Tour de France

Mannen på bilden ska snart stå högst upp på en prispall... samme man ska snart även avslöjas som fuskare.

Jag tycker att Tour de France är världens häftigaste idrottstävling. Fantastisk teveunderhållning. Imponerande prestationer och grymt läckra bilder. Årets tour har varit den läckraste på länge. Ovisst och spännande ända in i Paris... Om det inte vore för Alexander Vinokuorov... Den 24 juli strax före klockan sju på kvällen kablades meddelandet ut över världen om att den senaste etappens segrare, herr Vino-fino, testats positiv för dopning. Skandalen var ett faktum.

Mycket har sagts och skrivits om detta. Spännvidden på kommentarerna går från att cykling borde förbjudas till att denna skandal i sig är själva beviset på att antidopingprogrammet funkar, i och med att man tog en fuskare på bar gärning. Själv känner jag mig besviket omtumlad men sitter ändå i skrivande stund och kollar på den 16:e etappen. Den sista etappen i bergen för den här gången. Lite coolt var det att cyklisterna för de franska teamen samt de i T-Mobile vägrade att köra iväg när starten gick. De menade att de som tog avstånd från doping skulle stå kvar på startlinjen. Efter att ha genomfört sin demonstration trampade även de iväg, sist av alla...

Nu vill jag bara njuta av dagens etapp... samtidigt som jag verkligen hoppas att alla har rent mjöl i påsen...

ett par timmar efter att ovanstående text skrevs, så visade det sig att Cristian Moreni testats positiv för syntetiskt testosteron... Antingen resignerar man och konstaterar att sporten (eller i alla fall att ett antal av utövarna) är rutten...alternativt vädrar morgonluft i det att systemet ser ut att fungera ordentligt nu, så att den ena fuskaren efter den andra åker dit...

to be continued... tyvärr.

Snygga på jobbet...

Visst ser vi väl tjusiga ut, Malin och jag..? En helt vanlig

morgon i juli...

Tisdagen den 17 juli gick i cyklingens tecken. Expertkommentatorn och tidigare cykelproffset Anders Adamsson gästade oss och redde ut begreppen kring Tour de France. En man från Hällefors förklarade hur cykelbingo går till och så kunde Cykelfrämjandet i Örebro tipsa om en och annan lämplig rundtur för den cykelsugne.
Självklart hade både Malin och jag åkt cykel till jobbet den morgonen. Att vi inte cyklar tillsammans på fritiden, kanske förklaras av bilden... Och det beror inte enbart på Malins utvecklade sinne för snits och stil... På tal om snits och stil så påpekade cykelexpert Adamsson för Tomas att orakade ben på en cyklist är en styggelse...

Nära ögat

Cyklade till Örebro i måndags kväll. En av sommarens absolut skönaste cykelturer hittills. Solen sken och det var absolut vindstilla. Väl inne i Örebro så körde jag över bussbron som korsar Svartån strax öster om Slussen. Många cyklister och flanörer var ute. Fascinerande hur lite respektive trafikantgrupp bryr sig om att hålla sig inom sina respektive revir. Typ cykelbanor och gångbanor. Eftersom en racer inte är helt perfekt som stadscykel så tog jag det lugnt på min färd.

När jag passerade Alnängarnas koloniområde på väg upp mot Universitetssjukhuset svängde ett äldre par ut i gatan på varsin cykel. Jag saktade in och la mig bakom i väntan på att en mötande buss skulle köra förbi. När så hade skett trampade jag på för att passera paret. När jag kört förbi mannen och hunnit upp i stort sett jämsides med kvinnan, så ser jag hur hon plötsligt fäller ut vänster arm och samtidigt viker hon cykeln åt samma håll. Jag hinner precis skrika till, samtidigt som jag själv lägger över så mycket till vänster som det går.

Krasch, pang, skrammel! Pedalerna slår ihop och min högra sko lossnar från pedalen. Som genom ett under så klarar sig mitt styre från att fastna i tantens. Jag ser i ögonvrån att tanten får stopp på sin cykel samtidigt som jag själv vrider loss vänsterfoten och rullar in till trottoarkanten.

Det visar sig att tanten inte gjort sig illa. -Det tog på pedalen, svarade hon på min fråga.

-Du kanske skulle ta och se dig för innan du börjar svänga, sa jag. Hon tittade helt oförstående på mig och svarade -Jasså?

-Jag kunde ha varit en buss, sa jag. -Vi kan väl säga att du körde för fort tyckte tanten. -Om det gör dig gladare, sa jag, så säger vi så.

