Solen sken, allt var väl! Stack iväg på den första riktiga turen med min nyligen införskaffade vintercykel. Det skulle bli en sväng på ungefär tre mil, mestadels på frusna grusvägar. Det positiva intrycket från provturen häromdagen höll i sig. Visst, det känns att den väger 15 kilo, men i det här fallet gör det ingenting. Faktiskt!

Inga kossor i hagarna men rådjur på nära håll dög bra som ersättning. Kom ifatt ett par ryttare också. Två tjejjer på varsin gigantisk häst.

Annars så var det mest lugnt och skönt och jag kände verkligen att det här med vintercykling, det är ju bara hur kul som helst. Insåg dock i en uppförsbacke att däcken förmodligen är gjutna av samma material som man använder till hockeypuckar... Inte myckeet till grepp med andra ord.
Strax därpå, i en rätt skön vänsterkurva, så var det tack och adjö med både väggrepp och värdighet. Tjoff pang! Höften och knät tog smällen, kedjan hoppade av och sadeln vred sig lite på sin stolpe. Fram till dess att jag verkligen låg på vägen så tror jag att sladden hade varit rätt snygg...

Tur att man är vältränad... tänkte jag av någon anledning när jag pallrade mig upp på cykeln igen och trampade vidare. Men lite lugnare den här gången. Nu kändes hockepuckarna med nabbar rätt opålitliga, vill jag lova. Några kilometer senare en ny vänstersväng. En t-korsning den här gången. Och fast jag körde jättesakta (eller kanske just därför) så försvann båda hjulen åt höger och höften och knät fungerade lika bra som stötdämpare som landningsstället på ett Dash-plan. Den här smällen kändes!

Beslöt mig för att öka takten lite, när jag samlat ihop mig på cykeln igen. Det var ju bevisligen sämre att köra sakta. Jag hade ju bara kommit typ 2 km sedan förra vurpan. Smärtan i benet försvann så fort jag kom på rull igen. Glad som en speleman fortsatte jag genom skogspartier och småbyar när jag plötsligt hör ett märkligt flaffi-flaffande läte snett bakifrån. Jag hinner inte ens vrida på huvudet mot ljudet förrän något svart hoppar upp och försöker fånga in min armbåge...
Fattas bara det... en lösspringande, galen, svart, jättestor och tydligen människoätande hund!

Missförstå mig rätt. Jag gillar djur. En av mina bästa vänner har både svans och fyra ben. Men den här saken kvalade liksom in på andra änden av skalan. När han missat vänster armbåge några gånger försökte han med höger... när han inte sladdade fram och tillbaka framför cykeln. Sa jag att det var isgata och att mina däck var som hockeypuckar..?

Hunden tog några skutt in i skogen och jag gasade på. Vips så kom den sättandes igen... å så där höll det på i ungefär två och en halv kilometer. Jag hade väl tjoat i några gånger och försökt få hunden att lägga av, men resultatet var ju minst sagt klent. Grusvägen tog slut och jag kom upp på asfalten. Här var det tack och lov ingen is, så nu var det ju lättare att hålla koll på hunden samtidigt som jag försökte hålla farten uppe. Till slut så blev jag så förbannad på det nafsande eländet, så med någon slags morrande basröst gapade jag till -Nu går du hem! Och tro´t eller ej. Hunden tvärvände!

Bara för att en halv minut senare ta upp jakten igen. Men nu var jag turligt nog på krönet av en liten backe, så i den utförskörningen var hunden chanslös. Sedan hade jag bara en halvmil kvar innan jag var hemma. Och då kom snön... eller snarare en miljard små sylvassa isbitar... och det blåste motvind... Å då kände jag bara... fasen vad det är kul att cykla! OBS! Ingen ironi!!!

Å när jag klev in i duschen mindes jag barndomens skrubbsår med en förfärande tydlighet.
Visst är det märkligt att man kan få ett stort hål på skinnet på knät, trots att det bara blev ett litet hål på byxorna?