Motvind och backar... Kul!

Vägmätaren på cykeldatorn visar nu drygt 110 mil. 105 av de milen har jag kört solo. Några rundor i Kalmartrakten, men de flesta i närområdet Hampetorp-Vingåker. PB (till höger på bilden) på jobbet, har cyklat ungefär dubbelt så långt som jag hittills under säsongen. Han har även kört Vättern på under tio timmar. Vi har ibland pratat om att köra en runda ihop. Onsdagen den 1:a augusti bar det av.

Det blåste småspik från väster. -Fint, då får vi medvind hem...

Vi ställde in siktet på Garphyttan och backarna upp till Storstenshöjden och Ånnaboda. Strax efter Frösvidal började min nyinköpta pulsklocka pipa. Jag låg tydligen på 101% av min maximala hjärtkapacitet nu igen. Visserligen motvind, men det var ju ändå på släta vägen... -Jasså ligger vi på 33 km/h..? Farten blir hög när man har trevligt...

Sista sega biten mot Garphyttans IP kändes i benen. Mjölksyra! Hur fasen ska jag fixa backarna, om jag är trött redan nu?

PB tyckte att den korta, men branta, backen upp mot Storstenshöjden var en lämplig uppvärmning. Han höll sitt tempo och jag mitt. Ettans växel 8 km/h och en pulsmätare som pep oavbrutet. Svetten lackade och bröstet hävde. -Jämrans vad de känns... För en kort sekund for tanken om avstigning med påföljande promenad genom hjärnan... Då såg jag PB stå däruppe på krönet. Ljuset i tunneln, slutet på öknen, mörkret före gryningen och ugglor i mossen... Uppe! Vatten och en bit av någon slags energikaka sedan neråt igen för att köra den andra backen. Den upp mot Ånnaboda. Längre, men inte så brant... enligt den rutinerade, vältränade och framförallt betydligt yngre, PB...

Utförskörningen gick som en dans. 67,7 km på mätaren är visserligen långsammare än de 70 vi borde ha kommit upp i... men det fick duga.

Även den långa backen upp till Ånnaboda klarades av. PB han med en och en halv vända, på samma tid som jag körde min enda. Upptäckte under nerfärden att jag rullar fortast av oss två. Någon nytta ska man väl ha av en spolformad figur och en hel del egenhändigt ihoptuggat dökött! Det visade sig att vi väger lika mycket, men min betydligt kortare längd bidrar väl helt enkelt till bättre aerodynamik...

Medvind och lättrullad Gräveväg tog oss tillbaka till Örebro snabbt som ögat. Hastigheten låg mellan 35 och 40 hela vägen. Blev väl lite seg när vi passerade Brukshundsklubben och några hundra meter fram, men annars gick det bra.

Nu ska jag försöka lista ut min verkliga maxpuls. Enligt diverse tabeller borde den ligga på 170-180 för en snubbe i min ålder... Men bevisligen hade jag 189 när det bankade på som mest uppför backarna... Snittpulsen över de 55 km som vi körde blev 167 slag och medelhastigheten var 25,6 km/h. Inklusive backarna! Jag är rätt nöjd...

Summa summarum, en otroligt kul men bitvis ganska jobbig tur.