Kedjan hade hoppat av vid smällen, annars verkade inget anmärkningsvärt ha inträffat. Ett litet märke i lacken på bakgaffeln blev det enda synliga minnet av incidenten. Jag trampade vidare i sommarkvällen och funderade på om det var mitt fel eller ej. Men jag tror inte det. Fast hade jag anat att tanten skulle svänga, kanske jag inte hade kört om. Men å andra sidan så såg jag ju inte ens att det fanns någon gata där till vänster. Bara en liten öppning i en häck, typ...

Visst, jag var upphinnande så jag har ett stort eget ansvar... Samtidigt så måste man ju se sig för innan man bara vinglar iväg... Men ändå... Slutet gott, allting gott på något sätt. Jag kunde ju ha varit en buss!

Blandade småvägar

Att cykla till Kumla och tillbaka låter väl sådär lagom spännande om utgångspunkten är Hampetorp. Hursomhelst så var det precis det som jag skulle göra. Dessutom skulle turen sträcka sig över minst 100 km...

Lördagen den 14 juli visade sig vara en ganska bra dag för äventyret ifråga. Strax efter klockan nio så sken solen från en ganska klarblå himmel. Flaggorna på Puzzerian fladdrade i och för sig lite väl mycket för min smak, men det var nog bara morgonbrisen.
Havregrynsgröt med russin, kaffe och mackor inmundigades. Vattenflaskorna fylldes och ett par släta bullar preparerades med honung. Tillsammans med några sesamkakor och en banan fick det utgöra min matsäck.
Planen var som sagt att cykla 100 km. Hur lång tid det skulle ta var ointressant. Vägen var allt! Så jag bestämde mig redan från början att strunta i såväl aktuell hastighet samt, vilket nog var det viktigaste, strunta i den lilla prick på datorn som angav snitthastigheten. Kroppen fick helt enkelt bestämma farten.

Färdvägen hade jag tagit fram med hjälp av en av alla de gratis kartsidor som finns på nätet. Ut på 52:an, oj vad det blåser... Svängde av mot Kilsmo och sedan vid Sandvad tog jag höger mot Asker. Backen förbi kyrkan är brantare än vad man kan tro... Efter några svängar var jag ute på 52:an igen. Platt och tråkigt och rejält med vind. Jag gnetade på och bestämde mig när jag passerade korvfabriken, att den här vägsträckan ska jag bara cykla i medvind i fortsättningen!

Vid Statoilmacken i Kävesta svängde jag vänster, in på den lilla vägen som passerar Kvarntorp innan den kommer fram i Hällabrottet. Ännu en seg backe dök upp från ingenstans.
Tog ett kort litet stopp vid Norrsjön för att äta bulle.

Sedan rullade jag mot Kumla och därifrån ställdes siktet in på Ekeby. Strax innan Norrköpingsvägen svängde jag till vänster och körde på en ganska smal och trevlig väg som mynnar vid Gällersta Forngård. Där blev det högersväng mot Almbro. Ut på stora vägen till vänster och sedan direkt till höger mot Ökna och Hidingsta. Sedan vänster mot Örebro och Stortorp. Just vägen mellan Almbro och Hidingsta var nog den bästa på hela rundan. Ganska nylagd, otroligt slät asfalt, och medvind. Även om hastigheten var av underordnad betydelse den här dagen så var det så läckert att ligga på 35-40, utan speciell ansträngning, hela vägen. Äntligen blåste det min väg!
Vid Ormesta så var det bara att svänga till höger ut på Hjälmarrakan. Cykelbanan var hoppig och ojämn och jag passade på att käka banan i farten. Bra sprutt genom Ekeby-Almby och så ut på 207:an. Trotsade en ingivels att stanna och köpa en glass vid den nyligen återöppnande Hjälmarkiosken. Bestämde mig för ett stopp i St Mellösa.

Strax innan Torsborg kom jag på att jag kanske skulle ta glassen där istället. Vid minigolfbanan. Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det en glass i Mellösa... en Tophat eller en Cornetto jordgubb skulle jag ha.
Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det till att cykla hem utan glass i magen Svårare än så är det inte.
Plötsligt började jag känna mig trött. Nacken och axelpartiet jämrade sig en smula och benen vispade runt lite håglöst. Konstigt. Det hade ju gått så lekande lätt hittills. Jag som till och med varit frestad att köra ytterligare en kringelikrok på nån extramil bara för någon mil sedan...

