Egentligen hade jag ingen lust. Trött och lite småhungrig. Jag hade varit uppe sedan kvart i fyra i morse, och av olika anledningar inte fått min sedvanliga power-nap på eftermiddagen... Så borde jag inte ta en pilsner och gå ut och sätta mig i trädgården och softa..? fast jag skulle ju cykla i kväll, hade jag bestämt för mig att jag hade bestämt...

Men så började jag fundera på det styrkeprov som en himla massa människor just nu genomförde de sista förberedelserna inför; Vätternrundan!

-Men va sjutton, de flesta har väl varit vakna i stort sett hela det senaste dygnet... och ska dessutom orka cykla trettio mil, innan de får tillstymmelsen till en blund i ögonen... hmm...

Sagt och gjort, jag styrkte mig med en kopp kaffe, drog på mig cykelbrallorna, peppartröjan och de andra prylarna och gav mig iväg. Latmasken försökte övertyga mig om att den kortkorta 20 km-rundan var precis tillräcklig... jag övervann frestelsen och svängde vänster efter tre km och därmed var jag tvungen att köra nästan 4 mil till innan jag var hemma. Vända om, är ju som bekant otänkbart!

När jag strävade på i slakmotan förbi Lännäs bygdegård märkte jag plötsligt att det var nåt som inte stämde... det sved lite i benen, som vanligt på det här partiet, men hastigheten... den var betydligt högre än vad den någonsin hade varit just här. Och så fort vägen planade ut, ökade hastigheten än mer och det där svidet i benen försvann direkt.

Så höll det på och jag tror att jag för första gången fick en slags inblick i vad som menas, när en cyklist säger sig ha "starka ben". Sista backen innan återkomsten till Hampetorp sög visserligen rejält, men så fort jag kom upp var det bara att peta i en tyngre växel och ladda på så att man kunde "gå i mål" i hög fart och i god stil. Så här fort har jag aldrig cyklat någon runda överhuvud taget, sedan jag återföll till träning i våras efter 15 år av ständigt pågående förfall...

41 km på 1:25 blir faktiskt 29,14 i snitt. Den (för mig i alla fall) magiska 30-gränsen ligger klart inom räckhåll...