Hur allting började...

Den första cykeln jag ägde var en trehjuling... Näe, det är inte relevant, känner jag, i sammanhanget. Det här ska handla om cykling. Riktig cykling. På ett för ändamålet optimerat redskap. Visserligen kan ju en trehjuling sägas vara optimerad för sitt användningsområde, men här är det racercykeln som är redskapet.

Min första kontakt med denna ädla konstruktion ägde rum någon gång på 1960-talet. Jag hade väl förmodligen sett en bild någonstans på några tuffa cykelproffs på väg uppför en alptopp eller forsandes fram på leriga gatstenar i Flandern. Jag vet inte, men det var i alla fall något som slog an en ton inom mig. Vad jag minns tydligt är i alla fall att jag blev väldigt glad den dagen då jag upptäckte att en cykelaffär i Örebro hade riktiga racercyklar i skyltfönstret.

Eftersom min läggning (diagnos?) är sådan att jag lätt uppslukas av nya intressen i början, så blev jag ju en flitig besökare på Ekströms Sport, som affären hette, på Stortorget i Örebro. Efter några veckor visste jag både det ena och det andra om växelöron och reducerade rör. De finaste ramarna var lödda. Buset körde omkring på svetsade ramar. Ett bra framhjulsnav skildes från ett mindra bra genom att man kollade in höjden på flänsen. Ju högre, desto bättre. Campagnolos nav i mattpolerad aluminium var de snyggaste... och förmodligen också de bästa.

Ibland dök det upp riktiga cyklister i butiken. Då gällde det att smyga runt kassadisken och försöka snappa upp ett och annat användbart uttryck. Uttryck som var bra att ha i bakhuvudet när man bläddrade i någon av all de kataloger och broschyrer som med jämna mellanrum bars hem från butiken för att sedan lusläsas från pärm till pärm i nattlampans sken.

Vid ett tillfälle, i samband med en idrottsdag i skolan, skulle ett antal idrottsföreningar visa upp sig själva och sin verksamhet. Det var några olika stationer som man fick gå runt till efter ett i förväg uppgjort schema. Efter lunch skulle min grupp in i gymnastiksalen, där CK Centrum med stjärncyklisten Sune Wennlöf i spetsen höll till. Jag hade sett fram emot detta i ett par veckor. För nu skulle jag ju få chansen att cykla på en racer, på riktigt. Hittills hade jag ju mest stått och fingrat på växelväljare och bromshandtag inne i butiken på Stortorget. Men nu var det alltså dags för "the real thing".

I gympasalen fanns ett antal cyklar och några konstruktioner bestående av tre stycken avlånga, liggande, rullar monterade på en metallram. Två av rullarna satt ganska nära varandra och den tredje en bit bort. Man placerade cykelns bakhjul i mellanrummet mellan de två tättsittande rullarna. så hamnade framhjulet ovanpå den ensamma rullen. En av de bakre rullarna var förbunden med den främre med en rem. När bakhjulet satte snurr på rullarna så började även den främre rullen att snurra tack vare remmen. Å då snurrade även framhjulet. På så sätt kunde man alltså sitta upp och cykla "på riktigt" fastän cykeln stod still.

Äntligen blev det min tur. Jag kavade upp på cykeln, som självaste Sune höll i, och började trampa. Det ven vackert från rullarna och hjulen... men oj vad vingligt det var.
-Du får väl för fan styra..! hojtade Sune ilsket när jag för tredje gången körde av rullarna... och i samma sekund kände jag att min karriär som inomhuscyklist var över. Han kunde väl ha gett mig en chans. Jag vinglade väl inte mer än någon annan. Fattade han inte att jag var en blivande stjärna..?

Moloken traskade jag ut ur gympasalen. Ute på skolgården skulle vi en stund senare få prova på att köra ett par varv. Jag försökte låtsas som att fiaskot på rullarna nyss aldrig hade ägt rum... Nu skulle det ju handla om cykling på asfalt. En blå Monark med vita styrlindor valdes ut åt mig.
Dock kände jag mig så knäckt över att blivit avsnoppad av en riktig cyklist, därinne i gympasalen så själva turen runt skolgården blev inte så storslagen som jag hade velat att den skulle vara. Ingen kraftfull acceleration bort mot bollplanken, ingen raketspurt på väg tillbaka utanför slöjdsalen och den avslutande knixiga vänstersvängen just intill tjejjernas omklädningsrum. Faktum är att jag inte ens provade att växla. Trots att jag hade fått en cykel där växelreglagen satt i styrändarna!