Jag blev till och med tvungen till att kliva av hojen en stund vid Lännäs Kyrka, 5 km hemifrån, för att ruska lite liv i axlar och nacke. Hälde vatten över huvudet och gled iväg på grusvägen (!) mot Bönerud. Att jag tog grusvägen var bara en ingivelse just då, mest bara för att testa. Det rullade på lätt och fint, bitvis var vägen slät som ett... salsgolv... Ut på 52:an vid Lännäs fd handel, uppför Falkabacken... brinn, brinn i benen... och så... äntligen hemma!

101,89 km visade vägmätaren och jag hade cyklat i 3:45. Förutom känningarna på slutet i nacke och axlar så var det lugnt. Inte ens ändan protesterade allt för mycket. Den brukar göra sig påmind efter engefär 2 mil, så även idag. Men sedan hände liksom inget mer och det var bra. Till stor del tackar jag sadelns utformning för det. Den är nämligen så pass lång att man kan flytta sig frm och tillbaka på den, och på så sätt variera sin sittställning ganska mycket.

När jag vaknade i morse så tror jag att jag kom på varför jag kroknade så efter 85 km...
Soppatorsk helt enkelt. Jag hade visserligen fått flera goda råd (från ett par kostexperter bl a Fredrik Paulun) om vad jag borde stoppa i mig dagarna innan. Men jag tänkte som så, att det är ju ingen tävling jag ska ut på... så jag nöjde mig med havregrynsgröt till frukost samma dag...

Någonstans har jag läst att man har högoktanigt bränsle ombord så att man klarar tre timmars kroppsansträngning... sedan måste kroppen börja leta efter alternativa bränslen... Och då blir man trött, enkelt uttryckt...

Inför nästa långrunda så ska jag testa att ladda aningen mer genomtänkt. Om inte annat för att kolla om det blir någon skillnad! Och idag när jag sitter och skriver detta, så känner jag en svag, men ändå tydlig träningsverk i nästan hela kroppen. Och det känns bara bra!

Droppen dripp å droppen drapp...

Det var verkligen ett strålande strilande regn. Och jag hade verkligen bestämt mig för att köra en sväng. Egentligen skulle jag väl kunna ändra mig. Vädret var ju inget vidare som sagt. Men det var ju det där med 30 km/h i snitt... Någon gång måste jag väl fixa det.

Måndagskvällen närmade sig halv sju. Jag hade fått på mig mina paltor, funderad en stund på om jag skulle ha "regnjackan" också... Men till slut så bestämde jag mig för att strunta i den. Just som jag kommer ut till garaget så har det slutat att regna. Därför bestämmer jag mig impuslivt och snabbt för att inte använda mina skoöverdrag, inköpta häromdagen på Biltema. Sportglasögonen för tretti spänn, från samma firma, fick dock hänga med. Efter 20 meters cykling började det droppa. Efter 5 minuter var jag genomblöt. Men glasögonen funkade bra.

Jag drog iväg mot Segersjö och St Mellösa. Trots att regnet sköljde ner över mig och att vattnet från vägen gjorde sitt bästa för att blöta ner mig underifrån, så kändes det helt okej. Det var t om roligt! Kom på mig själv med att le över hela ansiktet i survädret. Kastade en blick på cykeldatorn när jag segade mig uppför en av slakotorna på 666:an. Wupp?!? 29 km/h och pilen som visar hur man kör i förhållande till snittfarten visade att jag låg under... Ökade på lite så att pilen blkev en prick. Jasså minsann, 31,5 i snitt. Nu gäller det bara att hålla det här hela vägen hem...

Trots att regnet kylde av buggarna så att de kändes aningen stela mot slutet så lyckades jag i alla fall hålla ångan uppe hela vägen. När jag landade i Hampetorp så visade det sig att jag kört 32 km med en snittfart av 30,48! Kanske inte direkt ljudvallen, men i alla fall moppevallen...

Nu är dete bara att hoppas att skorna hinner torka tills på lördag! Då ska jag nämligen belöna mig med en 100 km-runda!

Long time, no see...

Det regnar... för femtielfte dagen i rad. Uttryckt i cykeltermer handlar det om rätt många dagar på raken utan skavsår därbak. Idag är det en vecka sedan jag sist klickade fast föttterna pedalerna och lät mig svepas med i den svettiga eufori som en lyckad cykeltur kan ge upphov till. Då handlade det om en blåsig måndagkväll och lilla Vingåkersturen. Först österut på 52:an mot Läppe. Nedförsbacken vid Dimbo var inte mycket att hurra för. Fartvinden från nordost gjorde allt för att inte hastigheten skulle komma över 44 km/h... Trots att jag trampade! En vanlig dag rullar man ju ner i den farten.

