Blandade småvägar

Att cykla till Kumla och tillbaka låter väl sådär lagom spännande om utgångspunkten är Hampetorp. Hursomhelst så var det precis det som jag skulle göra. Dessutom skulle turen sträcka sig över minst 100 km...

Lördagen den 14 juli visade sig vara en ganska bra dag för äventyret ifråga. Strax efter klockan nio så sken solen från en ganska klarblå himmel. Flaggorna på Puzzerian fladdrade i och för sig lite väl mycket för min smak, men det var nog bara morgonbrisen.
Havregrynsgröt med russin, kaffe och mackor inmundigades. Vattenflaskorna fylldes och ett par släta bullar preparerades med honung. Tillsammans med några sesamkakor och en banan fick det utgöra min matsäck.
Planen var som sagt att cykla 100 km. Hur lång tid det skulle ta var ointressant. Vägen var allt! Så jag bestämde mig redan från början att strunta i såväl aktuell hastighet samt, vilket nog var det viktigaste, strunta i den lilla prick på datorn som angav snitthastigheten. Kroppen fick helt enkelt bestämma farten.

Färdvägen hade jag tagit fram med hjälp av en av alla de gratis kartsidor som finns på nätet. Ut på 52:an, oj vad det blåser... Svängde av mot Kilsmo och sedan vid Sandvad tog jag höger mot Asker. Backen förbi kyrkan är brantare än vad man kan tro... Efter några svängar var jag ute på 52:an igen. Platt och tråkigt och rejält med vind. Jag gnetade på och bestämde mig när jag passerade korvfabriken, att den här vägsträckan ska jag bara cykla i medvind i fortsättningen!

Vid Statoilmacken i Kävesta svängde jag vänster, in på den lilla vägen som passerar Kvarntorp innan den kommer fram i Hällabrottet. Ännu en seg backe dök upp från ingenstans.
Tog ett kort litet stopp vid Norrsjön för att äta bulle.

Sedan rullade jag mot Kumla och därifrån ställdes siktet in på Ekeby. Strax innan Norrköpingsvägen svängde jag till vänster och körde på en ganska smal och trevlig väg som mynnar vid Gällersta Forngård. Där blev det högersväng mot Almbro. Ut på stora vägen till vänster och sedan direkt till höger mot Ökna och Hidingsta. Sedan vänster mot Örebro och Stortorp. Just vägen mellan Almbro och Hidingsta var nog den bästa på hela rundan. Ganska nylagd, otroligt slät asfalt, och medvind. Även om hastigheten var av underordnad betydelse den här dagen så var det så läckert att ligga på 35-40, utan speciell ansträngning, hela vägen. Äntligen blåste det min väg!
Vid Ormesta så var det bara att svänga till höger ut på Hjälmarrakan. Cykelbanan var hoppig och ojämn och jag passade på att käka banan i farten. Bra sprutt genom Ekeby-Almby och så ut på 207:an. Trotsade en ingivels att stanna och köpa en glass vid den nyligen återöppnande Hjälmarkiosken. Bestämde mig för ett stopp i St Mellösa.

Strax innan Torsborg kom jag på att jag kanske skulle ta glassen där istället. Vid minigolfbanan. Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det en glass i Mellösa... en Tophat eller en Cornetto jordgubb skulle jag ha.
Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det till att cykla hem utan glass i magen Svårare än så är det inte.
Plötsligt började jag känna mig trött. Nacken och axelpartiet jämrade sig en smula och benen vispade runt lite håglöst. Konstigt. Det hade ju gått så lekande lätt hittills. Jag som till och med varit frestad att köra ytterligare en kringelikrok på nån extramil bara för någon mil sedan...

Jag blev till och med tvungen till att kliva av hojen en stund vid Lännäs Kyrka, 5 km hemifrån, för att ruska lite liv i axlar och nacke. Hälde vatten över huvudet och gled iväg på grusvägen (!) mot Bönerud. Att jag tog grusvägen var bara en ingivelse just då, mest bara för att testa. Det rullade på lätt och fint, bitvis var vägen slät som ett... salsgolv... Ut på 52:an vid Lännäs fd handel, uppför Falkabacken... brinn, brinn i benen... och så... äntligen hemma!

101,89 km visade vägmätaren och jag hade cyklat i 3:45. Förutom känningarna på slutet i nacke och axlar så var det lugnt. Inte ens ändan protesterade allt för mycket. Den brukar göra sig påmind efter engefär 2 mil, så även idag. Men sedan hände liksom inget mer och det var bra. Till stor del tackar jag sadelns utformning för det. Den är nämligen så pass lång att man kan flytta sig frm och tillbaka på den, och på så sätt variera sin sittställning ganska mycket.

När jag vaknade i morse så tror jag att jag kom på varför jag kroknade så efter 85 km...
Soppatorsk helt enkelt. Jag hade visserligen fått flera goda råd (från ett par kostexperter bl a Fredrik Paulun) om vad jag borde stoppa i mig dagarna innan. Men jag tänkte som så, att det är ju ingen tävling jag ska ut på... så jag nöjde mig med havregrynsgröt till frukost samma dag...

Någonstans har jag läst att man har högoktanigt bränsle ombord så att man klarar tre timmars kroppsansträngning... sedan måste kroppen börja leta efter alternativa bränslen... Och då blir man trött, enkelt uttryckt...

Inför nästa långrunda så ska jag testa att ladda aningen mer genomtänkt. Om inte annat för att kolla om det blir någon skillnad! Och idag när jag sitter och skriver detta, så känner jag en svag, men ändå tydlig träningsverk i nästan hela kroppen. Och det känns bara bra!