning av Camilla Porsman

2. Smart cycling av Arnie Baker

3. The Race av Dave Shields

4. The Tour av Dave Shields

Anar man ett samband mellan titlarna? Den som först skickar mig en godtagbar motivering vinner ett pris!

Nu ska jag ut och städa garaget, men något senare idag, eller möjligen i morgon, kommer den första recensionen. Vilken bok? Efter som jag är av enkelt ursprung så kör jag i nummerordning! Ciao!

Ooops... vad har jag gjort?

Jaha... då är man anmäld... Till Vätternrundan 2008, alltså. Start kl 22:30 tillsammans med cykelklubben.se

I övermorgon ska jag börja träna... eller åtminstonde läsa om träning. Cykelböckerna jag beställde häromdagen är nämligen på väg. Så passande!

Målsättning

Nu har jag bestämt mig!Nästa år kör jag också!

Därmed är det uttalat... Så nu vet jag varför jag kommer att sitta i garaget mörka vinterkvällar och lyssna till vinandet från trainern istället för att svulla framför teven. Målet sägs visserligen vara ingenting, till skillnad från vägen som är allt. Men i det här fallet är nog målet själva förutsättningen för vägen!

Jag har lärt mig att ett mål måste vara uppnåeligt, djärvt och mätbart. Vätternrundan 2008 uppfyller samtliga kriterier. Jag har visserligen muttrat hela sommaren om att jag ska köra VR nästa år, men kallat det för en inofficiell målsättning; det har varit Hjälmaren runt som gällt... Men nu är det alltså båda sjöarna som ska rundas! Det som fick mig att slutligen bestämma mig för VR var det faktum att cykelklubben.se kommer att ha en egen startgrupp strax före midnatt på fredagskvällen. En startgrupp med den uttalade ambitionen att köra på 15 timmar, inklusive stopp vid varje depå, samt att ha kul! Det passar mig precis.

Så från och med nu så kommer rapporterna på den här bloggen att ha ett tydligt framåtperspektiv... Om det nu kommer att göra någon skillnad.

Jag kommer även att recensera en del böcker här framöver. Skickade iväg en beställning på blandad cykel/träningslitteratur till Bokus för någon timme sedan... Så häng kvar, det kommer mera!

PS Filmsnutten är från en parkeringsplats strax norr om Olshammar, typ kvart över sju den 16/6 2007...

Back on track

Efter närapå fyra veckors uppehåll från cyklingen, så var det så dags igen. SMHI hotade med regn och rusk men vid halv elva såg det faktiskt riktigt skapligt ut. Visserligen kyligt, bara c:a 12 grader, men himlen var rätt ljus och vinden verkade inte så farlig. Det var inte utan att jag funderade över hur det skulle kännas att pysa iväg på hojen igen. Och tre veckors semester i Italien borde väl ha satt sina spår. I alla fall ett tydligt extrakilo på vågen kunde noteras, men samtidigt hade vi ända varit rätt så aktiva. Skulle tro att vi i alla fall promenerade en 7-8 km per dag i snitt... Det blir ju lätt så när man inte har något eget fordon med sig. Och vi tågluffade ju... Döm om min förvåning när jag trampade iväg och det kändes nästan precis som innan semestern... Jag minns ju min tid som "löpare"... efter två veckors inaktivitet var det ju som att börja om från noll igen. Då är ju cyklingen mycket mer sympatisk. Visst, min snittfart över denna 30 km runda var "bara" 28 km/h, men det tror jag att jag till viss del kan skylla det blåsiga vädret på.

När jag styrde västerut på 52:an så var vinden sydlig. Den ökade på märkbart redan efter några kilometer. I Odensbacken var flaggorna helt utsträckta från sina stänger utanför ICA. Det blev med andra ord en angenäm resa till St Mellösa. Behaglig puls och runt 34-35 km/h på datorn. Från Mellösa och bort mot avtagsvägen till Åsbyviken är asfalten riktigt ojämn och trist att köra på, så jag tror inte jag ska göra det något mer i fortsättingen. I alla fall inte från det här hållet.
Vinden fortsatte att öka i styrka samtidigt som den vred mer och mer mot öster, vilket i sin tur betydde rak motvind under hela hemfärden.