Uppförsbacken efter Läppe blev av samma blåsiga anledning både längre, brantare, segare och naturligtvis tyngre, än vanligt. Desto trevligare att svänga höger i rondellen och sedan ta första höger mot Högsjö. De följande tre kilometerna på platten avverkades på rekordtid. Mätaren visade 40 km/h nästan hela vägen...

Över Långsyna är det ju en och annan slakmota innan man passerar länsgränsen. Nu hjälpte inte vinden i ryggen längre. Kanske mest beroende på att det var lä i skogen. Så spelade det väl en viss roll att jag kände mig en aning såsig i buggarna. Vilket kändes mer än väl när jag var ute på 52:an igen och hade Falkabacken under däcken. Fram till hit, visade mätaren att jag låg på 30 i snitt... Hade det inte varit för backen så... men nu landade snittet återigen strax under tretti. 29,87 om man vill vara noga. Ikväll gör jag en ny attack på ljudvallen...

Den cykeltid nu kommer...

Ibland är det bra att påminna sig att cykling kan vara så mycket mer än en jakt på kilometer och snitthastigheter. Som idag till exempel. En cykeltur i sakta mak till café Englagård i Lännäs. Grusvägar, humlor, knaster och skrammel, stilla samtal... ett nästan meditativt tillstånd där inget händer samtidigt som man i en absolut perfekt hastighet rör sig i det sommarloja landskapet.
En sådan dag hade vi idag. Helt vanlig, men ändå väldigt ovanlig.

Blytunga buggar

Häromdagen kände jag verkligen att jag var mogen till stordåd... Igår, när jag knappt cyklat mer än 150 meter, insåg jag att saker och ting kan förändras när man minst anar. Visst är det märkligt? Ena dagen känner man sig stark, snabb och uthållig, för att nästa dag upptäcka att man fått gummiben. Man tror ju lätt att sådana fenomen endast drabbar elitidrottare t ex. De är ju som finstämda, topptrimmade precisionsinstrument och är otroligt vaksamma på minsta förändringar i sina kroppar... Men tydligen gäller detta även återfallsmotionärer på en betydligt lägre nivå.

Själv hade jag knappt mer än svängt ut på 52:an, med riktning västerut, så insåg jag benen möjligen kunde hjälpa till med att dra runt pedalerna... men räkna inte med att de skulle vilja göra något som helst grovjobb! Hur lätt går det då att cykla?

Hursomhelst, jag trampade iväg i mot... f´låt, fartvinden och bestämde mig för att ta en solskenstur över Långsyna, Högsjö, Brevens Bruk och tillbaka via Sandvad och Odensbacken. Det kändes som om jag knappt höll styrfart förbi bygdegården, men sedan gick det bättre. Lyckades t om klämma den branta (korta) backen med S-kurvan vid Killingetorp, utan att gå under 30 km/h på mätaren!

Men det kändes i buggarna, som påminde om att dom faktiskt bara var med för sällskaps skull på den här turen...

Trots det så rullade det på riktigt bra på slätan efter Viltungla. Morgonsolen sken och kossorna tittade förstrött mellan tuggorna. Upp mot Högsjö gick det tungt igen. Både fartvind och uppförsbacke... och gnäll från benen.

Mellan Högsjö och Brevens skakade det så pga den dåliga vägbeläggningen så att det kändes som om min högra fot skulle somna på grund av vibrationerna. Jag stannade till i Brevens ett par minuter och åt ett par linfrökakor.

I backen ner mot Solbergabadet var jag uppe i 58 km/h. Nya protester från benen. Och som för att visa att de menade allvar, så vägrade de helt att göra nytta över järnvägsviadukten vid Kilsmo.

De repade sig dock så småningom. Det gick till och med rätt lätt att hålla 35-38 km/h under en bra bit förbi Kulanbeståndet och bort mot Sandvad.

Sedan var det bara att trampa ut på 52:an igen och njuta av att fartvinden den här gången kom bakifrån! Hela vägen från Odensbacken till Lännäs gård utan att gå under 34 km/h. Höll tretti även över krönet förbi Leif Dahls brevlåda.

Kroknade dock rejält i Falkabacken och nöjde mig med att glida hemåt de sista 3 kilometerna. Totalt körde jag 63 km och snittet hamnade på 29 km/h, sånär som på en tiondel...

Idag har jag faktiskt antydan till träningsverk... På söndag bär det av igen. Med eller utan bly i benen...

