Long time, no see...

Det regnar... för femtielfte dagen i rad. Uttryckt i cykeltermer handlar det om rätt många dagar på raken utan skavsår därbak. Idag är det en vecka sedan jag sist klickade fast föttterna pedalerna och lät mig svepas med i den svettiga eufori som en lyckad cykeltur kan ge upphov till. Då handlade det om en blåsig måndagkväll och lilla Vingåkersturen. Först österut på 52:an mot Läppe. Nedförsbacken vid Dimbo var inte mycket att hurra för. Fartvinden från nordost gjorde allt för att inte hastigheten skulle komma över 44 km/h... Trots att jag trampade! En vanlig dag rullar man ju ner i den farten.

Uppförsbacken efter Läppe blev av samma blåsiga anledning både längre, brantare, segare och naturligtvis tyngre, än vanligt. Desto trevligare att svänga höger i rondellen och sedan ta första höger mot Högsjö. De följande tre kilometerna på platten avverkades på rekordtid. Mätaren visade 40 km/h nästan hela vägen...

Över Långsyna är det ju en och annan slakmota innan man passerar länsgränsen. Nu hjälpte inte vinden i ryggen längre. Kanske mest beroende på att det var lä i skogen. Så spelade det väl en viss roll att jag kände mig en aning såsig i buggarna. Vilket kändes mer än väl när jag var ute på 52:an igen och hade Falkabacken under däcken. Fram till hit, visade mätaren att jag låg på 30 i snitt... Hade det inte varit för backen så... men nu landade snittet återigen strax under tretti. 29,87 om man vill vara noga. Ikväll gör jag en ny attack på ljudvallen...