Men skönt ändå att vara igång igen! Bilden härovanför är för övrigt en oljemålning som jag fotograferade av en morgon när vi tog en frukostfika i Lucca... eller om det var i Viareggio? Kan även ha varit i Pisa för den delen.
Ciao!

Ute å cyklar?

Dä ä mycke' nu... av allting utom cykling. Sen jag pangade huvudet i brädan förra veckan (se tidigare blogg), har det inte blivit mycket trampat. I alla fall inte på cykeln. Kände mig ganska smådassig ett par dagar efter smällen, sedan skulle det paddlas drakbåt med jobbarkompisarna... jo visst... vi gick vidare, så där "rök" en kväll till... men det var det värt, för vi hade ganska kul!

Samtidigt så gör jag sista veckan på jobbet innan semestern... Vikarier ska installeras... Åsså håller vi ju på med husförsäljning samtidigt som det ska packas och fixas inför avresan från Skavsta klockan 06:45 på måndag morgon...

Summan av kardemumman är i alla fall att cykeln står där den står i garaget. Och kommer troligen att få göra så i tre veckor till. Sedan, när vi kommer tillbaka, då..!

Dessutom så finns ju chansen att jag hittar en cykeluthyrare i Kalabrien... Så nu loggar jag ut för en tid och återkommer i armvärmarnas tid... Ciao!

Cykling och konst

Det är måndag eftermiddag. Perfekt cykelväder. Halvklart, svag ostlig vind och ungefär 20 grader varmt. Jag hade tänkt ta samma runda som sist. Långsyna-Vingåker-Rörvik-Läppe och hem.

I förmiddags slog jag skallen (pannan) rakt in i en tvärslå som satt perfekt monterad i huvudhöjd, när jag skulle gå ut ur en gammal lada. Jag hade varit där för att kolla en grej på dotterns mc. Det var mörkt i ladan och naturligtvis hade jag glömt bort att jag hukat mig en smula när jag gick in. Motljuset gjorde väl sitt till att jag inte såg brädan. Tjong! Tvärstopp. Med blodsmak i munnen, skakig i knäna och allmänt darrig lyckades jag i alla fall stappla iväg till bilen utan att ramla. Efter en stund så kändes det bättre. Jag åkte hem och käkade lunch.

Nu, några timmar senare har jag både en molande huvudvärk och ett lätt illamående. Känner igen symtomen från en vådlig cykelvurpa jag gjorde på landet som barn en gång. Då ådrog jag mig bergis en hjärnskakning. Kräktes och var illamående. Dessutom minns jag att jag hade en rejäl minneslucka (kan man minnas minnesluckor?) i samband med den där cykelturen.

Riktigt lika illa är det nog inte den här gången. Ska trycka i mig en kopp kaffe och fortsätta med att ta det lugnt. Definitivt ingen cykeltur idag! Så jag nöjer mej med att återigen läsa PB:s SMS från i torsdags:

Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?

Så kan det också kännas när man plötsligt upptäcker att de ljusa sommarkvällarna inte är så långa längre. Men det jag gillade mest var den muntliga kommentaren tdigare idag; -Jag var ju tvungen att köra så fort jag kunde för att inte bli omkörd av bilarna i regnet!

Samtidigt som PB var ute och hojade var jag på vernissage. En konstnär visade bilder och stadens välordnade medelklass var där. Några av bilderna var riktigt bra, men det mesta kändes bara oengagerande och pretentiöst. Eller pseudo-pretto, snarare. Det fanns liksom inget över för min egen fantasi. Även om tanken från konstnären var att ställa frågor och få mig att tänka ett steg till, så funkade det inte. I alla fall inte på mig.