Regntunga skyar...

Det var ju idag det skulle ske. Allt var klappat och klart, alla mått och steg vidtagna i vederbörlig ordning och saken var i stor sett biff! Attacken mot 30 km/h i snittfart var satt att ta sin början strax efter klockan nio. Sträckan den gamla vanliga. Eftersom vinden skulle vara nordostlig så bestämde jag mig för att köra medsols. På så sätt skulle längsta motvindspasset* klaras av under de första 8 km på väg mot Läppe.

Enligt prognosen skulle det vara 14 rader varmt. Verklighetens termometer visade 13... Dessutom så regnade det... Å när det regnar så har den fattige... ingen lust att ge sig ut på cykeltur, eller hur? Men vilken dag som helst nu...

[edit] *javisst ja, det heter fartvind numera. Har jag ju själv bestämt!

Dagen efter dagen efter...

Efter att ha tillbringat midsommardagen, emr eller mindre sovandes, framför teveapparatens dämpade sken så bestämde jag mig för att nu var det slutsoffat. Strax före 8 bar det iväg på lilla rundan över Viltungla, Vingåker, Läppe å hem igen. Det kändes som om uppförsbackarna var både fler och längre än vanligt. Dessutom blåste det motvind mest hela tiden!
Men luften var skön och det var nog rätt trivsamt alltsammans. Kunde dessutom notera ett nytt högsta snitt; 29,87 km/h! Snart moppefart alltså!

Har förresten slutat att kalla motvinden för motvind. Det låter så tröttsamt. Jag kallar den numera för fartvind!

Full fart i rondellen!

Pga diverse åtaganden publicerar jag idag mitt inägg från cykelklubben.se i ungefär obearbetat skick.

Blåsvarta åskmoln och sommarlatmask är ingen bra kombination. Så den cykeltur jag laddat för hela dagen kom liksom av sig i går kväll. Bara att skjuta upp till morgondagen alltså!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!

How many roads..?

I lördags tog jag mc:n och drog söderut för att kolla in Vätternrundan. Jag har bara gjort det en gång tidigare. Kollat in VR alltså. Det var när hustrun och jag själva cyklade runt sjön... typ 1983. Fast vi tog en vecka på oss. Det var en blåsig vecka så vi lyckades med konststycket att ha motvind exakt hela vägen. Känns det igen, någon?

Efter att ha startat från vårt nattläger utanför Olshammar tidig på morgonen, så hade vi en väldigt trevlig tur tillsammans med ett antal upphinnande VR-cyklister. -Har ni tappat nummerlapparna, var den vanligaste kommentaren när åkarna fräste förbi våra semesterpackade cyklar... När vi svängde vänster mot Askersund och de andra tog till höger mot Hammar, tänkte jag att en vacker dag skulle jag också göra den där högersvängen...

Nu i lördags stod jag en bra stund på morgonen och kollade på alla som fräste förbi parkeringfickan norr om Aspa Bruk. En fantastisk mångfald av både cyklister och stilar. De flesta trampade tyst på med halvtomma blickar fästade på något avlägset i fjärran. En och annan förklarade för den som ville höra på att benen var slut eller helt okej. Någon pratade tyska eller norska men för det mesta var det tyst. Tyst sånär som på det karaktäristiska suset från cykeldäck mot asfalt.

Jag tog mig till målet i Motala. Gick runt lite i det stora tältet på torget. Passade på att köpa två par strumpor för 100:- Sedan ägnade jag en stund åt att sitta i stadsparken och lyssna på elever från Kommunala musikskolan som underhöll från stora scenen. En grillad med mos till lunch och sedan bort till själva målgången.

-Bike for sale! Gastade en engelsman samtidigt som han fick sin medalj om halsen. "Never again" var nästa meddelande han undslapp sig. Men han såg väldigt nöjd ut.
Det var en sanslös samling cyklister som vällde fram när jag stod och tittade. En del skulle kunna ha varit hämtade direkt från proffscirkusen. Utrustade med maximal mängd kolfiber och mästartröjor ringde de glatt på sina mobiler och meddelade att de var framme. Sedan fanns det stora gäng i olika klubbtröjor. En äldre herre kom på en 7-växlad damtralla. Visserligen hade han en cykeltröja på sig, men kortbrallorna hade han nog hittat i trunken för överblivna klädesplagg från förrförra årets korpfotbollsserie. Åsså ett par utslitna gympadojjor på fötterna. Själv såg han inte alls sliten ut.