Några dagar senare, inne i cykelaffären, pratade jag med en kille i min egen ålder. Han undrade om jag kört på en racer någongång...
-Ja, jag har provat lite, sa jag.
-Men kom till Trumslagarbacken ikväll då, det är träning, å man får ta med sig en kompis som vill börja. Du kan hänga med mig...

Jag lovade att dyka upp klockan halv sju.

Efter 38 år vet jag fortfarande inte var Trumslagarbacken ligger...


Senare...

Några år efter min entré till cykelvärlden insåg jag att jag aldrig skulle komma att bli någon cyklist om jag inte skaffade mig en hoj. Mitt hängande i cykelaffärerna hade tonats ned och broschyrsamlingen var både inaktuell och krympande.

Så, plötsligt en dag! En dryg vecka efter att Bernt Johansson slagit till med guldet på herrarnas linjelopp i OS i Montreal (en händelse som jag missade därför att jag var på Gotland och cykelsemestrade), så såg jag den. Cykeln cykel. Det perfekta redskapet för en sådan som jag. En limeguldgrönmetalliclackad DBS. 10 växlar och "de smalasta kanttrådsdäcken som finns på marknaden"...

Visserligen var den försedd med skärmar och pakethållare, men prislappen var av den kalibern att jag genast slog till. Dessutom hade den pedaler med remmar. Detta hände i Sunne i Värmland. Jag bodde där då. Jag släpade in cykeln på mitt rum och skruvade av allt onödigt. En flaskhållare med passande flaska monterades på ramen. Med slangklämmor. Sedan var det bara att ge sig av på premiärtur i sensommarsolen.

Jag cyklade mot Munkfors. För att komma dit måste man över ett berg. Jag stannade på krönet av den riktigt tuffa stigningen och tog en slurk sportdryck (Gatorade) ur flaskan. Svetten från pannan droppade in i ena ögonvrån så att det sved lite skönt. Cykeln vändes mot Sunne. Jag tog ett djupt andetag efter att ha satt tillbaka flaskan i sin hållare. Satte mig tillrätta i sadeln och samtidigt som cykeln började rulla drog jag åt remmarna så hårt jag kunde runt mina kornblå träningsskor med den oranga Hunt-loggan.

Ganska snart hade jag petat i högsta växeln. Farten ökade och jag trampade. Händerna djupt nere i bocken, fartvinden susade och det sjöng från däck, ekrar och kedja. Till slut kunde jag inte trampa fortare. Vägen svängde åt vänster. Jag kom allt närmare de korta vita strecken intill dikeskanten. Till slut körde jag på de stackars kvaravarande centimetrarna asfalt. Mellan streck och katastrof, om man så vill...

Jag vet inte varför, men det kändes som om det var omöjligt att hålla cykeln kvar på vägen. För en bråkdels sekund tänkte jag tanken att sluta upp med att bjuda motstånd och låta cykeln ta mej med i tangentens riktning.
En krasch rätt in i skogen bara. Vad hade jag förresten här att göra? Jag prickar ett flyttblock! Helvete...

Plötsligt hör jag som en röst inifrån huvudet, en röst från förr. Från Vasaskolans gympasal ett antal år tidigare; -Du får väl för fan styra..!

Pang! Förtrollningen var bruten och jag förflyttade cykeln med omärkliga hjälper i styret till betydligt säkrare mark på rätt sida strecken. Att cykla, min käre Brutus, är att vara närvarande. Mitt i häret och nuet. Du är inte en blek kopia av ett uppslag i en cykelkatalog. Du är inte heller den där misslyckade killen som ramlade av rullarna i gympasalen...

Fatta! Du är här och du håller nästan på att ta livet av dig med hjälp av en skenande cykel i en backe på en väg mellan Munkfors och Sunne. Och ingen, allra minst du själv, vet varför!
Darrig i benen av den oangenäma cocktail som blandats av lika delar adrenalin och rädsla trampade jag hemåt och bestämde mig för att den planerade bestigningen av Tossebergsklätten dagen därpå nog kunde ske en annan gång...