Men det är ju också det som gör det så roligt att gå och titta på konst. Ibland händer det något, ibland inte.

Ungefär som med en cykeltur. Den kan bestå av ett antal kilometer som man bara trampar igenom, eller också kan det vara en del av ett oändligt äventyr; -Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?

Tack PB för den bilden! Jag "tittar" på den nu, samtidigt som jag försöker kurera mitt bultande huvud...

Höghastighetsmüslibar!?!

Prolog:
Trots att suget har funnits där, så var det ett tag sedan cykeln luftades. Noga räknat en vecka. Men ibland så är det så himla mycket annat som måste fixas. Eftersom vi håller på med att sälja huset så blir det en hel del jobb då och då. I alla fall när det drar ihop sig till visning. Och latmasken lierar sig med vädrets makter och lyckas gång på gång göra det troligt att det ska bli åska och jordens undergång just nu, varför det är bättre att vara hemma än sätta sig på hojen.

Men idag bar det i alla fall iväg. Uppmuntrad som jag var av gårdagens möte med PBP-cyklisten Frank. Snacka om energiknippe! Exakt vad det är som driver en människa till att träna så hårt, ofta och mycket som han gör, kan man ju fundera över. Somliga skulle kanske till och med påstå att det gått överstyr. Själv blir jag bara imponerad!

Jag skulle aldrig kunna driva mig lika hårt och målmedvetet som han gör, men delar av hans inställning kan jag ta till mig. Som när han konstaterade apropå alla långrundor på 2-300 km "Det är inte roligt när man har motvind i tio mil"
Själv skulle jag kunna tycka att tio mils motvind var... skit och katastrof, men "inte roligt" är nog närmare sanningen! Trampa på, helt enkelt. Det kommer bättre tio mil sen!

Drygt 20 grader varmt var det på eftermiddagen när jag drog iväg västerut på 52:an. Den vanliga vägen över Viltungla mot Vingåker. Backen upp förbi bygdegården kändes återigen sirapsseg. Det är inte roligt, när det är segt, tänkte jag och trampade på. Höll 32 km/h över krönet vid s-kurvorna. Det var roligt! I våras höll jag knappt 20 på samma ställe. Försökte hålla nere pulsen under 80%. Det lyckades ganska bra. Tog alla tillfällen till att köra lugnt utan att såsa. Utnyttja farten så lång det är möjligt uppför slakmotorna. Snurra på lätt och fint utför, utan att jaga maxfart. Det känns verkligen som om min pulsmätare är det perfekta komplementet till hastighetsmätaren och förmannen i pannrummet. Speciellt förmannen behöver något att hålla sig till, annars kräver han rekord varje gång av sin personal!

Över gärdena mot Vingåker rullade det på i 34-35 hela vägen. Sedan var det ganska skönt att köra rakti fram i rondellen och sikta mot Österåker. Backarna sved lite lagom och svetten lackade. Pulsen låg bitvis på närmare 180. Oops 90%, jag skulle ju ta dett lugnt. -Fast lite intervallträning har inte skadat någon, tänkte jag och trampade på.

Jag tänkte på att dricka regelbundet, precis som många andra nybörjare har jag svårt att komma ihåg vattnet. Och jag vet ju att det är försent att dricka när man blir törstig. Men idag gick det bra.

Testade en müslibar (äpple/päron) från Lidl. Jättegod! Lättöppnad förpackning och lagom söt samt lättuggad. Kan man begära mer? Innehållsdeklaration? Ska kolla och jämföra med mer seriösa bars vid tillfälle. Men som alternativ till Snickers och Kexchoklad kändes det mer än ok.

Det slumpade sig så att själva ätandet inföll på en sträcka som var ganska rak och med förhållandesvis bra asfalt. Dessutom blåste det något som liknade medvind. Det kändes rätt gott att tugga müslibar och dricka vatten utan att köra långsammare än 32 någon gång under måltiden!