Små grå tanter på mountainbikes, tre tyskar som pga fysiska handikapp hade trampat sig runt sjön på trehjulingar med hjälp av händerna... Bara för att nämna några av de som passerade revy.

Kvart i två ungefär kom min jobbarkompis PB. Han hade startat 04:02 och körde alltså på under tio timmar. Till synes rätt ofördärvad. Ruskigt bra gjort! Inte minst med tanke på det stundtals rejält blåsiga vädret.

Nästa år ska jag göra det... svänga till höger vid avfarten mot Hammar!

Egentligen hade jag ingen lust. Trött och lite småhungrig. Jag hade varit uppe sedan kvart i fyra i morse, och av olika anledningar inte fått min sedvanliga power-nap på eftermiddagen... Så borde jag inte ta en pilsner och gå ut och sätta mig i trädgården och softa..? fast jag skulle ju cykla i kväll, hade jag bestämt för mig att jag hade bestämt...

Men så började jag fundera på det styrkeprov som en himla massa människor just nu genomförde de sista förberedelserna inför; Vätternrundan!

-Men va sjutton, de flesta har väl varit vakna i stort sett hela det senaste dygnet... och ska dessutom orka cykla trettio mil, innan de får tillstymmelsen till en blund i ögonen... hmm...

Sagt och gjort, jag styrkte mig med en kopp kaffe, drog på mig cykelbrallorna, peppartröjan och de andra prylarna och gav mig iväg. Latmasken försökte övertyga mig om att den kortkorta 20 km-rundan var precis tillräcklig... jag övervann frestelsen och svängde vänster efter tre km och därmed var jag tvungen att köra nästan 4 mil till innan jag var hemma. Vända om, är ju som bekant otänkbart!

När jag strävade på i slakmotan förbi Lännäs bygdegård märkte jag plötsligt att det var nåt som inte stämde... det sved lite i benen, som vanligt på det här partiet, men hastigheten... den var betydligt högre än vad den någonsin hade varit just här. Och så fort vägen planade ut, ökade hastigheten än mer och det där svidet i benen försvann direkt.

Så höll det på och jag tror att jag för första gången fick en slags inblick i vad som menas, när en cyklist säger sig ha "starka ben". Sista backen innan återkomsten till Hampetorp sög visserligen rejält, men så fort jag kom upp var det bara att peta i en tyngre växel och ladda på så att man kunde "gå i mål" i hög fart och i god stil. Så här fort har jag aldrig cyklat någon runda överhuvud taget, sedan jag återföll till träning i våras efter 15 år av ständigt pågående förfall...

41 km på 1:25 blir faktiskt 29,14 i snitt. Den (för mig i alla fall) magiska 30-gränsen ligger klart inom räckhåll...

Lilla Rundan

Oh, what a morning...

Stack iväg strax efter klockan nio för att köra Lilla Rundan. Ganska precis lika lång som ett Maraton-lopp. Upp på 52:an österut hela vägen till Vingåker. Sedan höger efter rondellen, mot Högsjö. Drygt 3 km senare tar man till höger igen. Då ska siktet vara inställt på Lännäs. Sedan är det bara att vispa på tills man kommer fram till 52:an igen. Sväng höger uppför Falkabacken och sedan är det bara att rulla på till Hampetorp.

Solen sken, ungefär 23 grade varmt när jag började. En och en halv timme senare, vid hemkomsten, visade termometern 26 grader.

De första två milen pinnade jag på riktigt bra. Datorn visade ett snitt på 28.5 km/h. Men sedan, när man svängt av vägen mot Högsjö, så blir det alltid så segt i benen. Asfalten är ganska dålig, och det är smått uppför hela vägen. Stannade till vid Viltungla, precis på länsgränsen och duschade mig med innehållet ur en av vattenflaskorna, justerade vänsterstrumpan (som hade knölat till sig i skon) och skickade ett SMS till Kalle.

Fick fart på benen igen mot slutet och passerade Bygdegården med 45 km/h! Hemma igen så var det bara att kasta kläderna i maskinen och ställs sig själv i duschen. Ännu en utsökt cykeltur var till ända!

Snittfarten blev 27,67 km/h.

Flandern Runt

Egentligen var det min fru som kom med idén... Ja, att ordna ett eget etapplopp här i Östernärke. Varje etapp skulle självklart ha ett internationellt gångbart namn... Sagt och gjort... jag kollar kartan och försöker konstruera olika rutter... och utan att veta hur det egentligen gick till kom jag på igår, när jag trampade iväg österut i den 26-gradiga eftermiddagsvärmen att en av etapperna nog var klar. Flandern runt. Oväntat backig trots det platta landskapet, bara en sån sak, och så ett rejält pavé-avsnitt. Svensk pavé av bästa märke. Du vet sådan där slitbana som man lägger på plats med hjälp av tjära och grus. I det här fallet så var gruset grovt som lumparhumor och ojämnt som en svensk teve-teater...

