Tungt...

I och för sig visste jag väl att den här dagen skulle komma. Allt annat hade varit en omöjlighet. Men ändå... Efter ungefär 110 mils återfallscykling, där varje runda på sitt sätt varit ett fall framåt jämfört med den tidigare, slog det stopp idag. Eller i alla fall nästan stopp. Stack iväg i ganska fint väder efter att ha sovit min sedvanliga middagsslummer. Sedan sist har jag skaffat mig en pulsmätare och satt därför och kikade lite på den när jag drog iväg.

Trots att det kändes lugnt och fin blev jag aningen förvånad när pulsen ganska snabbt hamnade på 95-98% av max. I backen efter Läppe mot Vingåker började det pipa. 101%!!! Visserligen jobbade jag rätt bra, men det måste ju vara fel på apparaten. Eller på hur den är kalibrerad.
Tramp, tramp, flås, flås, piip, piip... När jag är nästan uppe på krönet av den sista backen susar en kille i en röd cykelcitytröja förbi. Det är den första cyklisten som kör om mig, hinner jag tänka, innan jag slås av att det är den första (racer-)cyklisten som är på väg åt samma håll som mig över huvud taget, sedan jag började trafikera vägarna på det här sättet... När vägen planar ut ligger jag en 30-40 meter bakom. Jag håller det avståndet hela vägen till Vingåker. Farten ligger på strax under 40 och pulsmätaren har slutat pipa men jag ser att jag ligger väldigt nära 100%. -Det måste vara fel på apparaten!
När vi kommer till Vinåker skiljs våra vägar. Jag viker av mot höger och dör... eller nåt... Jag vet att det är vindstilla men fartvinden känns övermäktig. Asfalten är grov som ett sjömanskämt och lutningen på den i vanliga fall helt platta vägen över gärdena har antagit alpina proportioner...
Så håller det på. Pulsmätaren visar 90% av max, hastighetsmätaren 27 km/h och jag har två mil kvar innan jag är hemma igen... Har jag inte fått ont i ändan åxå? Kramp benet? Mental förstoppning och tappad sug. Varför håller jag på med det här? Svettig och frusen om vart annat tar jag mig ändå hemåt. Och på frågan från min fru, när hon kommer hem från jobbet, och ser mina nytvättade cykelkläder på tork, kommer jag att svara; -Jorå, det gick bra idag. Eller ganska bra i alla fall... På onsdag ska jag klämma Ånnabodabacken med PB. Tur att vi har bokat det, annars hade jag haft en cykel till salu... eller... näe... det är nog helt normalt att det går tungt ibland... Visst!?!