Sedan dök det ju upp en del sura backar också. Jag tror att asfalten hade mjuknat. Det kändes med ens så segt. Men det var egentligen bara att koncentrera sig och tryck på lite så kom jag igång igen. Nu låg pulsen ganska långa stunder på 80-85 %, men nu hade jag ju bara ett par mil hem. Åsså hade jag ju ätit...

Epilog: Snittade 29 km/h över 52 km. Det tycker jag är godkänt. Snittpuls 165 med 187 (max=190) som toppnotering.
Sammantaget en rätt så god tur och jag har fått suget tillbaka. Tack Frank!

Monday, monday...

Solen sken äntligen. Det var gassande varmt och vimpeln på grannens flaggstång lämnade endast med möda sitt lodräta viloläge. Själv hade jag fyllt en flaska med vatten, pumpat däcken och fått på mig hjälm och handskar. Rullade sakta ner för grusgången och ut mot gatan. Ingen bil i sikte när jag svängde ut på 52:an. Rullade i behagligt mak västerut. Hur skulle jag göra nu? Ta det lugnt eller gasa på?

Utan att jag egentligen fattat beslut om det så visade det sig att jag bara skulle cykla. Mitt i ingenstans och allting utan tanke på annat än nu, här, sen och varifrån.
Höger vid Lännäs gård, förbi kyrkan och bort mot Segersjö. Någon slags varm kvällsbris mötte mig så fort jag kom ut i lite öppnare terräng. En slurk vatten. Voissh, voish. schwnnnsch. Vinden, däcken och kedjan bildar den bakgrundston mot vilken mina tankar fåfängt försöker häfta fast.

De vita strecken tar aldrig slut där nere till höger. Gräset vajar i dikesrenen och det står ett moln av damm och boss runt en skördetröska i motljus på ett gärde i riktning Odensbacken. Kommer ifatt en kille på mountainbike... Jag är noga med att hålla trycket uppe på pedalerna så att det ska verka meningslöst att hänga på. Jag är på tok för snabb. Pulsmätaren visar 88%.

Sidvind. Fler skördetröskor. Sväng vänster, svagt uppför. Motvind och usel asfalt. Stannar till och plockar fram mobilen. Tar ett par bilder när jag cyklar. Visst är det patetiskt på något vis? Ja... eller nej. Farten sjunker och jag stoppar ner mobilen i ryggfickan. Jag skiter i farten. Njuter av att känna styret mot insidan av handen. Puls 70%. Jag skiter i farten. Möter en kvinna med stor svart hund. Hon skulle aldrig kunna hålla emot om hunden skulle få för sig att göra ett ryck. Mer vatten. Swisch, schssss... 35 km/h. Jag skiter i farten. Tänker på vad lätt det ändå går... eller om det är lika tungt som alltid, förutaom att jag rör mig snabbare genom landskapet. Funderar på hur allting började http://motlut.blogspot.com/2007/05/hur-allting-brjade.html
och på hur det till slut fick en fortsättning.

Ut på 52:an igen. Uppför backen. Kändes segt. Trampar på mera bestämt. Känns fortfarande segt, men det rullar på rätt snabbt ändå. Skiter ju som sagt i farten. 90% enligt pulsmätaren. 30 över sista krönet. Ingen bil bakom, svänger vänster och sedan till höger.
Vinglar upp för grusgången och parkerar i garaget. Svetten svider i ögonen och jag dricker vatten igen. Kollar cykeldatorn och pulsmätaren. Jag skiter i farten och funderar över om mitt hjärta uppför sig normalt för sin ålder. Reflekterar över min egen normalitet en kort stund innan jag går in och duschar. Borde ha kört en längre runda... eller hårdare... eller kanske skulle jag bara kört lite fortare?
Äsch, jag skiter i farten... i alla alla fall för nu!

PS Du får gärna lämna en kommentar...