Det är allstå sträckan mellan Högsjö och Brevens Bruk det handlar om.

Hursomhelst. Det här är min rapport från den första genomkörningen av Flandern Runt: Startade strax efter klockan halv fyra. Solen sken från en klarblå himmel. I stort sett vindstilla och ungefär 26 grader varmt. Trampade iväg i ett lugnt tempo mot Läppe. Rullade igenom samhället efter att ha svängt av RV 52. Första backen var segare än jag trott. Det är en himla skillnad på att åka bil/mc och att cykla...

Vevade på bra efter backen. Fin asfalt. Nya backar efter att ha svängt av höger vid Rörviks camping. Tyckte mig få imponerade blickar från ett par som käkade glass utanför loppmarknaden... Håll höger vid nästa korsning, kör mot Vingåker. Nya backar. Mer värme och sol i nyllet. Blev tvungen att stanna till en halvminut för att justera spännet på ena skon. Bra fart in mot rondellen. Rena rama Eurosportkänslan när jag i god stil blåste igenom och siktade mot Vingåker.
Sedan kom nog bästa biten. Hela vägen från Vingåker till Billsbro låg jag och pös med med 35-38 km på hastighetsmätaren. Nice! Jo, det var medvind...

Fram emot Högsjö så började det kännas lite i benen´, men jag vevade på. Fick trycka till lite extra när jag passerade fiket som ligger precis vid infarten. Strax innan krönet på en backe. Några moppekillar som kört om mig strax innan stirrade klentroget på mig där dom satt vid ett litet bord på trottoaren. Jag låtsades som att jag körde skitfort förbi.

Sedan kom pavéavsnittet. Tryckte i mig en chokladbit och gnetatde vidare mot Brevens Bruk. Sedan världens längsta allé mellan två slakmotor. Såg fram emot backen ner mot badet i Kilsmo. Den var inte mycket att ha. Lyckades nätt och jämnt ta mig över 50 km/h... Järvägsbron i Kilsmo kändes både seg och brant... men egentligen är den nog inte så farlig. Nu var jag rejält trött insåg jag. Snittfarten på mätaren låg på 28 km/h. Efter ännu en chokladbit lämnade jag Kilsmo åt sitt öde och rullade åter fram på riktigt slät och fin asfalt. Svagt utför hela vägen till Sandvad. En sista knäppa innan det var dags att tampas med långtradare, husbilar och motvinden på RV 52. Odensbacken fladdrade (!?!) förbi på vänster sida och hastighetsmätaren visade 23-25 km/h. Vid macken i Bönerud, med bara tre km kvar, blev jag tvungen att kliva av för att sträcka på benen och klia mig därbak. Duschade mig med det resterande innehållet i en av vattenflaskorna innan de var dags att besegra Falkabacken för att sedan kunna njuta av de sista 500 meternas utförskörning. Korsa vägen och sedan var det bara en formsak innan jag parkerade framfö garaget. Strax under 27 km/h i snittfart blev det och termometern visade -27 grader.
Pigg? Näe, inte direkt.
Utpumpad? Absolut inte!
Glad? Definitivt.
Svettig? Skojar du?

En fi 'zi:rymden...

Efter två veckors uppehåll från cyklingen så var det med stor nyfikenhet jag styrde ut på riksväg 52 i motvinden mot Läppe i morse. Nyfikenheten kom sig av att det var dags att för första gången vila baken mot den nya och efterlängtade sadeln. En fi 'zi:k Arione...

Nå, hur var den då? Jo, tack bra. Visserligen blev jag öm, men inte alls på samma plågsamma vis som tidigare. Eftersom sadeln är rejält lång så gick det att variera sittställningen rätt bra under resans gång. Smal och med skön skinnklädsel och igen onödig stoppning (den har man ju i brallorna) så tror jag att den passar mig som hand i handske.

Själva turen var väl sådär. Vackert försommarväder i och för sig, lite trafik och hyfsad fart på pedalerna... Så om jag tänker efter så var det nog bara min uppladdning som inte var optimal...

Kolhydratstinn, javisst... men de allra flesta tankades in i samband med att jag såg den osannolika EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, på storbilds-teve i Lännäs bygdegård... Öl och chips... och ett par kokta med bröd... Ja, ja... på onsdag blir det cykla av igen... innan match!

cykelklubben.se

Hade tänkt att sticka ut på en tur ikväll... men vädret började likna ankskit (eller nåt) och jag kände mig så vansinnigt trött helt plötsligt. Så det bidde ingenting... men i morgon, då...
Under tiden som jag gjorde ingenting så passade jag på att cykla en sväng på nätet. Efter en himla massa korsvägar hit och dit så hittade jag fram till cykelklubben.se.
Jag kollade runt lite och bestämde mig sedan för att bli medlem...

Mina fem veckors exil här i Kalmar sjunger nu verkligen på sista versen. Studenterna laddar inför sommarledigheten och jag laddar inför kursavslutningen med att rätta tentor. Ska verkligen försöka hinna med det allra mesta innan jag är tillbaka hemma och det vanliga jobbet igen.

För nu längtar jag efter att kunna dra iväg på alla rundor jag prickat in i fantasin, när jag har suttit inregnad/inblåst/fotbollstittad/långpendlad/studentpubsfestad eller allt vad det har varit som hållit mig borta från sadel och bockstyre.

Näe, jag har inte ens hunnit titta mer än på ett par etapper på Girot. Bara det är ju skandalöst. Men cykeln är snyggt lutad mot öppna spisen i vardagsrummet här i mitt tillfälliga boende ute på Ängö...

Solskensberget

Njuter fortfarande av gårdagens tur bland kossor och stenmurar genom det bonderomantiska landskapet strax nordväst om Kalmar. Värmen och den oöverträffade doftblandningen av syrener och koskit liksom etsar sig fast i själen tillsammans med vinandet från däck, fartvind och kraftöverföring. Det är lika vamt idag och cykeln som står lutad mot den öppna spisen i vardagsrummet är beredd på en ny lusttur... Själv ska jag dock möta upp med G.T. som är i stan på EU-konferens. Han ska prata cykelbanor med finnar, polacker, tyskar och några andra... Men ikväll är han "ledig" så då ska vi passa på att svinga en bägare och berätta om i vilken fin/usel form vi är i...
Fick ett SMS från PB. Han berättade om en 10-procentig stigning i vindstilla dimma och fukt, följd av femton minuters utförskörning... Trots att jag verkligen älskar värme, så känner jag ett hastigt uppblossande stråk av avund... Jag vill åxå cykla rakt uppför ett berg och få vara en mörkgrå kontur långt borta i ingenstans...

Visserligen är mina långsiktiga mål att komma i en sådan form att jag fixar ett par av Sveriges större sjöar under nästa år, men det känns som om vägen dit innehåller tillräckligt många delmål, goda upplevelser och utmaningar för att det ska vara mödan värd hela vägen... en 10-procentig backe i dimma till exempel...

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Vilken underbar eftermiddag i sadeln det blev! Färddatorn visade 59.65 km vid hemkomsten... Solen sken och vinden ven... tyvärr från fel håll under den sista milen hemåt, men det spelade ingen större roll. Äntligen riktig försommarvärme!

Kul också att märka att det går bättre och bättre. Snittfarten under de första fem milen blev 28.5 km/h! Att den sedan sjönk till 26.7 skyller jag helt på det faktum att de avslutande 10 km går på en cykelbana med ganska många korsningar, både med och utan trafikljus. Min hemfärd skedde ungefär samtidigt som ett tämligen stort antal Kalmarbor också var på väg hem, från sina jobb. Därför var det bara att gilla läget och simma lugnt i trafiken... åsså var jag kanske aningen småtrött i buggarna, så jag tyckte att det var rätt skönt att coola ner den sista biten.
Helt klart den bästa cykelturen hittills i år!

Äntligen varmt!

Nu när ishavskylan för en gångs skull slutat blåsa in över min tillfälliga hemvisst Kalmar, då gäller det att passa på... 20 grader varmt och en uthärdlig vind, är man ju inte direkt bortskämd med...

Därför:
-Carpe cykelstyret!

Efter en näringsriktig (och ej för stabbig) lunch så drar jag strax på mig mitt kortärmade outfit och susar iväg på rundan Ängö-Kristvallabrunn-Trekanten-Ängö...

Visst är den väl snygg, min nyaste tröja?

Rapport kommer!

PS
G.T ringde just... han rapporterade om regn och rusk hemma... Ingen cykling för honom idag mao... Å vi som ska köra Hjälmaren Runt nästa år... ;-)