Kick

Snart två dygn efter "lilla alp-turen" känner jag forfarande av den lätta eufori som strömmade igenom kroppen precis efter hemkomsten. Eftersom vädret ska bli av det bättre slaget under helgen så laddar jag för tidig morgoncykling både på lördag och söndag. En lugn och fin lördagstur och en lite rappare variant på söndag... eller tvärtom...

Fasen vad kul det är att cykla!

Motvind och backar... Kul!

Vägmätaren på cykeldatorn visar nu drygt 110 mil. 105 av de milen har jag kört solo. Några rundor i Kalmartrakten, men de flesta i närområdet Hampetorp-Vingåker. PB (till höger på bilden) på jobbet, har cyklat ungefär dubbelt så långt som jag hittills under säsongen. Han har även kört Vättern på under tio timmar. Vi har ibland pratat om att köra en runda ihop. Onsdagen den 1:a augusti bar det av.

Det blåste småspik från väster. -Fint, då får vi medvind hem...

Vi ställde in siktet på Garphyttan och backarna upp till Storstenshöjden och Ånnaboda. Strax efter Frösvidal började min nyinköpta pulsklocka pipa. Jag låg tydligen på 101% av min maximala hjärtkapacitet nu igen. Visserligen motvind, men det var ju ändå på släta vägen... -Jasså ligger vi på 33 km/h..? Farten blir hög när man har trevligt...

Sista sega biten mot Garphyttans IP kändes i benen. Mjölksyra! Hur fasen ska jag fixa backarna, om jag är trött redan nu?

PB tyckte att den korta, men branta, backen upp mot Storstenshöjden var en lämplig uppvärmning. Han höll sitt tempo och jag mitt. Ettans växel 8 km/h och en pulsmätare som pep oavbrutet. Svetten lackade och bröstet hävde. -Jämrans vad de känns... För en kort sekund for tanken om avstigning med påföljande promenad genom hjärnan... Då såg jag PB stå däruppe på krönet. Ljuset i tunneln, slutet på öknen, mörkret före gryningen och ugglor i mossen... Uppe! Vatten och en bit av någon slags energikaka sedan neråt igen för att köra den andra backen. Den upp mot Ånnaboda. Längre, men inte så brant... enligt den rutinerade, vältränade och framförallt betydligt yngre, PB...

Utförskörningen gick som en dans. 67,7 km på mätaren är visserligen långsammare än de 70 vi borde ha kommit upp i... men det fick duga.

Även den långa backen upp till Ånnaboda klarades av. PB han med en och en halv vända, på samma tid som jag körde min enda. Upptäckte under nerfärden att jag rullar fortast av oss två. Någon nytta ska man väl ha av en spolformad figur och en hel del egenhändigt ihoptuggat dökött! Det visade sig att vi väger lika mycket, men min betydligt kortare längd bidrar väl helt enkelt till bättre aerodynamik...

Medvind och lättrullad Gräveväg tog oss tillbaka till Örebro snabbt som ögat. Hastigheten låg mellan 35 och 40 hela vägen. Blev väl lite seg när vi passerade Brukshundsklubben och några hundra meter fram, men annars gick det bra.

Nu ska jag försöka lista ut min verkliga maxpuls. Enligt diverse tabeller borde den ligga på 170-180 för en snubbe i min ålder... Men bevisligen hade jag 189 när det bankade på som mest uppför backarna... Snittpulsen över de 55 km som vi körde blev 167 slag och medelhastigheten var 25,6 km/h. Inklusive backarna! Jag är rätt nöjd...

Summa summarum, en otroligt kul men bitvis ganska jobbig tur.

Tungt...

I och för sig visste jag väl att den här dagen skulle komma. Allt annat hade varit en omöjlighet. Men ändå... Efter ungefär 110 mils återfallscykling, där varje runda på sitt sätt varit ett fall framåt jämfört med den tidigare, slog det stopp idag. Eller i alla fall nästan stopp. Stack iväg i ganska fint väder efter att ha sovit min sedvanliga middagsslummer. Sedan sist har jag skaffat mig en pulsmätare och satt därför och kikade lite på den när jag drog iväg.

Trots att det kändes lugnt och fin blev jag aningen förvånad när pulsen ganska snabbt hamnade på 95-98% av max. I backen efter Läppe mot Vingåker började det pipa. 101%!!! Visserligen jobbade jag rätt bra, men det måste ju vara fel på apparaten. Eller på hur den är kalibrerad.
Tramp, tramp, flås, flås, piip, piip... När jag är nästan uppe på krönet av den sista backen susar en kille i en röd cykelcitytröja förbi. Det är den första cyklisten som kör om mig, hinner jag tänka, innan jag slås av att det är den första (racer-)cyklisten som är på väg åt samma håll som mig över huvud taget, sedan jag började trafikera vägarna på det här sättet... När vägen planar ut ligger jag en 30-40 meter bakom. Jag håller det avståndet hela vägen till Vingåker. Farten ligger på strax under 40 och pulsmätaren har slutat pipa men jag ser att jag ligger väldigt nära 100%. -Det måste vara fel på apparaten!
När vi kommer till Vinåker skiljs våra vägar. Jag viker av mot höger och dör... eller nåt... Jag vet att det är vindstilla men fartvinden känns övermäktig. Asfalten är grov som ett sjömanskämt och lutningen på den i vanliga fall helt platta vägen över gärdena har antagit alpina proportioner...
Så håller det på. Pulsmätaren visar 90% av max, hastighetsmätaren 27 km/h och jag har två mil kvar innan jag är hemma igen... Har jag inte fått ont i ändan åxå? Kramp benet? Mental förstoppning och tappad sug. Varför håller jag på med det här? Svettig och frusen om vart annat tar jag mig ändå hemåt. Och på frågan från min fru, när hon kommer hem från jobbet, och ser mina nytvättade cykelkläder på tork, kommer jag att svara; -Jorå, det gick bra idag. Eller ganska bra i alla fall... På onsdag ska jag klämma Ånnabodabacken med PB. Tur att vi har bokat det, annars hade jag haft en cykel till salu... eller... näe... det är nog helt normalt att det går tungt ibland... Visst!?!

Snart slut...

I skrivande stund återstår endast drygt 4 mil av årets TdF. Cyklisterna har äntligen kommit in till Paris efter en oerhört seg etapp 20... Fullt med folk som står och hojtar och bra fart på klungan. Så snart det är över stixker jag själv ut och kör en sväng. Måste få en genomkörare innan onsdag då PB och jag ska cykla Ånnabodabacken... Nu ska jag koncentrera mig på teve-bilderna ett tag. PB är på plats... Men jag ser honom inte. Än...

Bitter eftersmak till gårdagens kycklingsoppa...

Det är tufft att vara lojal lagkompis med en fuskare...

Läst på: http://www.cyclingnews.com/ den 26/7 15:00 CEST Denis Menchov (Rabobank) has pulled out of the race. He's just climbed into the team car. His morale is probably broken, having spent the past few days riding himself into the ground for Rasmussen.
Det är inte utan att jag förstår honom. Glädjande trots allt att återigen se de härliga bilderna från dagens etapp. Inte minst kul att se den glade tysken Jens Voigt ligga med och gasa i täten.
Förmodligen kommer det att bli riktigt bra körning redan om en liten stund.

Ingen kyckling...

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta... I går kväll meddelade Rabobank att man inte tillåter Michael Rasmussen att trampa vidare i touren... Anledningen är helt enkelt den att det visat sig att "kylling" inte varit helt sanningsenlig när han berätat om hur det kom sig att han var oanträffbar för de danska dopingkontrollanterna...

-Jag var i Mexico och tränade... å brevet om att jag skulle kollas hann inte komma fram innan jag åkte hemifrån... sorry...

Det är tydligen inte ovanligt att idrottsmän då och då missar att hålla sig anträffbara för dopingkontrollanterna. Det anmärkningsvärda i det här fallet är att det danska cykelförbundet valde att berätta om Rasmussens förmåga att råka missa såväl kontrollanter, som att anmäla var i hela världen han skulle hålla hus vid en viss given tidpunkt.

Varför valde man att berätta detta, kan man kanske fråga sig. För egentligen ska de här sk varningarna till den aktive vara konfidentiella... förmodligen hade man från cykelförbundets sida tröttnat på stjärnans arrogans och ville helt enkelt låta problemet lösa sig av sig självt... Efter att ha fått en del snubbor från diverse cykelexpertis, om att man bara var ute för att skapa sensation med att läcka om Rasmussens oseriösa uppträdande, så kom vändningen under onsdagen den 25 juli... och danska cykelförbundets kycklingjakt var över...

När den pinnsmale danske pedalryttaren var på väg uppför en av tourens sista mastodontstigningar (först av alla) kom beskedet om att han tydligen siktats i Dolomiterna samtidig som han påstått sig vara i Mexico. Styrelsen för den holländska banken, Rabobank, som pröjsar för att Rasmussen och hans kompisar ska få cykla ihop som ett team, blev bekymrad. Teamchefen fick order att konfrontera dansken med de nya uppgifterna...

Om han tidigare svävat på målet när det gällt att berätta om sina förehavanden, så tvekade han inte den här gången. Han hade verkligen varit i Italien och skavt upp och ner i Dolomiterna, trots att han tidigare hävdat att han varit i Mexico...

Det var droppen! Med omedelbar verkan så petades ledaren av årets Tour de France ur laget.

-Vi kan inte ha en seriös relation med en person som uppenbarligen inte talar sanning, sade Rabobank... Å snipp snapp snut, så var sagan om den lille kycklingen slut... Om det också innebär slutet på fusk och halvsanningar och diverse dubelmoral och oegentligheter inom delar av cykelsporten, ja se det är en helt annan historia...

Jag håller tummarna!

Backträning

På onsdag 1/8 gör jag min debut uppför Ånnabodabacken...

PB har lovat att guida. Han har kommit upp i 75 km/h... Nerför... Själv är jag glad om jag kommer upp i... öhh... upp!

Tour de France

Mannen på bilden ska snart stå högst upp på en prispall... samme man ska snart även avslöjas som fuskare.

Jag tycker att Tour de France är världens häftigaste idrottstävling. Fantastisk teveunderhållning. Imponerande prestationer och grymt läckra bilder. Årets tour har varit den läckraste på länge. Ovisst och spännande ända in i Paris... Om det inte vore för Alexander Vinokuorov... Den 24 juli strax före klockan sju på kvällen kablades meddelandet ut över världen om att den senaste etappens segrare, herr Vino-fino, testats positiv för dopning. Skandalen var ett faktum.

Mycket har sagts och skrivits om detta. Spännvidden på kommentarerna går från att cykling borde förbjudas till att denna skandal i sig är själva beviset på att antidopingprogrammet funkar, i och med att man tog en fuskare på bar gärning. Själv känner jag mig besviket omtumlad men sitter ändå i skrivande stund och kollar på den 16:e etappen. Den sista etappen i bergen för den här gången. Lite coolt var det att cyklisterna för de franska teamen samt de i T-Mobile vägrade att köra iväg när starten gick. De menade att de som tog avstånd från doping skulle stå kvar på startlinjen. Efter att ha genomfört sin demonstration trampade även de iväg, sist av alla...

Nu vill jag bara njuta av dagens etapp... samtidigt som jag verkligen hoppas att alla har rent mjöl i påsen...

ett par timmar efter att ovanstående text skrevs, så visade det sig att Cristian Moreni testats positiv för syntetiskt testosteron... Antingen resignerar man och konstaterar att sporten (eller i alla fall att ett antal av utövarna) är rutten...alternativt vädrar morgonluft i det att systemet ser ut att fungera ordentligt nu, så att den ena fuskaren efter den andra åker dit...

to be continued... tyvärr.